Aktuell blog den 2 setember 2010

Veckan som varit/veckan som gått

Ja då har vi kommit in i september och har en lång härlig höst framför oss. Fast vid närmare eftertanke vill jag nog stryka ”härlig”. För det är ju egentligen sorgligt när allt omkring vissnar ner och dör. Höstlöv och regn är en dålig kombination och utgör en rejäl trafikfara. Dagarna blir kortare, temperaturen faller. Nä, inte ser jag nån charm i denna hemska årstid. Den enda glädjen med hösten är att den är mindre jävlig än vintern. Nä, jag är mer av en vår- och sommarmänniska. På våren kan man drömma om den kommande sommaren. Och på sommaren kan man njuta av att bara finnas till, vara ledig och kunna hitta på nästan vad som helst. Om man nu skulle vilja det. Mina tankar är fortfarande kvar i augusti, vilket beror på att dessa rader knappades ner i måndags kväll.

Hade planerat att få en massa mil i cykelsadeln senaste helgen, men vädret var lite nyckfullt så det gällde att hålla sig till den närmaste omgivningen. På fredan lyckades jag komma upp i dryga 7 mil, dom sista två milen i makligt tempo där jag korkade upp en pilsner var femte kilometer. Fulölen som jag köpte i Tyskland i början på maj är nu på upphällningen och det är snart upphällt den sista burken. Om en vecka tar jag bilen nedåt kontinenten och på hemväg så blir det nog ett stopp på Calles vid den danska gränsen. Visserligen har jag cykeln i bagaget på bilen, men några lådor öl finns det nog plats för…..

Skam

”En skam för mig, men en ära för stan.” I söndags villade jag bort mig på Öckerö, en liten holme i det yttersta kustbandet. Jag cyklade från färjelägret på Hönös norra del och skulle svänga upp mot Öckerö. Cykelvägen gick i lite kringelkrokar, men till slut stod jag vid korsningen mot Öckerö. Till höger gick vägen tillbaka till färjelägret så jag cyklade rakt fram. Jag har varit ute på dessa öar massor av gånger, men nu kände jag inte alls igen mig. Förrän jag kom till Hönö Klåva, den sydligaste delen på Hönö. Jag hade alltså cyklat söderut istället för norrut. Den korsning som jag trodde gick till färjelägret var huvudvägen till Öckerö. Fast redan efter ett par kilometer hade jag börjat ana oråd eftersom jag sett en skylt till en badplats åt höger, fast det enligt min mentala karta borde vara åt vänster.

Så småningom kom jag på rätt spår och försökte spåra upp en rätt som passade min plånbok eftersom klockan vid det här laget började närma sig 2 på eftermiddan. Men korvkioskerna lyste med sin frånvaro så jag började spana in några restauranger istället. Vid Öckerös södra hamn hittade jag ett litet oansenligt kyffe som såg ut att hålla min lågbudgetnivå. Ack vad jag bedrog mig. På skylten utanför stod det att Dagens rätt måndag till fredag kostar 99 kronor (10.50 euro), 34 kronor mer än jag brukar betala i stan. Och på ett annat ställe kostade alla rätter just 99 kronor. Det är nog dags för ön att ta bort de första två prickarna och istället marknadsföra sig som Ockerö!

Härjningar på fejsbok

Här kommer ett litet axplock från aktiviteterna under den gångna veckan. Är du inte med i Facebook så gå gärna med för att ta del av en massa annat skoj som inte hamnar i blogen! I lördags hade jag en bild på ett trafikljus vid ett övergångsställe. Istället för en grön gubbe är det en grön kanin och trafikljuset står vid huvudingången till Liseberg (som i massor av år har den gröna kaninen som symbol). Bildtexten löd: ”Inga gröna gubbar i Göteborg inte. Här har vi istället kaniner. Och dom förökar sig snabbt, finns nu vid nästan alla övergångsställen.” Det blev en del kommentarer till kaninbilden, varav Michael lyckades få till den fyndigaste kommentaren: ”Kaninen är i övergångsåldern.”

På fredagskvällen tog jag en cykeltur (se ovan) och hittade en del stora svampar bredvid cykelbanan. Av med skorna och så dit med foten för att knäppa ett kort. Fotografiet resulterade i följande bildtext på lördan: ”Har den senaste tiden haft lite problem med fotsvamp, det är nog dags att gå till läkaren på måndag morron för att kolla upp det hela.” Det blev en hel del kommentarer och förslag på vad jag borde göra åt ”fotsvampen”, vilket jag bland annat kommenterade tillbaka med ”Jag är lite tveksam till operation. Å ena sidan skaver den i skon, å andra sidan är det bra att skära bort en bit då och då för att lägga i grytan.”

Sent i söndags var det en som skrev att hon nog var tvungen att gå och lägga sig, det var arbetsdag ganska snart, vilket jag gav följande kommentar till: ”Gör som jag, var uppe halva natten. Sedan sover jag det mesta på jobbet och är pigg och utvilad då jag kommer hem. Två dagar i veckan sover jag lite övertid så jag ska få lite mer i plånboken.”

Det börjar nu bli betydligt kallare ute och en av mina vänner meddelade i måndags att ”Höstens första brasa knastrar i kaminen!” Det blixtsnabba svaret blev att ”Min brasa knastrade redan i torsdags eftermiddag, ca 1,5 timme efter ärtsoppelunchen.” Senare på måndagskvällen la jag ut följande: ”Kokar just nu soppa på en spik. Galvaniserad för att ge extra smak. Klart om tio minuter.” Det här inlägget fick en massa glada tillrop om hur jag skulle tillreda soppan. Fast ett par timmar senare var jag tvungen att medge mitt lilla fel: ”Gott folk, mina läsglasögon blev kvar på jobbet och jag läste tyvärr helt galet på paketet. När jag kollade med förstoringsglaset såg jag att det stod ’Ungersk gulaschsoppa’. Sorry, my mistake. Men soppan var god, särskilt eftersom jag skurit ner en chorizo i den.”

Trevlig dag (och kväll)

Finländare är ett tyst och inbundet folk i tio månader om året. Men på sommaren sker allt, och gärna samtidigt. Den 10 juli var jag och tittade på Kitöloppet, Finlands äldsta motorbåtstävling för amatörer (se även blåggen 23 augusti 2007). Hundratals människor samlas på en liten holme för att umgås och kommentera de tävlande båtarna som körs av grannar och vänners bekanta. Att prata med varandra tär på krafterna så dom flesta har lite öl med sig (för 20-30 år sedan hade de flesta vodkaflaskan med sig, men tiderna ändras även i Finland!). Runtom den korta banan har hundratalet båtar i olika storlekar ankrat upp för att följa tävlingarna. Jag misstänker att dom som sitter i båtarna är nykterister som inte vågar tala med sina vänner och bekanta.

Den här kvällen fanns det minst fyra fester att besöka: en allsångsafton på det närbelägna Simsalö, bluesfestival i Tirmo eller en kväll med 60-talsmusik i Tolkis utanför Borgå. Men det fick bli SSS segelpaviljong där hela traktens ungdomar och före detta ungdomar samlades för att hälla i sig drycker som lossade tungornas band. Kusin Susan hämtade upp mig i sin båt och vi fick en trevlig tur i den varma sommarkvällen innan vi landade vid paviljongen. Vin och drinkar serverades inomhus, men öl och Lonkero (GT) hade en egen station ute på festområdet. Det var kö till båda ställena. För att våga prata och dansa så behövs naturligtvis lite stärkande drycker. Hursomhelst så blev det en trevlig kväll, fast resan tillbaks kändes oerhört lång – även jag hade smakat ordentligt på de tunglyftande dryckerna. Faktiskt så drack jag så mycket att jag nästan var uppe och dansade.

Jag – ingen jägare

Jag har aldrig jagat och kommer heller inte någonsin att göra det. Myggor och exempelvis getingar kan jag ha ihjäl, men flugor stör mig sällan så dom brukar jag släppa ut i friheten om dom råkat förirra sig in i lägenheten. Några gånger har jag i alla fall följt med en kompis som för matens skull brukar skjuta av de kaniner som finns i överflöd här i stan, men nån jägare är jag definitivt inte.

År 1995 följde jag med min kompis Steve upp i bergen i norra Kalifornien för att jaga vitsvanshjortar. Han hade licens på att skjuta en bock, men det visade sig att dessa var skygga som attan – antagligen visste bockarna att de var jagade. Men vi träffade på en hona med två ungar och stod en god stund blickstilla bara 15 meter ifrån dessa. Vinden låg så att dom inte kände lukten av oss, hade de känt våra lukter hade de stuckit fortare än kvickt. Men nu stirrade dom länge på oss, men kunde inte avgöra om vi utgjorde en fara eller ens vad vi var för något (deras syn lär visst inte vara särskilt bra). Emellanåt så betade hjortarna lite för att därefter titta lite på oss en stund till. Efter ett tag tröttnade vi och hjortarna stack fort därifrån då vi började röra oss. Sedan traskade jag ensam i snårskogen mot bilen som var tre kilometer bort, vilket kändes lite kymigt för mig som är rädd för ormar. Steves ord innan jag gick var ju heller inte riktigt uppmuntrande: ”If you see a rattlesnake, just kick him away!” Jag klarade mig i alla fall från att bli ihjälbiten av ormar denna gång.

Lustigt

För en väldans massa år sedan åkte jag och två kompisar från Ljusne på en liten resa till Åbo i Finland. Det här var fredan efter kristihimmelfärdstorsdan och i det härliga försommarvädret tog vi oss i maklig takt ner till Kapellskär för att ta nattfärjan till Nådendal ett par mil utanför Åbo. På båten över röjde vi som bara ungdomar kan, vi var då i 18-20-årsåldern och kunde det här med att festa så mycket som möjligt. Det blev inte mycket till sömn och på morronen inhandlade vi en varsin sixpack med Elefantöl. Bra att ha som färdkost på bussresan in till Åbo, tyckte vi.

Vi kom till busstationen i Åbo ganska tidigt på lördagsmorronen, men det borde ju finnas några barer som är öppna, tänkte vi. Men stan var död, stendöd faktiskt. För det visade sig att finnarna hade flyttat kristihimmelfärdstorsdan två dagar framåt till lördan. Så det var helg och allting stängt. Som tur var hade vi med oss våra Elefantöl, fast nån ölöppnare var det ingen som kommit på tanken att ta med. På en gata lyckades vi alla fall få upp korkarna på ölen genom att dra dom snabbt mot kanten på en mur till ett hyreshus. Korkarna flög all världens väg, men istället kom det utrusande nån slags vaktmästare som just hade sopat gatan och arg som ett bi skrek åt oss på bruten svenska ”Antra sidan, Antra sidan!” eftersom han just hade sopat framför huset. Så det var bara att lomma över till andra sidan gatan. Fast korkarna fick gubben ta reda på!

Lite längre fram på dagen hade stärkt oss ytterligare med Elefantölen och tog mod till oss för att prata med några unga damer. Vi tre Ljusneherrar var kanske inte så mycket att hänga i julgranen, så vi var tvungna att göra något för att imponera på damerna. Vid en gatukorsning var det ett 80 centimeter högt räcke som skulle hindra fotgängare från att korsa gatan. Nisse var den som tog initiativet till att impa på damerna. Han tog rejäl sats för att hoppa över räcket och lyckades få fötterna 79 centimeter över marken. Det var bara en ynka centimeter från ett prakthopp till praktfiasko. Vad jag minns så var inte tjejerna ett dugg imponerade av den lite blodige Nisse som låg i korsningen och svor åt sitt öde. Öde var även stan, så Nisse slapp i alla fall att också bli överkörd.

Slutligen så anser jag att den som fotograferar mycket bör vara objektiv! N ästa blog kommer nog redan tidigt på torsdagsmorronen den 9 september eftersom jag ska på tjänsteresa några dagar. Därefter blir det två veckors veckas hopp till den 23 setember eftersom jag sticker på en veckas semester söderut.

Henrik Tallgren