Veckan som varit/veckan som gått
I lördags kom snön till Göteborg. Som vanligt gick meteorologerna ut med varning, den här gången en klass 1-varning. Det kom 4-5 centimeter nysnö, man kan ju undra varför dom ger en sån här varning som innebär ”Väderutveckling väntas som innebär vissa risker för allmänheten och störningar för en del samhällsfunktioner.” 4-5 centimeter snö ser inte jag som nån ”större risk för allmänheten”. Men som vanligt här i södra Sverige så drattade ett antal bilar i diket. Halkkörning är väl inte sörlänningarnas styrka…..
Eftersom den fruktansvärda stormen innebar risk för allmänheten så höll jag mig inomhus hela lördan, vilket fick till följd att det inte blev mycket läsbart kvar här hemma. Så på söndan skulle jag cykla till biblioteket efter mer läsning. Men tro på fan: punktering igen på framhjulet. Förra gången höll däcket i 25 mil, nu bara 15 mil. Så det fick bli en tur till cykelaffären efter ännu ett däck, vilket naturligtvis täcktes av garantin. Det är inte roligt att åka omkring med Continentals ”punkteringsfria” skitdäck! Fast först blev det ett besök på biblioteket, fick ta ”fincykeln” dit.
I veckan försökte jag ringa en person på jobbet, men fick alltid hänvisning om att hon ”är på möte och väntas åter klockan xx”. Jag ringde då hon förväntades åter, men då hann hon sticka till ett annat möte. Till slut skickade jag ett mail istället och frågade dessutom om hon hela tiden var på möten och fick följande svar: ”Har vrålmycket att göra så jag är tvungen att ha telefonen avstängd på eftermiddan, vet bara inte vad jag ska programmera in. Det finns ju ingen kod för ’vrålmycket arbete’.” Tja, alla sätt som verkar fungera är ju bra.
Lite från ansiktsboken
Igår morse på väg till jobbet såg jag massor av kråkor i ett träd i centrala stan. Upp med kameran, men under tiden hann de flesta flyga iväg. Men bara en bit bort så satt det hundratals i ett träd och nu hann jag knäppa kort och lade en liten stund senare ut den här bilden med följande text: ” Vad är väl en liten kråka i näsan mot hundratals i det stora trädet vid Avenyen? Plötsligt flög alla kråkorna bort, där stod jag med min lilla ensamma kråka i näsan. Det var bara att fortsätta färden mot jobbet. Gomorron förresten!” (Jag blev senare rättad: det är visst kajor, inte kråkor).
Marie: Har blivit spelberoende av [patiensen] Harpan! Helt meningslöst! Detta fick följande (i mitt tycke) fyndiga kommentar: Jasså du sitter inne för att Harpan ska gå ut.....;). Och så var det Maj som efter en god 60-årsfest på lördan vid 15-tiden dagen efter skriver att ”Har fortfarande pyjamasen på mej, skiter i att ta av mej den. Intar soffan men skidåkning nu!” Henrik: Behåll den på utifall du får gäster!
Sent på lördagskvällen lade jag ut denna lilla fyndighet, som tyvärr bara är lustig för den som vet lite grann om musikteori: Dricker sprit och spelar gitarr, en blandning av gin och tonika......;)
Har man burit in varorna…..
så kan man väl för tusan bära ut resterna också! Dessa tankar hade min kusin Birgittas dåvarande man Leif Andersson redan på 1970-talet. Han hade då ett mindre företag i Gästrikland och jag tror att han började specialisera sig på att bygga containrar för detta ändamål. Hur det slutligen lyckades vet jag inte riktigt eftersom de senare skilde sig. Men antagligen var företaget för litet och tanken ännu inte mogen bland de breda lagren. Men tiderna har förändrats, det är nu ett år sedan man spikade för sopnedkasten där jag bor, på förra stället jag bodde spikades dom igen redan för 8-9 år sedan. Och det är ju en massa år sedan de första containrarna för tidningar kom, vilket senare följdes av insamlingskärl för en massa annat också. Den gode Leif var nog tyvärr lite för tidigt ute med sin tanke om att värna om miljön. Men om miljörörelsen har nån heder i kroppen så borde nog ett erkännande gå till denna föregångsman!
Smuggling
I förra veckan hade lokaltidningen Göteborgs-Posten ett stort uppslag om att 86 personer nu är åtalade för att ha smugglat stora mängder alkohol från Tyskland. På bilden kan man se att det är fråga om enorma mängder där ett antal EU-pallar lastas in i skåpbilar. Denna kvantitet är naturligtvis inte avsedd för ”eget bruk” utan för försäljning. Och då är det smuggling, vilket är straffbart. Men kan man bara bevisa att det man tar in är för eget bruk så får man faktiskt ta in enorma kvantiteter, men du får inte sälja vidare, inte ens en liten flaska till din granne. Regelverket i Sverige är väldigt klart: du får själv ta in en massa alkohol, men bara åt dig själv. Därför blev det väldigt roligt när en av alla dessa firmor, som rör sig i gränslandet mellan rätt och fel, hade en helsidesannons på samma siduppslag mitt emot artikeln om smuggling. Hos denna firma går det att beställa alkohol från utlandet och få den levererad direkt hem till dörren. Men det är bara Systembolaget, restauranger och dom som har andra tillstånd att leverera alkohol (t.ex. cateringrestauranger) som får leverera alkohol till andra. Och ingen får leverera direkt hem till dörren enligt vår lagstiftning!
Lånta fjädrar
Jag irriterar mig på människor som använder sig av lånta fjädrar, alltså utger sig för att vara nåt dom egentligen inte är. Jag har redan tidigare tagit upp hur ett stort antal läkare kallar sig ”doktor” trots att de bara läst lite kurser på grundutbildningen, fått en medicine kandidatexamen (nuförtiden kanske dom blir magistrar) och sedan efter 1,5 års praktik får sin läkarlegitimation. En del av dessa har skyltar där det står ”leg. läk. Andersson” eller liknande, men flertalet presenteras som ”Dr Andersson” och liknande. Det här backas upp av hela sjukvården, inklusive apoteken. Många läkare är naturligtvis disputerade doktorer, men dessa kommer vi sällan i kontakt med för de ägnar sig mest åt forskning.
Ett annat exempel kan man hitta på Facebook. Jag har bara sett en person från Chalmers tekniska högskola som inte har den engelska beteckningen Chalmers University of Technology istället för det svenska namnet där det framgår att det är en högskola; dom som är från Göteborgs universitet har vanligtvis den svenska beteckningen. Men Chalmers är inget universitet, utan just en högskola som ett antal gånger har försökt få universitetsstatus, men nekats. Tills häromåret brukade de svenska högskolorna beteckna sig som ”University College” för att särskilja sig från universiteten, men nu har de flesta tagit bort ”College” för att låta lite bättre än dom egentligen är. Jag ser på nätet att Högskolan i Gävle, vilken nästan alltid får bottenplacering tillsammans med Högskolan på Gotland, nu officiellt kallar sig ”University of Gävle”. På samma sätt är det med Högskolan i Borås och den på Gotland. Och antagligen flertalet andra högskolor. Kan dom inte uppnå universitetsstatus genom kvalitet så tar de till andra metoder. Jag tycker synd om dom internationella studenter som söker till dessa högskolor i tron att de kommer till ett universitet. Lånta fjädrar var det….
De nya sociala medierna….
har kommit för att stanna. Nu kan ”vanligt folk” komma ut med såväl nyheter som egna budskap till allmänheten utan att behöva gå omvägen via journalister. Även en del företag har hakat på trenden med exempelvis twitter. PR-folket på amerikanska McDonalds kom nyligen på den smarta idén att låta besökarna berätta om alla sina positiva upplevelser från restaurangerna på twitter och öppnade ett konto som inte går att stoppa. Vad de högutbildade informatörerna inte tänkt på var att det eventuellt skulle kunna komma viss kritik också. Det som hände var att inget positivt alls framkom, folk skrev bara om de dåliga erfarenheten så redan efter ett par timmar avbröts kampanjen. Men inläggen bara fortsatte! Precis samma misstag gjorde det australiska flygbolaget Quantas (dom som ställde in en massa flygningar förra året så att folk blev strandade över hela världen). Mer går exempelvis att läsa på http://www.dn.se/blogg/leonelsguldkorn/2012/01/25/mcdonalds-twitter-reklam-gick-inte-som-de-tankt-sig/
Symbolrikt
I söndags lade jag ut på facebook en av de fyra teckningar som jag över åren har fått av Madelaine ”Kicki” Söderström. Teckningen gjordes inför 40-årsdagen och innehåller massor av symboler som förknippas med mitt viste i sommarstugan. Tyvärr har den bleknat något över åren och det är nu svårt att urskilja de fyra fiskarna under båtskrovet, vilken föreställer Kicki, sambon och de två barnen. Förutom att bilden innehåller många detaljer från stugan har Kicki lyckats med att kalla båtmotorn för Värttinä (mer om denna musikgrupp i en senare blog), fått med lite gröna ärter (från de beryktade ärtfesterna som tidigare rapporterats om i blogen) och strax till höger om huset skymtar min cykel – redan då cyklade jag ganska mycket.
Lustigt: Lite nostalgi
En gång i tiden köpte jag ganska mycket grammofonskivor, vanligtvis på Gunnar Hammarlunds musikhandel i Söderhamn. Musikaffären var väldigt liten, men ändå komplett: musikinstrument, stereoanläggningar och massor av skivor. Gunnar hade några söner i min ålder och jag kan tänka mig att dessa nog hjälpte till en del för att hålla hög klass på musikutbudet. Musikdisken var en häftig grej. Man tog med sig skivan man var intresserad av, gav den till personalen som spelade upp den på nån av de kanske 5-6 grammofoner som fanns bakom disken. Sedan fick vi kunder lyssna i något som liknade telefonlurar (utan taldelen). Var man ensam tog man två lurar så det blev stereo, annars en lur var.
Lurar ja. En kompis från Bollnäs sålde en gång sin gitarr där, en Fender-kopia som någon av hans kompisar mödosamt satt dit en Fender-logga och under den ”Bender” (målat helt på frihand med mycket smal pensel, guld och svart). ”Jasså, en Fender Bender”, sa Gunnar, ”dom ser man inte så ofta”. Jag kommer inte ihåg vad min kompis sa, men Gunnar köpte gitarren och sålde den sedan vidare. Så än idag skulle jag tro att denna exklusiva ”Fender Bender” finns någonstans i Söderhamnstrakten, med en ägare som söker febrilt på internet för att luska reda på vad det är för unik gitarr han eller hon har i sin ägo!
Hos Hammarlunds musikaffär köpte jag min första stereo, vilket torde ha varit kring 1972-3. Jag var för ung för att ha bil, men Gunnar såg till att betala en taxi hem till Ljusne, halvannan mil bort. Jag tror knappast att han gjorde nån förlustaffär. Men det gjorde nog jag, för ganska snart sålde jag denna skitstereo och köpte en mycket häftigare Bang & Olufsen-anläggning hos konkurrenten Göranssons, vilken specialiserat sig på TV och stereo.
Avslutningsvis kan jag konstatera att optimisten ser ljuset i tunneln, pessimisten ser mörkret och lokföraren ser två idioter på spåret! Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 2 februari eftersom jag har nåt att berätta då.
Henrik Tallgren
Veckan som varit/veckan som gått
Hela denna dag har varit underbar. Massor av blommor på jobbet och man bjöd även på tårta. För idag är det ju Henrik-dagen! Nu på kvällen har jag varit till poststället tre gånger för att hämta alla presenter som goda vänner och släktingar har skickat. På Facebook har det inkommit ett hundratal gratulationer och det fortsätter strömma in. Ett tjugotal personer sitter just nu i lägenheten och är ivriga att riktigt få fira mig. Men, det är torsdag och då är blogen det viktigaste. Fast alldeles strax ska dom få rå om mig för några timmar.
I fredags fick jag ett oerhört glädjande besked från CSN: jag är nu bara skyldig 690 032 kronor (78 300 euro) i studielån, ungefär samma summa som då jag började betala av för cirka 14 år sedan! Nästan 4000 pix har jag amorterat av det senaste året. Klaras amorteringarna av i den här takten så blir jag nog skuldfri ungefär till 200 årsdagen. Just nu finns det lite pengar på kistbotten så kanske jag ska ansöka om lite högre avbetalningstakt, det skulle ju vara skönt att bli skuldfri redan tills 150-årsdagen i november 2106!
I måndags var det rena skridskobanan på vägarna. Efter att ha lett cykeln 200 meter insåg jag att det nog var säkrast att ta buss och spårvagn till jobbet. Annars så har det ju varit en kanonvinter här på Västkusten: förra veckan visade jag en bild på tusenskönorna som frodas i gräsmattan och kan nu presentera en bild från i måndags på spirande krokus. Några blommor har dom rackarna inte fått ännu, men det är alldeles grönt med uppstickande blad överallt i parken utanför jobbet.
Arbetsidioter!
Ja nu är det konstaterat att vi svenskar är idioter som sliter och släpar på jobbet och även går dit när det bästa borde vara att stanna kvar i sängen för att bota förkylningen. En nyligen publicerad EU-undersökning visar att det är vi svenska 55-plussare som jobbar mest i hela EU. Och det är inte klokt hur dumma i huvve vi är här i Sverige. I de flesta andra EU-länder finns pensioneringssystem som gör att folk kan gå i pension ganska tidigt. Men inte här, för i Sverige – och det oavsett partifärg på regering – vill man ha kvar folk i arbetslivet tills dom stupar och med nöd och näppe orkar kravla sig till graven. Hela tiden hörs röster om att ”vi måste jobba längre för att trygga pensionerna”. Hur fan kan det vara möjligt att det går lika bra för dom i andra länder då? Mer finns att läsa på exempelvis http://www.gp.se/ekonomi/1.827680-svenska-55-plussare-jobbar-mest.
Band on the run….
var en jättehit för Paul McCartney & Wings 1973. Någon jättehit har jag aldrig haft, faktiskt inte ens en liten hit. Men 1992 till 1994 gjorde jag på min portastudio några demotaper som delades ut bland släkt och vänner, tror att banden spreds till kanske 8-9 länder vilket ju måste ha gjort mig ”internationellt känd”….. I samband med att jag startade hemsidan i oktober 2006 skulle jag även lägga ut dessa band på nätet. Jag hade fått en CD där musiken från banden bränts ned, men det var från en kopia, hade en massa svaj och inte lika bra ljud som mastertejperna. Senare skulle en dataguru hjälpa mig att överföra musiken, men det var fel kablar, programmet fungerade inte, och så vidare. Sedan skaffade jag rätt kablar och flera program: kablarna visste jag hur dom skulle sitta, men programmen förstod jag mig inte på.
Åren gick. I söndags kom jag på att kanske Kjell, en annan dataguru, skulle kunna hjälpa mig. Jovisst, det är bara att skicka över banden, sa han. Hur jag än sökte i lägenheten så hittades inga band. I förrgår skickade jag ut några blänkare till folk om jag kanske hade lånat ut banden till dom, men icke sa Nicke. Efter att ha grävt oerhört djupt ner i hjärnans irrgångar kom jag ihåg att jag för närmare 2,5 år sedan hade min kollega Per på besök, så jag slängde iväg ett mail dit också. Jovisst hade han banden! Dessa masterband överlämnades högtidligt idag då vi åt en gemensam lunch. Nu gäller det bara att få iväg banden med posten till Kjell och hoppas att han kan överföra till mp3 så att resten av världen kan få del av denna djupt dolda musikaliska skatt!
Sagabion: sista delen?
Pelle Fallström skriver följande: "På den bion såg jag i slutet på 70-talet Kanonerna på Navarone. Kanonbra film med Gregory Peck. Filmrullarna visades dock i fel ordning vilket gjorde handlingen helt obegriplig. På vilken annan biograf på vilken annan ort i landet hade nog detta lett till att publiken krävt biljettpenningen åter. Dock inte i Ljusne. Vi gick alla hem helnöjda över att fått bevittna detta storslagna filmäventyr. Jag minns att jag refererade handlingen för mor när jag kom hem. Hon förstod av förklarliga skäl ingenting av äventyrets makalösa intrig."
Han fortsätter: "Som en parentes i detta nu lite äldre informationsflöde om Sagabiografen minns även jag söndagsvisningarna. Vid ett tillfälle när jag var 6-7 år (1974-75 ) var det en tillströmning utan like till en visning av blandade Ka lle Anka-filmer. Dryga timmen med Disneylycka. 1/3 av tillströmmande biljettköpare fick inte plats på grund av visningens magnetiska dragningskraft på Ljusnes barnfamiljer. Jag minns ännu rödgråtna barnaansikten som fick vända biografen ryggen och återvända hem till en grå söndagskväll med två kanaler på TVn. Jag var ett av dessa ansikten. Jag minns även Ruth och Bertil. Ruth hade jag förmånen att få spela revy med under några år på 80-talet på Ljusnefolkan. En härlig dam med stort rättvisepatos, Ljusnes svar på Julia Caesar skulle jag vilja säga. Som redan har nämnts stod Doris för korvmaten i tjorren bredvid bion. Där kunde man välja på två-kulors eller tre-kulorsmosbricka. Och inget pulver där inte. Potäterna var nog köpta på Köppra [Konsum] och det är det godaste potatismos jag ätit!"
Mikael Söderholm: "Som liten minns jag matinéerna på söndagseftermiddagarna. Det var 91:an Karlsson, Åsa-Nisse, Flygmalajen osv. Kommer ihåg att jag sparade dom röda biljetterna och skrev vad filmen hette. I högstadiet blev jag ditlurad av några klasskamrater på en så kallad krigsfilm: den sämsta jävl...som jag någonsin bevittnat! Min första James Bondfilm såg jag tillsammans med farsan där;”Goldfinger” när jag var 14 år. Fick knappt att komma in på filmen trots farsans närvaro pga. Rut!"
Talande tystnad
När jag för många år sedan arbetade på bruket i Vallvik berättade en av de finska arbetskamraterna lite om tiden då han var på friarstråt. Många gånger hade Arto hamnat hemma hos den blivande hustrun och kom bra överens med svärföräldrarna. En gång hade Arto varit väldigt tystlåten vid besöket hos svärföräldrarna. När han sedan skulle lämna huset så tog svärfadern honom lite åt sidan och sa ”Jag märker att du är lite tystare än vanligt idag. Jag förstår att du har tagit lite brännvin, men det gör inget, vi tycker mycket om dig i alla fall!” Det här var ju bra sa vi arbetskamrater till Arto, som skrattade hjärtligt åt det hela. ”Vet ni”, sa han, ”det här var första gången jag var nykter då jag hälsade på!”
Gorillor….
finns mest i Afrika, men även i många djurparker. Även i Göteborg finns ett 40-tal gorillor, vars officiella beteckning är biljettkontrollanter. Förvisso är det oerhört många år sedan jag fuskåkte, men det känns alltid olustigt när gorillorna kliver på. Här en bild som jag tog i november 2010, där 11 gorillor väntar på att kliva på bussen utanför där jag bor.
Men nu ska gorillorna bort och ersättas av riktiga vakter från det världsomspännande G4S. Att se dessa uniformerade anabolstinna väktare, som är bittra över att dom inte kom in på polisskolan, kommer knappast att bli en rolig syn. Lokalblaskan skriver följande: ”Men Hugo Lepik på Västtrafik är inte orolig. ’Så länge anbuden uppfyller alla krav vi ställt blir det enbart en fråga om pengar’, säger han. Lepik hoppas att G4S kommer att sköta biljettkontrollen med ’god kunskap och serviceanda’. Under våren kommer han och G4S att diskutera uniformeringen av biljettkontrollanterna, många har uppfattat kontrollanternas mundering som alltför militärisk. Lepik vill dock inte utlova några blommiga uniformer.” Notera ”hoppas” och ”alltför militärisk”. Mer går att läsa på http://blogg.gp.se/trafikbloggen/2012/01/09/g4s-tar-over-biljettkontrollen/
Från fejan
I förra veckans blog hade jag inget inslag från fejsbok på grund av utrymmesbrist, men här kommer åter lite grann. Igår morse lades följande ut med en bild till: ”Gomorron! Skulle nyss steka några ägg till frukost, men jag har en känsla av att äggen kanske blivit lite för gamla eftersom dom börjat blomma. Har inget annat ätbart hemma, så för att orka cykla till jobbet tar jag ett par snapsar istället. Ha en bra dag!” Och i söndags kväll kunde man både läsa och se följande: ”Nu har jag även Facebook i cykelns GPS. Kul att kunna hålla kontakt med vänner även då jag är ute och cyklar. Och det är jag ju ofta......”
Lustigt: Grannar
På lantstället i Finland finns det inte särskilt många grannar på nära håll. På västra sidan av ön, ett par kilometer från stugan, bor Roger och Camilla som jag umgås en del med. Där dom bor finns det betydligt fler stugor nära inpå varandra. Deras grannars 11-åriga dotter har en vit kanin som hon är oerhört förtjust i. Ger man kaninerna lite vatten och grönt att äta så kan dom klara sig en vecka utan tillsyn. Sommaren 2009 åkte grannarna iväg en vecka till det inre av Finland för att semestra lite. Redan ett par timmar senare kom Rogers jakthund hem till Roger och Camilla med grannens kanin i munnen.
Camilla blev helt bestört och fick nästan panik. Men Roger hade mer is imagen och föreslog att dom skulle snygga till kaninen lite och sedan lägga den i buren så det skulle se ut som den dött av sig själv, inte blivit ihjälbiten av en hund. Sedan Camilla sansat sig lite började hon tvätta den tilltufsade kaninen, hon till och med schamponerade och fönade den. Kaninen såg nästan levande ut efter denna behandling. Sedan lade dom tillbaka kaninen i buren så att det skulle se ut som den hade dött en naturlig död.
På lördagseftermiddan kom grannfamiljen tillbaka och ett par timmar senare bjöd Roger över grannen på en öl. Efter en stund började grannen berätta om kaninen. De var sååå förundrade: alldeles innan dom åkte på semester hade kaninen dött och familjen hade haft en liten ceremoni och sedan begravt den. Och när dom kom hem satt den nästan livs levande i buren, stendöd men ändå med finare päls än då den levde! Roger harklade sig lite och bjöd sedan på en öl till.
Avslutningsvis tycker jag det är fel att kalla de så kallade herrtidningarna för herrtidningar, tidningarna är ju miss-visande. Nästa blog kommer på torsdagskvällen den 26 januari.
Henrik Tallgren
Veckan som varit/veckan som gått
Då var det slut på helgerna för denna gång, det dröjer väääldigt länge innan det blir nån extra ledig dag i veckan. Vid en snabbtitt i almanackan ser jag att det inte blir förrän till påsken, vilken infaller redan i början av april. Man får väl försöka härda ut så gott det går. Tiden just nu brukar vara intensiv några veckor framåt eftersom jag samordnar både en årsberättelse och en årsredovisning – i viss mån sammanfaller dessa, men till det mesta är de olika saker.
I måndags morse var det 3-4 minusgrader och det utlovades snö till eftermiddan. Detta stoppade naturligtvis inte Den Tappre Cyklisten, utan det blev långkalsonger på och så iväg i kylan. För prognoser brukar ju kunna ändras. Fast inte denna gång. Säsongens första snöstorm drabbade Göteborg med full kraft och meteorologerna gick ut med en klass 4-varning, den första någonsin. På sena eftermiddan gav jag mig iväg från jobbet i den värsta snöstormen i mannaminne (jag har tidigare konstaterat att ”mannaminne” innebär cirka 7 månader….). Göteborgstrafiken var lamslagen, endast Den Tappre Cyklisten trotsade naturkrafterna och kom slutligen helt utmattad hem till Hisingen efter en heroisk kamp mot de rasande elementen. När stormen efter några timmar rasat ut kunde vi konstatera att ett nästan två centimeters snölager täckte hela Göteborg.
Sent på måndagskvällen smälte snön bort, men under natten frös det på rejält. Lite tur i oturen var det nog då jag på tisdagsmorronen konstaterade att cykeln hade punktering. För det var glashalt ute, det hade nog kunnat sluta lite olyckligt om jag hojat iväg på morronkvisten. Endast 25 mil klarade Continentals skitdäck innan cykelbanans gruskross trängde igenom kevlarskiktet. Vad jag har hört så ändrades gummiblandningen i däcken då Continental flyttade produktionen från Tyskland till Indien. Med de tyska däcken kunde jag komma en massa mil utan punka, som bäst drygt 1500 på ett framdäck. Tyvärr har Continental tagit över nästan hela däcksmarknaden i Göteborg. Dom har i alla fall garanti på sina skitdäck, så jag fick nytt däck och slang på tisdan. Och som en extra service satte firman på däck och slang åt mig så jag kunde nöjd gå iväg från butiken med ett hjul som det sedan bara var att skruva på cykeln vid hemkomsten.
Nya planeter
För 20 år sedan kända man inte till en enda planet utanför vårt solsystem, men sedan har upptäckter av nya planeter gått snabbt. Tills nyligen var 700 planeter kända, men med nya metoder har man fått fram att det sannolikt finns minst 100 miljarder planeter endast i vår ”lilla” galax Vintergatan. Svindlande tanke faktiskt, särskilt som det finns nästan ett otal andra galaxer. Mer om detta finns exempelvis att läsa på http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.824677-miljarder-planeter-i-vintergatan
Nya polismetoder
För ett par veckor sedan försvann en äldre man i Värmland. Polisen har letat och letat men inte funnit honom. Insatschefen vid Värmlandspolisen, Thomas Hertzberg, säger att det inte är helt ovanligt att polisen använder sig av spådomar i sina utredningar: ”Sierskor finns med ganska ofta när vi utreder försvunna personer.” Den sierska dom anlitade gav mycket detaljerad information över var mannen skulle befinna sig. Men naturligtvis hittades inte gubben. Man kan ju undra vad polisen har i planeten! Det skulle nog behövas några av de nyupptäckta planeterna bland poliskåren i Värmland….. Läs mer på http://www.dn.se/nyheter/sverige/polisen-tog-rad-fran-en-sierska
I kölvattnet av förra veckans….
skrivning om Sagabiografen i Ljusne kan jag här publicera några kommentarer. Kenth Östlin skriver om två kända ljusneprofiler: ”De var på Linda Lovelace porrfilm ’Långt ner i halsen’ på Sveabion i Söderhamn. Hon gjorde ju inget annat än snaskade kotte genom hela filmen.
Efter ungefär halva rullen, å när hon svalt ungefär 15 centimeter av den store negerns cirka 30 centimeter långa lem, så fick herr Andersson på nå vis nog!! I den mol tysta salongen skrek han med gäll röst ”GE DIG GÖSSE, DET ÄR INTE KVISTFRITT LÄNGRE!!” Varvid det blev ett jävla garvande i fullsatta salongen. Å den historien är faktiskt sann.”
Mikael Krantz skriver ”Kenth har rätt, idag är anrika Saga en bilverkstad i min far och brors ägo. Dock är hans historia inte hela sanningen. Den som köpte biografen var en slipare som fixade diverse kedjor till motorsågar och dylikt och det var han som göt igen golvet. Att dessa pompösa kvinnor hade besökt biografen hade jag ingen aning om, men jag är väl några år yngre än er. Däremot har jag både blivit stoppad av Ruth och Bertil. Höjdpunkten innan matinén var annars när man fick handla godis hos Doris i kiosken bredvid.” Henriks not: Kiosken var privat och låg bara några meter från biografen. Jag har för mig att det även gick att få lite godis från en glasdisk inne i biografentrén också.
Jag var nog en av de riktigt få som aldrig lärde mig busvissla genom att hålla biobiljetten mellan fingrarna. Alltid, och då menar jag verkligen ALLTID, så inleddes en enorm visselkonsert då filmen startade. Det här var ingen protest, utan så hade man alltid gjort. Protesterna kom däremot ganska ofta en bit i filmen. Sagabiografen låg ju vanligtvis längst ned i näringskedjan, så filmerna var väl ganska slitna då dom kom dit och det var inte alls ovanligt att filmen gick av några gånger per föreställning. Och då satta visselkonserten igång, ackompanjerat av ett antal ynglingar som skrek ”Saga!” i väldigt negativ bemärkelse (hur man nu kan skrika negativt…..). Nu får läsaren kanske intryck av att det här var nåt riktigt skitställe. Men det fanns inte så mycket mer att göra i byn och det var ett bra sätt att träffa sina vänner onsdag och söndag. Jag har svårt att tänka mig att det går att framkalla samma stämning tillsammans med kompisarna och en DVD-film.
Å så lite nyinkommen info om biografen, vilket Kenth haft vänligheten att skicka över. Den byggdes som en privat biograf med 300 sittplatser och slog upp portarna julen 1942. Under den tid jag bodde i byn drevs den dock av det då väldigt livskraftiga Folkets Hus. I biografens drygt 50-åriga historia hade den samma inredning och var sannolikt den i originalskick bäst bevarade biosalongen i Norrland, vilket man kan se på denna bild. Det fanns även en balkong som jag i den riktiga ungdomen besökte, men kan inte komma ihåg att den användes i biografens senare levnad. Beträffande det kafé som fanns på övervåningen så sägs det att det i många år drevs av en latinamerikansk sjöman som lämnat sitt fartyg då han låg i hamnen i Ljusne. Hur sant nu det är kan jag inte bedöma.
Så mycket till vinter….
har vi ännu inte haft i södra Sverige, vilket jag är väldigt tacksam för – två centimeter snö i måndags var fullt tillräckligt. De två föregående vintrarnas snökaos och stränga kyla vill jag inte uppleva än på länge. Trots att det varit så bra vinter så har SJ ändå lyckats ställa in en massa tåg, vilket hände då den friska brisen blåste över Norrland häromveckan. Nä, det var bättre förr, då gick tågen i tid och det var inga fastfrusna växlar. Eller var det verkligen bättre förr? I de gångna helgerna har jag läst mycket och hittade följande i ett album om seriefiguren 91:an Karlsson, vilka har lite inledande historik om händelser under det år albumet är från: ”Under vargavintern [1966/67] blir kommunikationsminister Olof Palme uppvaktad av ilskna pendelresenärer som klagar på SJ:s bristande intresse för resenärerna.”, se bild här.
Miljönissen Henrik
Som jag nämnde i blogen den 2 juni så fick jag på ett personalmöte Lilla miljöpriset 2011 med följande motivering ”För hans envetna trampande till jobbet i ur och skur”. En fin glasinramad tavla egenhändigt tillverkad av miljöchefen fick jag för insatsen med cykeln. Nu är det ju så att jag har ett mycket ringa miljöintresse, men väl en känsla för vad som ska göras på jobbet. I många år hade jag miljöansvar för min avdelning. Det här var under en tid då miljöarbetet utvecklades på hela universitetet innan vi för fem år sedan blev världens första universitetet att certifieras för ISO 14001 (sant!). Inför miljöcertifiering skulle en massa insatser göras och för varje sådan man var klar med så fick man en grön ”plupp” på universitetets miljösida på internet. Jag visste vad som skulle göras för att få dessa pluppar och såg till att avdelningen alltid låg längst framme bland universitetets alla avdelningar.
Särskilt miljöintresserad blev jag inte, det var mer tävlingsmänniskan i mig som kom fram. Och att jag kan systemet ganska bra och visste vad som krävdes för att få dessa pluppar. I och med att jag fick Lilla Miljöpriset 2011 så satsar jag nu på att även få det 2012. I jobbet avger jag en massa yttranden på remisser till de olika departementen under regeringen (andra skriver, jag skickar). I höstas skickade jag ett remissyttrande till miljödepartementet: ”Hej, bifogar yttrande från Göteborgs universitet. Skickar även ett skriftligt yttrande, trots att det bär emot att skriva ut på papper (de flesta andra departement tänker miljömässigt och vill bara ha in i elektronisk form).” Med såna här skrivelser torde jag ligga bra till för att även få nästa års miljöpris. Om jag ligger i så kan jag få elva miljöpris innan det är dags för pension!
Lustigt: Kretslopp
På lantstället i Finland finns det enorma mängder lysmaskar. I somras gjorde jag ett lyckat experiment genom att fånga in några hundra lysmaskar och sätta dom i en glasburk med lite gräs så dom fick mat. När det började mörkna i stugan satt maskarna igång med att lysa. Tre burkar med lysmaskar motsvarar ljuset från tre stearinljus. Ursprungligen skrev jag dessa raden den 3 augusti i skenet från dessa maskar, så det hela fungerar ganska bra.
I somras metade jag en hel del på kvällarna och då passade lysmaskarna utomordentligt bra som bete eftersom dom lyser under vatten. Det är särskilt abborrar som lockas av skenet från dom lysande maskarna, särskilt dom lite äldre och större abborrarna som på ålderns höst har lite problem med synen.
Ungefär var tredje dag har jag ätit abborre med dill och färskpotatis. Abborrarna har ju massor av stora ben i sig. Dessa ben har fungerat utomordentligt bra som tandpetare. Och skinnet från abborrarna använts som sandpapper då jag snickrat på stugan. Allt detta fiskätande har inneburit att jag då och då varit tvungen att besöka utedasset. Avföringen har jag efter lämplig tid spridit i gräsmattan, vilken nu är grönare än på mycket länge och därför lockar till sig ännu fler lysmaskar. Fantastiskt eller hur?! Ett alternativt slut på denna berättelse skulle kunna vara: ”Och vet ni vad jag gjorde med all denna skit? Ingenting, för det är exakt lika mycket skit som jag just nu har försökt lura i er läsare!” Fast detta alternativ skulle ju vara en grov osanning, så tro helst på huvudberättelsen…..
Avslutningsvis kan jag inte undanhålla er denna ljuvliga bild på en tusensköna (av tre stycken) som stack upp i gräsmattan vid jobbet igår eftermiddag. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 19 januari (om jag nu har nåt att berätta då).
Henrik Tallgren
Veckan som varit/veckan som gått
Ja men gott nytt år då för tusan. Nu var detta sagt så då kan blogen börja. Förra årets sista arbetsdag blev ganska skön, på förmiddan var vi två som arbetade men från lunch var jag ensam på hela kontoret. På uppdrag av min chef skriver jag just nu på historiken över en arbetsenhet som tillkom utifrån en ”internationell utredning” (vi hade en holländare med, därmed blev den internationell) som jag var sekreterare för. Det här är riktigt roligt att skriva, många trevliga minnen som dyker upp. Efter jobbet på fredan var det dags för en påkerafton hemma hos mig, det är nog långt mer än ett år sedan vi spelade påker senast. Tyvärr blev vi bara tre: jag, Magnus och Clas, men det var ju trevligt ändå och det gick åt en hel del öl innan jag kunde jaga iväg dom vid 2-tiden. Hela 186 kronor (20 euro) kunde jag räkna ihop som vinst, vilket gör 31 kronor i timmen. Skattefritt. Fast maten jag bjöd på kostade ju den också….
Lördagen var som bekant årets sista dag. I lagom tid till klockan 17 begav jag mig till Ramberget för att titta på Göteborgs-Postens årliga fyrverkeri. De senaste åren har jag stått vid Götaälvbron men eftersom det nu var snöfritt så gick jag upp på Ramberget för att få ännu bättre utsikt. Vilket fiasko! Ungefär klockan 16:30 välde det in enorma mängder dimma från älven och man såg absolut ingenting av fyrverkeriet som sköts upp en dryg kilometer bort, endast knallar och sprakande hördes. Vi var många tusen som besvikna gick därifrån. (Från jobbet fick jag på måndan rapport om att man varken vid bergen vid Redbergsplatsen eller Masthuggskyrkan sett ett jota.) Efter en timme lättade dimman, men då var det ju för sent. Senare på kvällen korkade jag upp lite skumpa och strax före midnatt gick jag upp på bergsknallen bredvid huset för att se på fyrverkerierna och skåla in det nya året med en burk starköl.
Som tidigare meddelats slogs det tidigare cyklingsrekordet, mätaren stannade slutligen på 930 mil, 77 av dessa cyklade i december vilket är enormt mycket mer än jag annars brukar cykla den här tiden på året. Det vore en förbannad lögn att säga att jag nuförtiden är smal, men med höstcyklingen har jag i alla fall kunnat hålla vikten konstant och inte gå upp som jag annars brukar göra.
För att det ska bli mer överskådligt på hemsidan gjordes i går kväll en rensning bland tidigare bloggar eftersom dom har en länk för varje halvår sedan blogen startade. Och med tiden har det ju blivit många halvår. Filerna har lagts ihop per helår och nu ser jag att dessa tangenter har spottat ut en enorm mängd dynga över de gångna åren. Sedan blogen i blygsam skala startade i november 2006 har det totalt blivit runt 615 fullklottrade A4-sidor, av dessa kanske två sidor med repriser (så kallad ”Favorit i repris”). 615 sidor är ju mer än de flesta tegelstensromaner!
Cykling är vanligtvis bra för hälsan….
fast inte alltid. För man kan ju krocka, vilket hänt mig ett antal gånger. Vanligtvis har det gått ganska bra, såsom en höstkväll cirka 1992. Jag stod vid trafikljusen nerifrån Götabergsgatan och då det slog om till grönt fick även en dam i en fin BMW grönt på andra sidan. Jag skulle rakt fram medan hon svängde vänster in på Engelbrektsgatan och korsade min väg utan att stanna. Så det blev att rulla runt lite på motorhuven innan jag stannade mot bilrutan. Jag klarade mig, men cykeln blev väldigt demolerad. Det har även varit några småsmällar med några andra kvinnliga bilister, dock har vanligtvis endast hjulen blivit skeva (och jag lite sned) och tvungna att bytas (jag är inte lika utbytbar som hjulen).
Den allvarligaste krocken var en tidigt eftermiddan i oktober 2006 då jag med 36 kilometer i timmen rullade nerför Gibraltargatan. Strax nedanför Chalmers studenthem kom en kinesisk utbytesstudent ut från en liten stig. Han ledde sin cykel rakt ut i gatan utan att se sig för. Det blev en jävvla smäll för mig. Ner i gatan och slog även i huvudet. Inget brutet och min tjocka skalle klarade sig. Chocken gjorde att jag inte kände nån större smärta från början, men väl hemma så blev det bara värre och värre och jag åkte till sjukhuset för att kolla upp mig. Det blev sedan att hoppa på kryckor några veckor.
Att få nya bromsklossar på cykeln kan vara lite lurigt. Åtminstone tre gånger har jag varit tvungen att tvärnita framför bilar som helt sonika svängt precis framför mig, med resultat att bakhjulet lättat och jag flugit över styret. Det allvarligaste var en lördagsförmiddag för cirka tio år sedan då jag var på väg till en disputation. Jag kom i den svagt lutande backen nedför Ekelundsgatan och i korsningen till Kungsgatan svänger en bilist precis framför mig upp på Kungsgatan i riktning mot Systembolaget. Jag flög över styret och landade illa, men rusade upp för att ta bilnumret. Jag rabblade bilnumret högt flera gånger tills jag fick upp en penna och kunde skriva ner det på ett cigarettpaket (som blev lite blodigt!). En kvinna med barn såg det hela och jag tog hennes vittnesuppgifter.
Fingret var lite blodigt, men jag kunde tvätta av det då jag kom fram till institutionen. Så småningom blev det dags för Heidis disputation där hon efter 16 år som doktorand skulle visa vad hon hade lärt sig. Efter ett tag började det värka utav bara den i fingret och jag insåg så småningom att det nog inte var helt bra, så jag stack iväg till det närliggande Axessakuten. Röntgen visade att fingret var brutet och även krossat på sina ställen. På måndan cyklade jag ner till polisstationen för att göra en anmälan om det inträffade. Det hände egentligen inget med anmälan, gärningsmannen nekade till det hela. Men döm om min förvåning då jag några månader senare blev kontaktad av missdådarens försäkringsbolag som ville reda ut det hela. Efter läkarundersökning fick jag så småningom ersättning för sveda, värk och nedsatt rörlighet i fingret från bilistens försäkringsbolag, 10 000 kronor har jag för mig.
Vi flytt int….
var en kampanj år 1970. Massor av norrlänningar gick omkring med knappar med denna slogan i ett försök att stoppa utflyttningen från Norrlands glesbygd till storstäderna. Den från Umeå till Stockholm utflyttade Hasse Burman hade till och med en låt på svensktoppen 1970 med just denna titel. Men att gå omkring med knappar på rockslaget hjälpte inte mycket. Min hemby Ljusne hade vid denna tid cirka 5000 invånare, idag kanske bara 2000. Jag läste i dagens tidning att Söderhamns kommun, där Ljusne är centralorten, hade största tappet av invånare utan alla kommuner i hela Sverige förra året: minus 320 invånare. Att bära en knapp är kanske bra, men det finns knappt med bärare kvar.
Språkförbistring (favorit i repris 14/11 2007)
En av mina bekanta, Larry från Kalifornien, hade träffat sin blivande fru Anette då hon var utbytesstudent i USA. Efter att ha varit isär några månader åkte sedan Larry över till Göteborg för att hälsa på. Han blev hjärtligt mottagen av ”svärmor” och mäkta förvånad över att han redan första natten fick dela rum med flickvännen. Båda var ju visserligen myndiga, men nåt sånt där skulle aldrig ha skett hemma i Kalifornien. På morronen efter deras första natt tillsammans så kommer de ned till köket och blir serverade frukost av Anettes mamma, som efter att ha hällt upp kaffet lite förstrött frågar ”Was she good?”. Nu var Larry totalchockad: först att få sova tillsammans med flickvännen i hennes hem och sedan att modern frågar om dottern var bra i sängen. Men han lyckas i alla fall stamma fram något i stil med ”Yeah, she was really great, she was terrific!”. De är nu gifta sedan en del år tillbaka, har tre barn och Larry kan nu nästan perfekt svenska. Hans svenska är numera så bra att han nu till och med hör skillnaden mellan ”Was she good” och ”Varsågod!”
FB
Marie skrev tidigare idag att hon kryper ur skinnet av leda snart! Tur att tvn o datorn o harpan är uppfunnen! Henrik: Om du nu är blasé, kanske öppna ett paket glace? Med denna frysta is, blir du säkert åter en glad fis!
I tisdags lade jag ut en bild med denna text: Enligt vissa män var detta ögonblick den ursprungliga synden..... Märkligt nog uppskattades bilden nästan bara av män.
Lustigt: Sagabion
Folketshus-rörelsen i Ljusne drev i många år biografen Saga, en fristående byggnad speciellt byggd som biograf. Jag är osäker på när den uppfördes, men det torde ha varit nån gång på 1940-eller 50-talet. Tills en bit in på 1960-talet fanns ett kafé på övervåningen. Mitt första och enda minne från kaféet är från tiden kring 1961-2 då jag som liten parvel knallade upp till övervåningen. Där satt den relativt unga gymnastikläraren Agne Johansson med ett gäng elever och fikade. Jag gick fram, tittade storögt på Agnes bakelse och sa ”Såna där tycker jag också om!” Det tog inte många sekunder innan även jag hade en bakelse. Not: för cirka åtta år sedan fann jag tiden mogen att bjuda tillbaka, men då jag skulle hälsa på den pensionerade skolläraren så var han på språng eftersom sommarstugan just hade översvämmats. Får väl bli en annan gång då, för jag glömmer sällan en väntjänst även om det förflyter lång tid emellan.
På söndagarna visade Sagabiografen först matiné-filmer för oss unga, därefter vuxenfilmer på kvällen. Kvällsfilmerna var endera utan åldersgräns, eller så var det 11 eller 15 år som gällde. På den här tiden hade man inte legitimation med sig som idag. Men vad hjälpte det, för vanligtvis satt Ruth Wallin i kassan. Och hon hade stenkoll på hur gamla vi var, för hennes ordinarie jobb var som mattant på barnbespisningen och hon visste precis vilken klass vi gick i. Det fanns inte en chans att man kunde smita förbi henne! Men ibland satt hennes man i kassan och då kunde man i alla fall komma in även om åldern inte var den helt rätta. Bertil som sedan rev biljetterna hade ingen åsikt om åldern: hade man biljett kom man in! Men som med de flesta byabiografer så lades den ner i kölvattnet av att videon blev var mans egendom. År 1994 visades den sista filmen. Kenth Östlin gav följande info från internet: Numera är Saga ombyggd till bilverkstad och hela det lutande salongsgolvet är plangjutet för att skapa drägliga arbetsförhållanden för de som mekar med bilarna i den gamla biografsalongen.
I dagens nymoraliska Sverige är det helt otänkbart att visa såna filmer som på 1970-talet, men för att locka publik var det vanligt med porrfilmer på helt vanliga biografer. Mjukporrisar som de danska med Ole Söltoft i huvudrollen (t.ex. Mazurka på sängkanten) skulle väl i dag kunna vara nån form av kulturkult. Men på Sagabiografen visades även Linda Lovelace’s Långt ner i halsen och ett antal hårdporrfilmer med Traci Lords, en underårig flicksnärta vars filmer numera är totalförbjudna (som den snuskhummer jag är minns jag ännu hennes wobblande tuttar!).
Avslutningsvis har jag noterat att flintskallar sällan bråkar, det måste vara för att dom ju inte kan råka i luven på varandra. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 12 januari (om jag nu har nåt att berätta då).
Henrik Tallgren
Veckan som varit/veckan som gått
Nu är det tre arbetsveckor på raken där det bara är fyra dagars arbete, riktigt skönt faktiskt. Fast nästa julhelg får vi ledigt i 11 dagar genom att ta ut två lediga dar, vilket naturligtvis är ännu bättre! Förra fredan var en ledig vardag där jag hann med massor som jag annars inte hinner med. På morronen var jag över till Trafikverket en kilometer hemifrån för fotografering till det nya körkortet, blev glatt överraskad att det var gratis! (Trodde jag, igår kom en räkning på 80 spänn….). Ett besök till frisören hanns också med. Och så blev det lite cykling i dagsljus, i fredags slogs dessutom det gamla årsrekordet för cykling från år 2000 på 9170 kilometer. När jag sedan kom hem väntade en glad överraskning: en avi som talade om att det finns ett brev på posten, ett brev som är för stort för att delas ut i brevinkastet. På den korta promenaden till ”Posten”, vilket påminner oerhört mycket om en bensinstation, fantiserade jag lite över vem som kan skicka nåt stort och fint så där dagen före julafton. Vilket antiklimax! Det var den lokala läkarstationen som skickat en liten flaska för att dom vill ha ett urinprov för uppföljning….
På julafton gjorde jag ett besök till bilen som nu stått på samma plats i tre veckor där den bara får stå en vecka. Inga böter i alla fall. Nu hade jag Biltemas fina spärrskaft i högsta hugg för att äntligen kunna byta bilbatteri. Men se, det var nåt tillverkningsfel på spärrskaftet: fungerade bra för att dra åt muttrar, men snurrade bara runt i tommorna åt det håll jag behövde. På måndan fick jag i alla fall ett nytt spärrskaft av Biltema och i ett nafs hade jag bytt batteri och kört en runda med bilen. För säkerhets skull har jag kopplat bort minuspolen så att den inte ska ladda ur batteriet igen.
Det är nu tredje julen som jag intar en festmåltid på den norrländska specialiteten surströmming. Att äta suringar på julafton tycker jag är det mest anti-jul man kan göra. Som vanligt hade jag inför den stundande helgen laddat upp med massor av böcker, både lättlästa och sådana som är ännu mer lättlästa. I söndags gick jag inte en meter utanför dörren trots att vädret var riktigt hyggligt. Det var faktiskt riktigt skönt att vara inne hela dan och bara slappa!
Ruttet
Göteborgs kommun har ett finger med i en massa saker, många som dom inte alls borde syssla med utan överlåta till privata aktörer. Ett av de ofantligt många kommunala bolagen är Egnahemsbolaget, vilket liksom privata aktörer bygger villor som dom sedan säljer till privatpersoner. Dess VD frikändes nyligen från mutbrott eftersom det eventuella brottet var för gammalt och sålunda preskriberat – vi har under det senaste året fått en otrolig massa mutskandaler bland tjänstemän som kan kopplas till Göteborgs kommunala verksamheter.
Jag bodde några år vid Skogaberg på Hisingen, vilket då var personalbostäder till anställda vid St Jörgens sjukhus. Nu har Egnahemsbolaget byggt 120 tjusiga villor och radhus i detta område, hus som ser väldigt bra ut. Fast det är bara på utsidan. För den teknik entreprenörerna använt – enstegstätad putsad fasad på träregelstomme (”enstegsmetoden”) – innebär att fukt stannar i väggarna, sedan utvecklas mögel och många blir sjuka. Sveriges Tekniska Forskningsinstitut (SP) och den universitetsbaserade Botaniska Analysgruppen undersökte i höstas ett av husen och fann den mycket farliga mögelsvampen Stachybotrys i stor mängd.
Att fixa till husen på rätt sätt skulle kosta i storleksordningen 600 000 kronor per hus, men Egnahemsbolaget erbjuder sig bara göra enkla reparationer med en metod som inte är godkänd. Det har nu pågått process i flera år och försök till förlikningar som dock inte accepteras av alla villaägarna. Folk som tvingas bo i dessa mögelhus mår inte bra så flera har valt att flytta ut i tält på gräsplätten utanför. Denna bild tog jag i slutet av augusti, vet inte om det bor folk kvar i tälten när nu vintern kommit.
Å så lite från fejsbok…..
Strax efter jag lagt ut förra blogen lade jag ut denna bild och skev ”Ett råd som nog fungerar.....;)” Och dan före julafton kom denna trevliga bild med följande text: ”Ska man få en riktigt röd och fin jultomte så får man börja mata honom med glögg flera dagar före julafton!” Jag har ett stort antal bilder på lager, bilder som bekanta skickat, en del som jag tagit själv med kameran och ytterligare andra som jag själv tagit från internet. Den här bilden lade jag ut i söndags med texten ” Stort djurslagsmål här utanför nyss, jag tror det var katten som vann....”
Naturligtvis lägger jag inte bara ut bilder utan har allvarligare saker också. Jag är ju demokrat uti fingerspetsarna och definitivt en antirojalist, motståndare till att en särskild familj ärver sitt ämbete generation efter generation. Kungen håller årligen ett jultal som vanligtvis är fyllt med en massa gallimatias som att stekta sparvar flyger in i munnen på folk (det är bara den högsta adeln som haft förmånen att äta sådana!). Efter att ha kollat lite på Internet skrev jag följande: ”Expressen just nu citerar Calle Bernadotte: ’Sverige har förändrats mycket på 200 år’. Det var ju både intelligent och oerhört klarsynt. Jag skulle gärna vilja veta om övriga världen ändrats, fast det tar han kanske upp i nästa års jultal.
I övrigt så har jag lagt ut två fotoalbum i veckan: 20 bilder från sommarens resa i Estland och 36 bilder från Lettland. Till den som ännu inte är med på Facebook rekommenderar jag att gå med för att ta del av sånt här: det räcker att skapa ett konto där, man behöver inte alls vara aktiv för att ta del av vad folk skrivet och lägger ut, exempelvis så är mina alster öppna för i stort sett vem som helst.
Julhat
Jag hatar allt som har med religion att göra, så mycket av den ondska som finns här i världen är förknippat med religionerna, de kristna absolut inte undantagna! Således hatar jag även julen. I år hade jag varit extra försåtlig genom att låta specialtillverka en spikmatta där det stod ”Välkommen Jultomten”. Under mattan fanns ett tjockt lager vaselin så att den som steg på mattan skulle falla omkull och slå sig. Inte för att jag tror på tomten, utan det här gjordes mer som ett skämt. Trots mitt hat till religionerna är jag i grund och botten en snäll person, så det var väl därför som jag vid 21-tiden på julafton fick besök av en rödklädd herre med en stor säck.
Trots att jag inte tror på tomten så visade det sig vara den riktiga. Och naturligtvis halkade han på min försåtligt utlagda spikmatta och landade på ryggen. Han låg där ett tag och ojade sig, men efter en liten stund sken han upp med ett brett leende. ”Henrik, den här spikmattan har på bara en minut botat min onda rygg som jag haft problem med i flera år. Det var meningen att du skulle få en julklapp, men nu får du hela säcken! Jag åker hem och hämtar fler klappar åt dom andra. Tjingeling!” Och där stod jag och fattade ingenting. Men det var i alla fall en massa trevliga presenter och det blev trots att en riktigt trevlig julafton.
Mässfall
När prästen glömmer bort att han på söndan ska till kyrkan brukar kallas mässfall. Detta hände vid julottan i Luleå domkyrka förra året. 500 kyrkobesökare väntade på prästen som dock låg hemma i sängen och sov i godan ro och dök inte upp förrän det var dags för kyrkkaffet, se t.ex. http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=240521 Det här blev naturligtvis årets mest omtalade händelse i Luleå och naturligtvis pinsamt för prästen. Nu råkar dock församlingen ha en präst med sinne för humor så till årets julotta hade han ställt väckarklockan och dök upp i rättan tid till julottan. I pyjamas! En heder åt dom präster som kan bjuda på sig själv på detta sätt. Bild och mer text finns på http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=6613421.
Att vara högteknologisk…..
är jag väl knappast att anse. Men på lördag är det 15 år sedan jag slopade det fasta telefonabonnemanget. I andra sammanhang brukar jag vara bland de sista i Sverige att övergå till ny teknik. Jag är en sopa då det gäller den högre matematiken, men till skillnad till många andra är jag en hejare på att räkna. Och redan 1996 räknade jag snabbt ut att det blev väldigt dyrt att ha både mobiltelefon och en fast lina. Här torde jag ha varit en föregångare, en av de första som så att säga släppte den fasta linan och gav mig ut i cyberrymden med telefonin. Några år efter mitt beslut kunde man läsa i tidningarna att allt fler ungdomar inte skaffade fast abonnemang då de flyttade hemifrån. Som den stofil jag är känns det skönt att för en gångs skull ligga i fronten för det nya. Å andra sidan så är jag kvar i det gamla 2G-nätet, har kvar mitt SIM-kort från november 1997 då jag bytte mobilleverantör. Nån måtta på nymodigheterna får det vara!
Lustigt: Mitt första sommarjobb…. (del 2 av 2)
Den första sommaren jobbade jag mycket extra på Bollnäs sjukhus och fortsatte med det även då studierna åter började till hösten. En av de trevligaste avdelningarna var den där alla suputer samlades. Dom hade egentligen inga psykiska problem, problemet var att dom söp så förskräckligt och var där för avgiftning innan dom (vanligtvis) skulle placeras på ”torken”, alltså vårdhem som skulle få dom att komma bort från spriten. Till skillnad från de sjukhus jag arbetade på senare så hade vi på Bollnäs Sjukhus våra egna civila kläder, det var inte lätt att se vem som var patient eller vårdare.
Jag kom i kontakt med en del ifrån hembyn också, en av dessa var Lars-Göran: ”Nämen Henrik, har dom tagit dig också?” Nu var det så att jag hade en namnbricka som visade att jag tillhörde personalen och hade nyckel till friheten. Lasse var en profil i Ljusne och hade börjat sin missbrukarbana med att sniffa thinner. Ingrid Marcusson berättade en gång att då Lasse var i tonåren hade hon rivit i ordentligt: Ge fan i thinnertrasan, ta dig en fylla istället!” Det verkar som att Lasse tog henne på orden ordentligt, fast det blev ju inte bara en fylla….
Sjukhuset jag jobbade på hade även några mindre beundransvärda sidor. En av dessa är hur de på 1960-talet försökte bota bögar med elchocker för att de skulle bli ”normala” (ända till 1977 klassificerade Socialstyrelsen homofili som sinnessjukdom!). Och när jag arbetade där så hade dom på avdelning 22 (eventuellt avdelning 21 också) experiment med svårt psykotiska personer som skulle få terapi istället för medicinering. Det gick helt åt helvete och patienterna mådde mycket dåligt. Så kan det gå när läkare tillåts experimentera med människor, att använda människorna som sina egna laboratorieråttor. Det här är föga hedervärda experiment på människor.
Avslutningsvis så läste jag i lokaltidningen att det är ökad rasrisk längs Göta älv. Kan det ha att göra med att Lucia firades häromveckan – många skred då…. Nästa blog torde inte komma förrän nästa år, nämligen på torsdagskvällen den 5 januari (om jag nu har nåt att berätta då).
Henrik Tallgren
Veckan som varit/veckan som gått
Klockan 06:30 i morse var det vintersolstånd så nu är vi redan ett antal timmar på väg mot sommar och ljusare tider! För oss vanliga är definitionen på vintersolståndet att det är årets kortaste dag/längsta natt. Men sedan mitten av 1800-talet ha forskarna definierat vintersolståndet som den dag då solskivan och månskäran är lika stora då de betraktas från nollmeridianen i Greenwich. Solen och månen befinner sig naturligtvis på olika avstånd från jorden och solen är ju i verkligheten mycket större än månen, men betraktade från nollmeridianen är de denna dag exakt lika stora då de betraktas genom en så kallad starometer (ett precisionsinstrument för att bestämma himlakroppars storlek). Men låt oss nu glädjas åt att ljuset så småningom återvänder, utan att vi behöver klampa in på vetenskapens område!
I söndags var det bara precis ovanför nollstrecket så det blev att dra på sig långkallingar innan jag påbörjade cykelturen för att knäppa lite göteborgsbilder, såsom denna från Olskroken. Slutligen blev det hela 98 bilder, varav en fjärdedel lades upp på fejsbok. Tre timmar efter hemkomsten hördes ett rejält oväsen från vardagsrummet. Det var framhjulet som fick en plötslig punktering så där helt för sig själv. Har aldrig varit med om nåt liknande. I hopp om att det var ventilen som gav med sig skaffade jag en ny sådan på måndan, men det var fråga om en riktig punktering som verkligen uppkom av sig själv för det fanns inget vasst föremål i däcket.
På arbetsfronten har det gällt att få undan alla viktiga saker innan långhelgerna. Förra torsdagseftermiddan hade vi ett styrelsemöte och efter en svettig fredag hade jag ett femsidigt protokoll som kunde undertecknas av alla inblandade i måndags morse. När kniven är på strupen så arbetar vi snabbt, för protokollen studsar fram och tillbaka innan alla som ska justera det är nöjda. Imorron är det halvdag på jobbet, vilket i praktiken betyder att ingen över huvud taget går dit – vi tar kompledigt. Så nu är det några dagars ledighet till tisdag, det är tre korta veckor nu. Först den 9 januari återgår vi till normala veckor igen. Som vanligt är jag ”bortrest” över julhelgen, vilket innebär att jag reser mig bort i böckernas värld. Var i förrgår på biblioteket och hämtade med en packe som jag ska plöja igenom den närmaste tiden.
Elgitarrer
Utan tvekan så kunde man verkligen bygga elgitarrer förr! Ju nyare desto sämre. När jag i andra halvan av 1970-talet började spela gitarr så var det gitarrer från 1960-talet som gällde, de nybyggda var inte mycket att ha. Vi är nu inne på 2010-talet. Och vet ni vad: gitarrer från 1970-talet är högintressanta, för då kunde man bygga gitarrer. Fast de ännu äldre elgitarrerna är ju ännu bättre, men kostar en förmögenhet.
Jag kan mycket väl förstå att gitarrnördarna är ute efter att få äkta vara och äkta ljud som det lär för massor av år sedan. Dock tror jag inte riktigt på att ”det var bättre förr!” Tillverkningsprocessen för exempelvis Fender var oerhört primitiv och fabriksmässig, se t.ex. denna filmsnutt från 1959 http://www.youtube.com/watch?v=nswcAPvH0P8. Nuförtiden tillverkas kvalitetsgitarrer med betydligt bättre precision än på 1950- och 60-talet. Ändå finns det ett stort antal nördar som vill ha de riktigt gamla gitarrerna vilket trissar upp priserna till nivåer långt över vad de är värda kvalitetsmässigt. Allt var faktiskt inte bättre förr! Fast att spela på en Fender från 1955 är säkert roligare och mer inspirerande än en som byggdes förra året….. Eller så kanske det är som serieförfattaren och saxofonisten Jan Lööf skriver i en nyutkommen bok: ”Det är ungefär som med min gamla saxofon. Nybyggda saxofoner är helt överlägsna som instrument. Lättspelade och perfekt stämda. Det är bara det att de låter sämre.”
Facebook, twitter eller blogg?
Facebook har blivit en folkrörelse där mer än hälften av svenska folket har ett konto. En bråkdel av svenska folket har ett twitterkonto, där är man dessutom begränsad till 140 tecken. Men om man ska tolka tidningarna så är twitter den stora grejen. Dagligen rapporterar tidningarna om vad vissa kända personer har skrivit på twitter, vilket får folk att tro att det är twitter som är den stora grejen just nu. Vi lever i ett mycket informationstätt samhälle och det kanske därför som twitter blivit journalisternas kelgris; 140 tecken är inte mycket och man kan snabbt scanna av vad ett stort antal människor skrivit. Att kolla in deras facebookkonton tar betydligt längre tid, särskilt om man vill se alla kommentarer. Jag vill nog inbilla mig att det är få människor som kan uttrycka något vettigt på endast 140 tecken, mellanslagen inräknade.
Sedan finns det ju ett otal bloggar där kända, okända och halvkända människor skriver vettiga, halvvettiga och helt ointressanta saker. Och antalet hemsidor är ju helt enormt. Här kan man finna kluriga ritningar på hemmagjorda atombomber, intressanta inlägg om sex och samlevnad liksom hembygdsföreningens protokoll. Att ha grepp om all information som finns är naturligtvis omöjligt för en människa. Fast lite otäckt är det att jätten Google samlar och sparar allt som läggs ut i cyberrymden.
För ett par månader sedan skapade jag själv ett twitterkonto, men gick inte steget helt ut med att aktivera det eftersom twitter ville få tillgång till hela min adresslista från mina e-mailkontakter. Likaså var man tvungen att kryssa för ett antal förprogrammerade personer som man skulle följa, bara en bråkdel av dessa känner jag till. Själv så känner jag mig lite som den mångårige riksdagsmannen som fick alltmer kritik för att han aldrig gjorde något inlägg i riksdagen. Till slut reste han sig upp: ”Jag har inget att säga, men nu kan ingen längre kritisera mig för att jag inte har sagt något här i riksdagen. Tack för ordet!”
Att stjäla sin julgran…..
anser väldigt många vara en rättighet. Häromveckan lästa jag att man beräknar att var tredje gran är stulen. Jag har själv för sisådär 30 år sedan varit ute i skogen för att stjäla ett julträd, fast då blev den en julen för att kunna fira julen. Attans vilka vassa barr enen har då den torkat, den var inte det lättaste att bära ut trots att jag hade handskar. Fast den som inte orkar ge sig ut i skogen kan ju stjäla direkt från försäljarna som finns i stan, funkar ganska bra på natten här i södra Sverige. Fast inte lika bra norröver där det finns snö. Häromdan hade uppsalapolisen bara att följa släpspåren i snön för att få tag på dom skyldiga, se http://www.unt.se/uppsala/julgranstjuvar-ertappade-1595431.aspx
Från fejsbok
Paddan är ett reseföretag som kör turistbåtar här i Göteborg. I söndags hade dom en reklamgubbe ute på stan, det blev naturligtvis några kort på honom vilket resulterade i detta inlägg igår: ”Nu till helgen ska jag för första gången någonsin äta grodlår. Fick tag på ett par rejält köttiga bitar idag som jag snart ska börja tillreda.” Detta kompletterades en stund senare med ” Det är ett jävla liv på grodan, jag har låst in den i badrummet men det låter nästan som den skriker ’ja e ingen groda’. Nån som vet hur man avlivar en sån här innan den åker i stekpannan?” Ja Bea hade svaret: ”Du får väl möra den lite med stekpannan först. Då löser det sig :)”
Sent på tisdagskvällen blev jag tipsad om en liten goding i Dala-Demokraten, men det tog inte lång stund innan länken försvann från deras hemsida, fast jag hann kopiera bilden. Rubriken var ”PRO höll julfest” och till detta fanns den här bilden. Man kan förstå att den försvann efter ett tag!
Å så var det Cathy som bakat en stor mängd bullar inför den stundande helgen, vilket fick denna kommentar: ” Man riskerar få stor bak om man äter allt från ett storbak.....” Och Åsa skrev att ”Snart kommer tomten.” Henrik: ”Han brukar komma lite för tidigt, kommer ofta i skorstenen.....;)”
Ett litet drama (favorit i repris 22 maj 2008)
En kort stump av Haga Östergata är skyltad med motorfordonstrafik förbjuden och är avspärrad med en bom. Men för att räddningsfordon och liknande ska kunna köra igenom så är bommen vikbar: man kan puffa till den lätt med kofångaren och köra försiktigt igenom. Dramat: En mycket ung man från förorterna kommer i en stor och ny svart bil (man kan ju undra hur han fått råd med denna bil…), stannar vid bommen och ropar åt oss tre som står ute och röker, att han behöver hjälp med att hålla upp bommen för att kunna köra igenom. Jag ropar tillbaka att det är förbjudet för motorfordon att köra där. Han ropar igen, men ingen av oss rökare går dit och hjälper honom. Därefter frågar han en person som råkar gå förbi där, men inte heller han hjälper till. Till slut kör han försiktigt igenom (hoppas det blev nån repa på den fina bilen!) och stannar till bredvid oss, vevar ned rutan och skriker ”Jävla gubbe” åt mig. Hade han kört runt kvarteret hade hans färd tagit kanske 20 sekunder, nu höll han säkert på i tre minuter för att krångla sig igenom. Vissa människor bara ska fram, kosta vad det kosta vill.
Lustigt: Mitt första sommarjobb…. (del 1 av 2)
fick jag i väldigt sen ålder, det var först 1985 då jag var 28 år gammal. Jag hade då gått ett läsår på Bollnäs folkhögskola och fann en fredag i slutet av maj att jag precis var klar med skolan för säsongen. Det fanns två möjligheter: att börja stämpla eller sommarjobba. Efter en stund funderande så valde jag det senare alternativet. Innan jag började studera hade jag kört lastbil under sommarhalvåret, ett roligt jobb men att återgå till detta kändes lite som en återvändsgränd, så efter lunch gick jag upp till personalavdelningen vid de psykiatriska klinikerna på Bollnäs Sjukhus. ”Kan du börja på måndag”, frågade dom. Javisst kunde jag det.
Nu hade jag turen att slussas in på en ”lätt avdelning” som inte hade låsta dörrar och patienter som inte hade alltför stora besvär, hade jag börjat på en av de tyngre avdelningarna skulle risken ha varit stor att jag genast hoppat av – senare arbetade jag på sådana avdelningar också, men då visste jag mer vad arbetet innebar. Det visade sig att avdelningsföreståndaren hade samma bakgrund som jag: gått på folkhögskolan och sedan tagit ett sommarvikariat på sjukhuset. Han tog med mig till personalrummet där jag presenterade mig. Det visade sig att minst två andra i den fasta personalstyrkan som jobbade den dagen också kommit in från folkhögskolan som sommarvikarier. Själv så blev jag kvar i psykvården i sex år på tre olika sjukhus, ett ganska bra arbete som delvis kunde finansiera mina studier.
Avslutningsvis så har jag funderat länge på alla sångare som sjunger i stil med ”I aint got no body”. Det verkar som dom lägger ner hela sin själ i sången, men saknar kropp. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 29 december (om jag nu har nåt att berätta då).
Henrik Tallgren
Veckan som varit/veckan som gått
I lördags blev det totalt 7,2 mil i cykelsadeln, fredan en vecka innan gjorde jag 6,4 mil vilket jag då trodde nog var nån form av decemberrekord. De två föregående åren var väldigt snörika, så det är skönt att kunna förlänga cykelsäsongen i år. För en timme sedan klarade jag målet 900 mil i sadeln under året, tidigare hade målet satts till 800 mil men detta fixades redan den 12 november. Rekordet från år 2000 med 917 mil finns det nu en god teoretisk möjlighet att nå och till och med slå. Eller snarare en praktisk möjlighet, för dom måste ju trampas också! Å andra sidan så pumpar det ständigt in oväder från Nordsjön och då vill jag inte cykla. Det räckte för hela året med den väta jag fick på mig i fredags på väg hem från jobbet, var våtare än om jag hade badat med kläderna på i Göta Älv!
Förutom att fredan var väldigt våt dag så var den riktigt blåsig. Mellan Hisingen och centrala Göteborg har vi två broar och en tunnel, men då vindhastigheten vid lunchtid översteg 28 meter i sekunden stängdes Älvsborgsbron av; i byvindarna var det orkanstyrka. I rusningstrafik är det knappt att dessa förbindelser orkar svälja alla bilar, med den trefiliga Älvsborgsbron bortkopplad så blir det trafikkaos. Som grädde på moset – eller om det nu är lök på laxen – var ett stort antal gator och vägar avspärrade i centrala delarna av Göteborg på grund av översvämningar. Det blev antagligen det värsta trafikkaoset någonsin i stadens historia. Överallt var det igenkorkat. Och det blev ju inte bättre av att fordon blev stående i korsningar så att den korsande trafiken inte kunde ta sig fram då det slog om till grönt. Det var nog trots allt bra att jag cyklade hem från jobbet! På lördan hade det mojnat betydligt, men jag fick ändå denna härliga stormbild.
Den fantastiska bilen…..
försökte jag få igång i söndags. Ner i källaren för att hämta det batteri som används till läslampan i stugan. Trots att bilen stått parkerad i 13 dagar på en sjudagars parkering så fanns det inga böteslappar. Till att börja med fick dörrlåset en rejäl omgång smörjmedel, jag misstänker att det är där som tjyvströmmen tas från. En bra början alltså. Sedan gick det åt helvete.
Efter mycket möda och ett tiotal svordomar fick jag loss kabelskon till pluspolen. Men därefter var det lögn i helvete att få loss batterifästet med min lilla skiftnyckel. Jag behövde en 10 millimeters hylsnyckel så det var bara att cykla till Biltema. 129 kronor fattigare öppnade jag hylsnyckelsatsen. 10:ans hylsa passade perfekt över skruvskallen, men skaftet som den ska sitta på fick jag jätteproblem med. Hur jag än gjorde så fick jag inte av den yttersta delen så jag kunde sätta dit hylsan. Nu blev det dryga dussinet svordomar innan jag lättade på handbromsen och rullade en billängd neråt för att därigenom kunna stå gratis en vecka till. Väl hemma insåg jag att man först skulle sätta fast en av de medföljande ”mejslarna” på den delen jag försökte ta bort och därefter sätta dit hylsnyckeln (se bild). Men då hade det redan blivit mörkt. Den kommande helgen får jag göra ett nytt försök.
För att få köra bil….
måste man ha körkort. Nuvarande körkort går ut i januari och måste förnyas innan dessa. Vid lite närmare av körkortsunderlaget fanns det en ny behörighet: AM. Det betyder att jag med det nya körkortet även får köra moped! Den första mopeden skaffade jag redan som 13-åring och hade ganska många mopeder innan fyllda 15 år. Det känns lite märkligt att långt in i medelåldern helt plötsligt få ett körkort för moped. Undrar hur många av dom som kör omkring på cykelbanor i 70- 80 km/h utan registreringsskylt som har ett så här fint körkort? Inte många skulle jag tro. Vet inte riktigt om jag ska vara stolt över den nya behörigheten eller bara skratta åt den.
Tullen….
är jag inte särskilt förtjust i. Trots att vi är medlemmar i EU och befinner oss inom Schengenområdet där varor, tjänster och människor fritt ska få röra sig, så finns det fortfarande ett mycket stort antal tullkonstaplar. Det är i stort sett bara i Sverige och Finland som vi inte har förstått det vad det innebär med den fria rörligheten. Alkohol får vi nuförtiden ta in i jättemängder. Men detta gäller endast om man själv transporterar det, en regel som är mycket märklig – undrar hur man inom övriga EU ser på detta?
Våra tullare ägnar numera en hel del tid åt att kontrollera postförsändelser så att dessa inte innehåller alkohol. För då ska varorna beskattas en andra gång trots att de redan är beskattade i ett annat EU-land. Mycket märkligt, tror inte att det här är i överensstämmelse med EU:s regelverk. Förra torsdan uttryckte vår regering och riksdag, via skatteutskottet, sitt gillande att tullen kollar dessa försändelser. Förvisso flyter det in skattepengar på den punktskatt som tas ut och skattepengar behövs naturligtvis för att hålla igång vårt land. Tullens arbete måste ju kosta en hel del, men det får vi nog igen med de skattemedel som kommer in. Skulle man i alla fall tro eftersom skatteutskottet gillar detta. Men för de 261 liter vin som tullen stoppade förra året fick man in ynka 5732 kronor i skatt! Det här rapporterade riksdagens egen tidning om i måndags, se tidningsurklippet. Jag vet inte om man ska skratta eller gråta åt sån här idioti.
FB
Pelle hade för några helger sedan problem med buskörningar på gatan utanför huset: ”Slutar inte ungarna att använda Långgatan utanför fönstret som sitt eget Mantorp [svensk racerbana] kommer jag att göra nåt som min profilbild skulle kunna göra. Pensionären i mig har talat.” Henrik: Du kanske kan bygga ett sånt här fartgupp: www.tallgren.org/fartgupp.wmv
I måndags upptäcktes en råtta i källaren hemma hos Marie. Varken hon eller dottern ville gå ner för att slå ihjäl den, en viss rädsla/äckel för detta djur kunde spåras. Detta hindrade mig dock inte från att skriva följande inlägg: ” Råttor är familjedjur och förökar sig otroligt snabbt. Forskarna brukar säga att för varje råtta man ser så finns det ca 10-20 till. Havandetiden för en råtta är 8,5 dygn och dom föder i genomsnitt 10-12 ungar. Efter 20 dagar är dessa könsmogna och kan producera fler råttor. Ni har problem i huset Marie!” Det blev några usch och fy, men dagen efter kom mitt erkännande: ” Marie, jag vet inget om råttor, det jag skrev hittade jag på....;)” Fast nog ser det ganska trovärdigt ut det som jag skrev!
Allt var inte bättre förr
Titt som tätt får vi i läsa i tidningarna och se på TV hur de fattiga länderna bara blir fattigare och de rika rikare. Det är ju hemskt, nån slags omfördelning av rikedomarna borde ju göras. Man kan undra hur fattiga dom fattiga länderna kan bli innan dom helt raderas från jordens yta. Fast nu kommer det fina: den bild som massmedierna oftast målar upp stämmer inte! Det blir allt färre fattiga länder i världen, det senaste decenniet har 28 länder lämnat det som kallas ”låginkomstländer” bakom sig och tagit steget upp till ”medelinkomstländer”. Det här är inte lika säljande för massmedierna som att komma med braskande rubriker om att nya krig eller svält brutit ut. Det är mer en icke-nyhet.
Naturligtvis finns det ett stort antal extremt fattiga människor i de länder som nu kommit upp till nivån medelinkomstländer. Men det är ju verkligen glädjande att det på det hela blir bättre här i världen, helt bra kommer det aldrig att bli. Och fortfarande finns det 35 länder som befinner sig på den lägsta nivån, låginkomstländer. Men trenden att fler länder tar sig uppåt verkar hålla i sig, bland annat är tillväxten just nu drygt 5% för de afrikanska länderna söder om Sahara. Och detta är betydligt högre än för världsekonomin som helhet. Mer går att läsa i det oberoende Utrikespolitiska Institutets senaste rapport (den kostar 85 kronor), se http://www.ui.se/butik/internationella-studier/2011-1/internationella-studier-brnr-3-4-2011.aspx
Stugan….
renoveras för fullt just nu under hösten, det milda vädret betyder att det fortfarande går att vistas såväl ute som inne. De bärande balkarna av stock under finrummet är ruttna och utbytta mot en annan konstruktion. Dock är golvplankorna i ganska bra skick och inte det minsta ruttna. Men den ständiga fukten har gjort att en del plankor vridit sig i sidled och måste hyvlas till en del innan dom kan komma på plats permanent. Det är själva golvkonstruktionen i sig som gjort att balkarna ruttnat: stockarna har legat inbäddade i ett jordlager och fukten har ständigt varit närvarande. Nu är det i alla fall luftigt undertill och….
hela huset får en rejäl dränering framtill och på sidorna. På baksidan står huset på stenfot en meter ovanpå ett berg så där behövs naturligtvis inget sådant system. Även tomten är ju lite uppgrävd på grund av den nya dräneringen, men det blir nog bra sedan det kommit på lite jord och några nävar gräsfrö ovanpå gruset. Här ses delar av de rejäla stockarna som burit upp golvet i finrummet. Det är fråga om rejäla doningar!
Lustigt Tystnad…. (del 3 av 3 om ingen har nåt mer att tillägga)
Anders Hellström: Ulla & Viktor lika finurliga på sitt sätt båda två, man brukade alltid kunna värma sig där en stund innan bion (som låg i huset bredvid). Ulla hade en ’dramaten’-vagn. Där brukade ’busungar’ lägga saker utan att hon märkte det, porrtidningar & sånt. Inga namn nämnda, men jag tyckte alltid dom var för taskiga. Nästan oavsett vilken tid man kom dit så hittade man Janne ’Proofen’ stå och dra i de dammigaste av böcker....han kunde/kan allt.
Pelle Fallström: Jag minns också att man på egen hand kunde smyga ner i bibliotekets källare som tedde sig som en skattkammare för en tioårig pojke. Ett slags Fantomens skattkammare. Där fanns alla böcker, tidningar och tidskrifter som inte fick plats i markplan. ”Utgallrad” är ett ord jag lärde mig tidigt med betydelsen av att vara en skatt i källaren på bibblan i Ljusne. ”Det här numret av Orkesterjournalen är utgallrad så den kan du ta hem”, sa morsan ibland. Jag kan tänka mig att Viktor Vikström ofta tog hem böcker som inte föll ljusneborna på läppen och att dom tämligt snabbt blev ”utgallrade” till förmån för mer lättsmält litteratur.
Pelle fortsätter: ” Viktor cyklade alltid mellan, tror jag, Lövskär och Ljusne. Oj, vad jag minns. Det kommer tillbaka i strömmar nu. Dottern Ulla var tämligt begåvningshandikappad. Jag ser henne framför mig. Modern var död och morsan sa att alltid att ’Viktor har det inte så lätt...’ Vi kollade på Viktors enorma frimärkssamling i hans lägenhet kommer jag ihåg.” Henrik T:s tillägg: Viktor hade sommarstuga i det närbelägna Lövskär och enligt uppgift så fraktade han med cykeln sand dit i skokartongen som satt på pakethållaren. Det blev ju inte mycket per gång, men över en många år så blir det ju en del.
Avslutningsvis kan jag konstatera att det finns en hel del människor som ägnar semestern åt att slå upp tält. Men de flesta vet nog redan vad ordet betyder. Nästa b log torde komma på torsdagskvällen den 22 decembr (om jag nu har nåt att berätta då).
Henrik Tallgren
Veckan som varit/veckan som gått
Det börjar bli kyligare nu, men redan om två veckor så är det vintersolstånd och då går vi i alla fall mot ljusare tider. Den ovanligt varma hösten har inneburit att jag kunnat hålla igång cyklingen/motionerandet ganska bra. I fredags blev det faktiskt hela 6,4 mil i cykelsadeln, vet inte om jag cyklat så mycket någonsin en decemberdag. Tyvärr så sker den mesta cyklingen i mörker, men det har ju varit hyfsat varmt och på de flesta ställen jag cyklar finns det gatubelysning som ger mig ledljus; cykellampan hjälper inte till så mycket om det är mörk och våt vägbana.
I lördags hade vi kraftig göteborgsdimma, i andra delar av landet kallat ”regn”. Men som genom ett trollslag upphörde dimman lagom tills jag skulle till Kjell och Riittas årliga glöggfest. Det var nog 17:e eller 18:e gången som jag deltog i deras alltid lika trevliga festlighet. Och i år fanns det extra mycket Janssons frestelse, så det räckte även till mig som brukar anlända sist av alla gäster (”Fint folk kommer alltid sent, ännu finare kommer inte alls!”).
Natten mot måndan kom det lite väta från ovan, men sedan klarnade det upp. Trots att det var tre plusgrader så frös det på: massor av krockar och bilar i diket. På radion varnades det hela tiden, så jag insåg allvaret och åkte kommunalt till jobbet. Ingen idé att cykla i detta före. Och bra var väl det, för ett trettiotal fotgängare och cyklister var tvungna att uppsöka akuten för benbrott. Sent på måndagskvällen kom säsongens första snö, det blev lite halkigt att cykla till jobbet på tisdan men till kvällen hade allt smält bort.
Lite från fejsbok
Igår kväll la Kjell ut en bild på Fantomen och skrev ”Fantomen for President!!!!!!!” vilket fick min kommentar ” Skulle nog behövas här, men han ska visst ställa upp ide kommande valen i Bengali.” Och lite senare som tillägg till detta ”Om alla Sveriges gitarrister kunde gå samman så hade vi nog en vinnare i presidentvalet: Guran.” (not: gura är slang för gitarr).
Marie i måndags: ”Just nu kommer dom första snöflingorna här i Ljusne! Vill ju ha en vit Jul!” Henrik: En vit jul kan ju vara OK, fast några snapsar på julafton sitter ju inte fel.....;)
Kjell lade i söndags ut en bild på sin musiksamling vilket inspirerade mig för att samla ihop min och lägga ut bild, vilken fick följande text: ”Nu på onsdag ska jag till ortopeden på Sahlgrenska för att montera på några extra fingrar för att kunna spela på alla gitarrerna samtidigt.” Efter några kommentarer slog jag till med att ” Jag har lite svårt att förstå mig på folk som har färre än fem gitarrer.” Anders undrade om bastuba räknas som gitarr, i så fall har han fem stycken meddelade han. Henrik: ”Har kollat på nätet: Bastuba är en finsk gitarr, heter bastubad på finska. Har du fått den i Vallvik?” (not: Vallvik har stor andel finnar).
Lite om kronor (1)
Kungens krona har verkligen hamnat en hel del på sned dom senaste åren. För drygt ett år sedan utgavs boken Den motvillige monarken, en bok som inte visade upp en särskilt bra bild av Sveriges statschef. Här pekades bland annat en älskarinna ut, vilket i dagens samhälle anses ojämlikt; hans förfäder har visst haft många älskarinnor men farfars far var en föregångsman med personer av vardera kön enligt vad ryktena hävdar (se t.ex. http://sv.wikipedia.org/wiki/Hajby) I bokens kölvatten har framkommit att kungens närmaste vänner försökte köpa loss oönskade bilder som sades finnas i den undre världens ägo och att vännerna försökte få uppgiftslämnare att dementera det dom sagt. Alla vänner har försökt skydda kungen och hävdat att han absolut inget vet om deras agerande. Likaså har kungen sagt att han inte känner till något om sina kamraters ”räddningsaktioner”. Men senaste helgen spelades upp en inspelning, som av oberoende experter konstaterats vara omanipulerad, där man säger att kungen hållits informerad om turerna som hans vänner gjort. Här hjälper inte längre några ”Jag är 99 procent säker” eller ”Nu vänder vi blad”. Åtskilliga röster har höjts för att kungen ska abdikera. Jag hävdar bestämt att monarkin/kungahuset måste avskaffas å det snaraste, ett ärvt ämbete har inget i vår demokrati att göra!
Kungens förfader Carl XIV Johan hade med sig en rejäl kista pengar från Frankrike, vilket räddade vårt lands ekonomi då. Det är klart att den nuvarande kungen har rätt till en del av dessa pengar. Så ge honom rejält med kronor så att han kan klara sin familj med icke lönearbetande barn och alla slott som hans familj på något sätt kommit över (för dom har väl inte byggt dom urgamla slotten med egna pengar….). Fast vid en närmare eftertanke borde vi väl ge kungen en rejäl dos med euroslantar eftersom hans förmögenhet grundar sig på pengar som kom från frankrike. Lite kuriosa från http://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_XIV_Johan: Enligt en populär skröna skulle Bernadotte ha haft en tatuering från denna tid [början av 1800-talet] med orden ”Död åt kungar”. Länge leve demokratin! Ned med monarkin!
Lite om kronor (2)
Länge var det väldigt jämnt mellan dom som ville behålla den svenska kronan och dom som ville att vi skulle gå med i valutasamarbetet och få euro istället. När det hölls folkomröstning år 2003 så var den luriga frågan ”Anser du att Sverige skall införa euron som valuta?” Här försökte politikerna föra svenska folket bakom ljuset, frågan var helt enkelt ämnad att lura svenska folket. För det handlade ju om att vi skulle binda upp oss till att ha ett intimt samarbete med alla euroländer och i stort sett helt sakna möjlighet att styra vårt lands ekonomi på egen hand. Det är en toppstyrning av några få utvalda politiker, vilket skulle ha fått den gamla sovjetregimen grön av avundsjuka!
Hela idén med att tussa ihop dessa vitt skilda länders ekonomier såg jag på den tiden som vansinnig. I och med att ett antal euroländers ekonomier nu säckar ihop som ett korthus så ser jag fortfarande idén som vansinnig. I folkomröstningen var det väldigt jämnt, men när vi nu ser vad som händer ute i Euroland så är folk här i Sverige glada för att vi inte gick med: enligt opinionsföretaget Skops senaste mätning, som presenterades i förrgår, är det mindre än 10% av oss i Sverige som vill införa euro, se t.ex. http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.792924-rekordlagt-fortroende-for-euron Finansminister Borg har hyllats som den som räddat Sverige ekonomiskt, men den hyllningen borde istället gå till oss alla som vågade rösta nej till euron!
Finsk bärplockning
I somras skapade Centerpartiet i Sverige viss debatt kring allemansrätten: är det rätt att på ett organiserat sätt ta hit hundratals bärplockare från exempelvis Thailand? Huruvida detta är rätt eller fel vill jag inte ta ställning till. Men klart är att blåbär och lingon till största delen ligger oplockade i skogen – dagens människor har i vårt välfärdssamhälle blivit för lata att själva ge sig ut i skogarna. Istället köper man bären i butiken eller på torget.
Även vårt grannland Finland har haft problem med att bären ruttnar bort i skogarna eftersom ingen har lust att plocka dom. Trots hög arbetslöshet så sitter de arbetslösa hellre på pubben på sommaren och dricker upp den ganska låga ersättningen dom får från staten. Den statliga arbetsförmedlingen Väästakastikus inledde för två år sedan ett experiment på fyra platser i Finland: ett öltält mitt ute i skogen där man till aktuell dagskurs kunde sälja sina bär i utbyte mot kuponger för ölstop. Det blev en verklig succé och i år hade Väästakastikus cirka 400 öltält utspridda över hela landet. Ölutskänkningen börjar klockan 11 och då har de flesta redan plockat bär så dom får ett par stop mellanöl. När ölet är slut går dom ut i skogen kanske 15-20 minuter och skrapar ihop så att det räcker till en ny ölkupong (det är sisu i finnarna!). Det bästa av allt är att verksamheten är självfinansierad eftersom man tar ut lite högre pris för ölen än den kostar i inköp. Bärplockarna får dessutom motion och blir i bättre fysisk form, öl skulle dom ju ha druckit i alla fall. Det finska Hälsoinstitutet (Måå-praa Instituuti) har redan sett betydande hälsoeffekter bland befolkningen, likaså har arbetslösheten sjunkit något eftersom många upptäckt att man kan köpa fler öl om man har ett lönearbete. När ska den svenska staten våga sig på ett så här radikalt grepp?
Min älskade bil….
har jag aldrig älskat. Den här bilen är ett jävvla måndagsexemplar som kostat mig massor av pengar i reparationer. Det är inte många delar som inte har behövt bytas ut. I måndags skulle jag parkera om bilen för att kunna stå en vecka till utan att behöva betala nåt. Men batteriet var stendött, inte ens tändningslamporna lyste. Redan en vecka innan tyckte jag att det var dåligt kvar i batteriet då jag gjorde veckoparkeringen. Antagligen tar bilen tjyvström nånstans. Jag misstänket centrallåset, vilket krånglade förra veckan. Eftersom det är krångligt att byta batteri i mörkret så får jag vänta till helgen, sätter då dit ett annat batteri som står i källaren. Hoppas jag inte hunnit få p-böter innan dess.
Lustigt: Tystnad…. (del 2)
Under veckan har några vänner skickat över lite minnen från biblioteket i Ljusne, vilket jag delger här. Stefan Tapper: ” Även jag minns Viktor å Ulla och att ja ej nynnande men vräkte ur mej nåt utan att tänka på att personalen hörde vad jag sa.. ;)” Henrik T: Ja vi var ju ovana med att lyssna på musik i hörlurar! Stefan igen: ”Men kan inte kärringen sätta på skivan nån gång sa jag, men det var nog inte Ulla utan Ingrid Fallström (nån som morsan kände i alla fall). Högröd vart jag ...
Nu är det så att Ingrids son Pelle (Ljusne är ju inte så stort!) även skickat över lite minnen: L äste något om Viktor och Ulla, vilka jag kommer ihåg väldigt bra. Viktor cyklade mycket vill jag minnas, med svarta gummistövlar. Som barn förstod jag inte att han var motsatsen till min egen far; Viktor var akademiker och utbildad. Farsan var kommunalarbetare och mindre beläst. Jag såg alltid farsan som ’normal’ och bra emedan Viktor Wikström alltid var konstig och excentrisk. Jag kommer även ihåg dottern Ulla, hon hälsade aldrig på mig och jag hörde aldrig att hon sade ett ord faktiskt. Morsan jobbade under hela min uppväxt på bibblan i Ljusne och jag har barndomsminnen att vi var upp i Viktors lägenhet och kollade, i samma hus som bibblan var. Jag kommer också ihåg att bibblan blev ett tillhåll för stökiga ungdomar, och att mor mådde mycket dåligt av det. Hon ringde polisen några gånger när Ljusnes ungdomar använde bibblan som ungdomsgård.
Anders Hellström: Jadu, en sak man kan undra är: vart tog alla Bruno Mathsson-fåtöljerna i flätat, svart läder vägen & var tog alla Arne Jacobsen-stolar av Myran- & Sjuan-modell vägen samt lamporna av Poul Henningsen som hängde där ?????????? Troligen hemma hos nån pompös kommunpamp som trodde att arbetarpacket inte hade koll på design!
Avslutningsvis vill jag säga till dom järnvägsarbetare som tror att dom kan påverka besluten hos SJ: ni lever i en skendemokrati! Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 15 december (om jag nu har nåt att berätta då).
Henrik Tallgren
Veckan som varit/veckan som gått
Den sistlidna helgen blåste det på rejält här i södra Sverige. Samtidigt drabbade stormen Berit dom norra delarna av landet. Lite avundsjuk är jag på norrlänningarna som fick en storm med namn medan vi fick en betydligt värre storm. Och den hade inget namn alls! På den tregradiga skalan gick SMHI i söndags ut med en klass 3-varning för södra Sverige, medan norrlänningarna bara fick en etta. Och en sådan anmärkning är ju inget att bry sig om, den är ju ungefär som på besiktningen där man får en etta – nåt man fixar till då man har lust. Här på Västkusten steg vattnet rejält. Som den samvetsgranne bloggare jag är så cyklade jag ut i ovädret för att knäppa lite bilder, här en bild från ett översvämmat Eriksberg. Det var långt ifrån riskfritt att ge sig ut, en person fick ett träd över sig vid Härlanda tjärn, men klarade sig ganska helskinnad. Vid jobbet låg det en riktigt vass två kvadratmeters bit av koppartaket, vilken fallit fyra våningar. Och på den livligt trafikerade cykelbanan vid Göta Älvbron brakade ett jätteträd rakt över cykelbanan.
På lördan var jag över till fastlandet för att gå på lite loppmarknader, men överraskades av göteborgsdimman (det regnar aldrig i Göteborg…..) och drypande våt cyklade jag hem igen. Det fick istället bli en lördag fylld med inomhusaktiviteter. Bland annat lade jag ut en del riktigt gamla bilder på facebook, bilder som jag letat fram ur de dolda gömmorna. Ett av mina favoritkort är taget tidigt 1960-tal i en fotoautomat på Gävle central. Morsan hatade denna bildserie lika mycket som jag än idag älskar den. Bilderna beskriver mycket den Henrik som var då och den Henrik som jag fortfarande skulle vilja vara (och kanske i viss mån är än idag…..). Notera morsans hatt och hur hon slutligen kommer med helt på bild utan att veta hur apparaten fungerar: bild 1 och bild 2.
Igår blev det officiellt…..
att Schweiz ska köpa 22 JAS Gripen till en kostnad av 22 miljarder kronor. Fast nu är sådana här affärer lite luriga, det är inte så att vi får 22 miljarder fräscha schweizerkronor rätt in i statskassan utan vi ska handla varor från Schweiz till motsvarande värde. På samma sätt var det exempelvis då vi krängde en massa ubåtar till Australien, då tog vi in produkter till motsvarande värde, vilket är en av anledningarna till att vi nuförtiden dricker så mycket australiskt vin här i Sverige. Vi kan nog räkna med att framöver äta en massa schweizerost som vi täljer med såna där röda arméknivar. För 22 miljarder kronor får man mycket ost så vi måste nog ägna en timme om dan åt detta och den tiden kan vi säkert mäta med deras fina klockor samtidigt som vi lyssnar på ett schweiziskt gökur. Koko-koko!
Datorer….
För att kunna berätta lite mer om mina musikminnen från Kalifornien (nedan) så var jag tvungen att sätta igång min laptop från 1996. När den startade såg jag att minnet är på 16 mb, vilket nuförtiden motsvarar datamängden för ca 10-15 fotografier! Fast datorn rymmer en otrolig mängd text. Ett problem idag är att det mesta är skrivet i WordPerfect som jag inte längre kommer ihåg hur det fungerar, det tar evigheter att konvertera filerna till Word. Det är ett stort antal filer som jag skulle vilja ha i nuvarande datorn. Men då måste jag först konvertera filerna till Word, lägga över på en annan dator som finns i en skrubb och från den överföra till CD eller DVD och hoppas att min nuvarande dator tar emot denna information och läser den i mitt betydligt modernare wordprogram. Med andra ord så är det lite besvärligt.
Gratisreklam: nej tack!
I lördags besöktes några loppmarknader, fann som vanligt inget vettigt att köpa för det är ju mest skräp som försäljarna vill bli av med. Bland annat var det flera som ville kränga speglar med reklam för whisky- och tobaksmärken. En spegel är ju alltid bra att ha, men aldrig i livet att jag betalar för att släpa hem en reklamspegel! Gratisreklam försöker jag i möjligaste mån undvika. Jag är så allergisk mot sådan reklam att då jag handlar på ICA så har jag med mig en konsumkasse eller från nån annan matbutik. Naturligtvis är jag noga med att kassörskan ska se att jag gör reklam för konkurrenten. Fast det bryr sig dom i kassan knappast om, men för mig känns det lite skönt i alla fall.
I tidningen häromdan…..
hade dom placerat två artiklar bredvid varandra, vilka gav ett ganska förvirrat intryck. Den första handlade om en bonde som hade fler än tio katter och därför hotas av böter (jag visste inte att det fanns någon begränsning till tio katter!). Artikeln under berättade att det i lördags var ”Kattens dag”, vilket firades runtom i Hälsingland. Alltså, ibland är det bra med många katter, andra gånger inte! Bild från tidningen finns här.
Återvändare
I blogen den 29 september berättade jag kort att vår mest kände göteborgare, statyn Poseidon vid Götaplatsen, lagom till sin 80-årsdag tagit lite semester som han tillbringar på spa. Men nu är han åter: denna bild knäppte jag igår morse på väg till jobbet, en nybadad och fräsch Poseidon.
Musikminnen från Kalifornien 1
En stor den av mina 1,5 år i Kalifornien i mitten av 1990-talet ägnades åt att studera svensk-amerikanerna, vilket en del år senare utmynnade i min doktorsavhandling (nedladdningsbar från exempelvis http://www.globalstudies.gu.se/digitalAssets/809/809974_tallgren.pdf, läsvärd enbart för självplågaren….). Men jag hade naturligtvis tid över för musik också, ibland i ”tjänsten”. Ett sådant tillfälle var då vänner ordnade en bra plats åt mig för att se en konsert med orgelmästaren Diane Bish i den lokala kyrkan. Hade aldrig hört talas om henne, men hon hade sedan många år en egen show på TV (och har fortfarande). Den lilla gumman var vänd bort från publiken så att vi skulle kunna se hennes blixtsnabba spel med fötterna över alla pedaler på orgeln. En riktigt trevlig konsert faktiskt.
Andra vänner bjöd med mig på en konsert med musik av John Philip Sousa. Fast dom var mäkta förvånad att jag aldrig hört talas om detta nationalhelgon då det gäller marschmusik. Jag har ju aldrig lyssnat på detta slags musik, men gubben Sousa har ju till och med fått ett instrument uppkallat efter sig, sousafonen. För en lekman som jag ser instrumentet ut som en vanlig bastuba, men det är tydligen gjort så att man enkelt (?) kan bära omkring det i en marscherande orkester. Även denna konsert var riktigt trevlig.
Forskningspengar
Forskning tar både tid i anspråk och kostar pengar. Nedan kommer jag göra ett räkneexempel över donerade pengar som går via Cancerfonden, men vill påpeka att det skulle kunna gälla vilken forskningsfinansiär som helst. Antag att jag vill skänka 100 000 kronor till forskningen. För att få dessa måste jag tjäna 130 500 kronor, vilket är den bruttolön som jag ser på lönebeskedet. Men då har arbetsgivaren redan tagit av en massa andra skatter (arbetsgivaravgifter som är 52,5 % på bruttolönen), vilket egentligen är min riktiga lön. Så den rätta summan är 199 000 kronor som jag måste tjäna för att kunna skänka 100 000 kronor till cancerforskning.
Nu är det så att 72% av Cancerfondens intäkter går till forskning och utveckling, vilket innebär att forskaren får 72 000 kronor till sitt forskningsprojekt. Men forskaren måste vara med och betala för sina lokaler och administrativ service, vilket på den cancerforskningsinstitution som jag har i åtanke ligger på 28 % (Onkologen vid Göteborgs universitet). Kvar till forskarens lön blir då 51 840 kronor. Enligt Högskoleverket lägger forskare i snitt ned 10 % av sin arbetstid på att söka forskningsmedel, så kvar är då cirka 46 700 kronor. Denna fiktiva forskare är anställd som postdoktor (en person som nyligen blivit doktor och som mestadels forskar) med 31 800 kronor i månadslön. Han eller hon betalar lika stor skatt plus arbetsgivaravgift som jag innan bruttolönen kommer, så månadslönen är egentligen 63 285 kronor. Som lärare/forskare har man en årsarbetstid på 1700 timmar. Utslaget på 12 månader blir detta 141,7 timmar per månad, vilket ger en timkostnad på 446,72 kronor. Den slant som jag skänkte (100 000 kronor, vilket egentligen var 199 000) håller alltså igång forskaren i knappt 105 timmars forskningstid.
Naturligtvis är det bra att vi skänker en massa slantar till forskningen, men jag blir inte alls glad över att se hur största delen av dessa pengar liksom genom en sil försvinner i en massa hål innan de slutligen når målet: skatter hit och dit, avgifter för lokaler och en massa administration. Skulle man inte kunna öronmärka en del av de pengar som skänks, exempelvis att den som donerar får skattebefrielse upp till ett visst belopp, att inte staten lägger på en massa andra skatter och administrativa avgifter? Jag anser att det helt enkelt är alldeles för mycket rundgång i det här systemet. Tyvärr kan den lilla människan inte göra mycket åt det mer än att, som här, i alla fall påtala problemet.
Lustigt: Tystnad….
ska råda på biblioteket. Så var det i alla fall förr, nuförtiden talar folk hur högt som helst med varandra och även i sina mobiltelefoner. Omkring år 1970 installerades ett antal grammofoner med hörlurar på biblioteket i hembyn Ljusne. Hörlurarna hade man på sig för att det ska ju vara tyst på biblioteket. Men vad bibliotekarien Viktor inte tänkt på då han köpte in grammofonerna var att vi ungdomar gärna nynnar eller sjunger med till musiken. Och den som har hörlurar på sig vet inte riktigt hur ljudnivån utåt är. Så varje kväll kom Viktor rusande ett antal gånger för att slita av hörlurarna från nån av oss som sjöng med lite för mycket. En av dom som råkat ut för detta är Kenth Östlin, vilken kommentar detta lilla inlägg: ”Jodu i de lurarna satt en ofta....Lyssnade i ett helt år på ’Jesus Christ Super Star’ rockoperan/musikalen.....”
Ljusne bibliotek var annars en bra plats för mig, slukade massor av böcker under uppväxtåren. Viktor var en kompetent bibliotekarie som köpte in både svår litteratur och sådan som var lättare att smälta. Jag försökte mig till och med på nobelpristagaren (1929) Thomas Mann, men det var lite för avancerat för en 14-åring. Fast när jag skulle låna Lars Görings lätt pornografiska bok 491 så var det stopp och belägg: Viktor visste vad som var passande respektive opassande för en ung man i yngre tonåren! I bokutlåningen satt ofta Viktors dotter Ulla som var utvecklingsstörd men klarade enklare göromål. På den här tiden hade man riktiga lånekort, inte nåt med streckkod och personnummer. Själv hade jag nummer 136. ”Vahaduförmummerå” frågade alltid Ulla. Ibland testade jag henne och sa att jag glömt numret, men då kom det blixtsnabbt ”Du har 136”. Utvecklingsstörd kanske, men reda på lånekortnumren, det hade hon!
Avslutningsvis kan jag meddela att jag äntligen skaffat en app som gör livet lite enklare: komihåglappen. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 8 december (om jag nu har nåt att berätta då).
Henrik Tallgren
Veckan som varit/veckan som gått
I fredags gick den sista slatten glögg som fanns kvar sedan i vintras. Riktigt smaskigt! Glögg brukar ju sitta fint när det är kallt och ruggigt ute, men vi har ju fortfarande riktigt varma och fina dagar: i söndags var det hela 11 grader och strålande sol och idag hade vi 10 grader, dock ingen synlig sol. Jag är nöjd så länge snö och kyla håller sig borta!
I lördags var det min 55:e fylledag, den första var jag bara ett år gammal har det berättats – jag var ju för liten för att minnas. Jag har ju egentligen slutat fira, men det var riktigt roligt med alla gratulationer som kom via fejsbok, räknade till omkring 70 personer som grattade. Under lördagskvällen fotograferade jag av 40 bilder – bland annat på min första miljon – från de gamla fotoalbumen på människor som jag är vän med på fejsbok och la ut som album på fejsbok (ytterligare 20 bilder på söndan). En massa roliga skratt och kommentarer blev det. Kul att kunna glädja lite i det annars dystra novembermörkret. För att få bra ljus till bilderna monterade jag upp två lampor, men den ena gick i golvet och upphörde att fungera. Så på söndan…..
tog jag cykeln ut till Ikea för att köpa ny lampa. När jag ändå var därute tänkte jag passa på att äta en sen lunch, men kön var helt enorm så det var bara att glömma. Till slut hittade jag i alla fall en lampa som jag ville ha, Lagra arbetslampa. Den stod ensam på kontorsavdelningen, med hänvisning till att ”köpelamporna” finns på lampavdelningen en våning ner. På Ikea ska man slingra sig fram som en orm, men jag hittade genvägen till lampavdelningen. Fast bara genvägen, inte lampavdelningen. Så jag fick ta mig tillbaka till utgångspunkten och sedan följa de ringlande människomassorna tills målet slutligen nåddes. Sedan var det en halvtimmes kö vid kassorna: alla framför mig hade enorma kundvagnar, själv bara en 39-kronors lampa. Ett par meter före kassan tittade jag lite noggrannare på lampan som på Ikea-vis var hopknycklad till ett minipaket: den saknade glödlampa! Nu gav jag upp, lade lampan åt sidan, cyklade till McDånald’s för en hamburgare och sedan till Backaplan för att köpa en lampa.
Men på Backaplan hittade jag inget förutom i några specialaffärer där dom ville ha 5-600 för sånt som liknade Ikealampor. Men skam den som ger sig. En timme innan stängning tog jag bilen till Ikea för att köpa den utsedda lampan och till den en glödlampa som kostade hela 45 spänn. Efter lite montering så skruvades slutligen glödlampan i. Den skulle visst klara 20 000 påslagningar, men funkade bara i tio sekunder innan den lade av. Ikea är INTE min favoritbutik! På måndan blev det åter en cykeltur till Ikea för att byta ut glödlampan som skulle vara till Laga arbetslampa (som jag tycker den borde heta!). Totalt sex mil för att få en liten sänglampa!
Från jobbet
I måndags hade vi åter en heldags arbetmöte med jobbet, samma projekt som också häromveckan åt upp en hel arbetsdag där jag helst skulle vilja ha varit på kontoret för att beta av arbetshögarna (fast dessa försvann ganska fint förra veckan). Tydligen hade det varit någon annan på ett liknande möte innan och vilken med bläckpenna skaldat vackert i bänken.
Huvudverksamheten på jobbet är att producera attraktiva studenter och doktorer för arbetsmarknaden. Detta har vi gjort med ganska god framgång i åtskilliga år. I våras hade vi en managementkonsult som föreslog många nya åtgärder för att förbättra våra mål, så sedan augusti arbetar vi därför med metoder som är mer anpassade för det moderna samhället och näringslivet i stort. Själv så arbetar inom managementområdet ”Produktion av doktorer” med titeln Team leader doctors. Sedan några år tillbaka tillhandahåller arbetsgivaren gratis frukt till oss anställda, men nu har man förbjudigt äpplen – all annan frukt är accepterad. Eftersom vårt ett av våra managementområden är att producera doktorer så har styrelsen nu beslutat stt anse äpplen som kontraproduktiva eftersom ”An apple a day, keeps the doctor away.” Vår managementkonsult uppskattar att detta förbud mot äpplen kommer att öka produktiviteten av doktorer med cirka 10-15 procent på årsbasis.
I lördags….
var jag nere på stan och kollade runt lite, som vanligt med en cigarett i mungipan; jag röker ju ganska mycket. På Avenyen var det en gammal farbror som sa att jag inte borde röka: ”Fortsätter du röka så blir du inte gammal” sa han. Eftersom det var min födelsedag upplystes han om att jag nu faktiskt är 55 fyllda. ”Jaha”, sa han, ”Men hade du inte rökt hade du säkert varit 65 vid det här laget!” Hmmm, jag fortsätter nog röka ett tag till.
Fast snart är det slut med mig. Idag har jag redan brännt20 094 dagar av mitt korta liv som jag uppskattar till att bli 28 705 dagar om inget oförutsett inträffar. Jag har alltså endast 8 611 dagar kvar här i livet, vilket jag baserar på att vi män i Sverige lever i genomsnitt 78,59 år (28 705 dagar) enligt uppgift på Wikipedia. Det är lite skrämmande faktiskt, särskilt med tanke på att jag inte har ett blekaste minne av de första tusen dagarna. Nä nu får jag nog sätta igång och leva på allvar dom sista dagarna som är kvar. Tyvärr förhindras jag en hel del av arbete och brist på pengar, tänk att det ska vara så jävligt dom här sista dagarna i livet. Grrrrrr!!!
Lite från fejsbok
I tisdags var en av mina vänner på väg upp till regeringskansliet Rosenbad. Väl framme så meddelades vi andra vänner endast ”Rosenbad”, som ju kan ge andra associationer. Så svaret från mig blev ” Ahhh, låter ljuvligt. Ligg i så länge som möjligt och tappa gärna i lite mer varmvatten.”
I söndags cyklade jag förbi Stena Recykling på Ringön (en del av Hisingen) där det står en antik ångvält eller vad det kan vara. Den skulle naturligtvis förevigas på bild och lades ut på fb med följande text: ”Här på Hisingen gör vi bilar som håller länge. Det här är en Volvo från 1886, den gick felfritt genom besiktningen förra veckan. Ett gediget bygge!”
Det lackar ju mot jul och då ska dekorationerna upp. Marie häromdan: ”Samma jävla visa varje år! Var är utebelysningen?” Henrik: Du får la ringa upplysningen......;)
Och så var det Stefan som ville ha ett boktips, vilket naturligtvis levererades från mina fingrar: ”Plånboken är intressant. Den börjar i högmod den 25:e, men redan den 30:e börjar den gå på tomgång för att leva upp den 25:e en månad senare. Fast du kanske känner till den boken?”
Å så kunde jag inte låta bli att kommentera en annons som jag såg nere på stan häromveckan: ”Nu har Svenska Postkodlotteriet visat sitt rätta ansikte. Först lovar dom guld, gröna skogar och massor av vinster. Men notera sist i adressen på denna annons: Vinn inge!”
BK Häcken….
är ett fotbollslag på Hisingen som tills ett par år sedan hade sin gigantiska klubbstuga ett par stenkast från där jag bor. Huset har nu byggts om till en katolsk kyrka, vilket är synnerligen passande. För de katolska prästerna har ju gjort sig kända världen över för att vara intresserade av häcken, i synnerhet om den sitter på pojkar och yngre män. Detta fenomen har nog försiggått sedan urminnes tider, men det är först de senaste decennierna som det blivit mer allmänt känt att katolska präster regelbundet våldfört sig på unga herrar. Sociologiprofessorn Andrew Greeley, tillika präst i den amerikanska kyrkan, skrev för flera decennier sedan hur man inom varje (!) diocese (vet inte exakt vad det översätts med, men det leds av en biskop) i USA haft fall med minst en präst som våldfört sig på unga gossar.
Så jag får välkomna det katolska prästerskapet till det nya Häcken-palatset. Hoppas bara att dom ska bedåras av det omgivande naturlandskapet och inte ge utlopp för sina inneboende köttsliga lustar till andra häckar!
Lustigt: båtbyggeri och båtfärder III
Runars stora mahognykryssare klarade rejäl sjögång. När jag jobbade på fabriken i grannbyn Vallvik berättade min kollega Pertti hur ett antal båtar gick iland inför en uppblåsande storm: på väg in mot land möter dom min far Runar glatt vinkande på väg ut för att fiska. Över åren gjorde Runar fem eller sex färder med kryssaren till föräldrahemmet utanför Helsingfors, tror att jag var med på tre av dessa. År 1973 så följde stora delar av broderns familj med på tillbakavägen över till Sverige igen. Den här gången gick vi ner till Stockholm och in i Mälaren med strandhugg på bland annat Birka/Björkö, för övrigt denna båts enda tur i sötvatten under min fars tid som ägare.
Nån gång på 1970-talet såldes båten till Sven-Olov Pettersson till en väldigt låg penning. Därpå påbörjades byggandet en båt i cellplast (även kallad ”sandwich”; Divinycell), där skrovet byggs av långa cellplastbitar ungefär som det skulle vara tjocka plankor och får sedan flera lager glasfiber på både ut- och insidan. Denna 9-metersbåt var från början akterruffad och avsedd för hans brors resor med jordbruksprodukter till torget i Helsingfors. Men av någon anledning så byggdes Kulingen om till att bli framruffad efter kanske bara en säsong. Båten är nu drygt 30 år gammal, lite skamfilad, har fått ny motor, men fungerar tillfredsställande trots att min onkel då och då svär över ”detta förbannade hemmabygge!”
Runar har däremellan byggt några kanoter och andra småbåtar i plast och vilka ännu är i funktion. Den 3,5-metersbåt som går under beteckningen ”Öskaret” fick först min kusin Calle, men övertogs senare av Yvonne. En riktigt trevlig båt med en 10-hästars snurra, men kanske inte den mest sjövärdiga. Den var dock i trafik ända tills för kanske 5-6 år sedan. Sedan pågick under många år det mastodontprojekt som mynnade ut i niometerskryssaren Alma, även den byggd enligt sandwichmetoden och fortfarande i trafik. Å så en liten slutnot: Alla dessa båtar förutom den första mahognyekan byggdes i verkstan på Söder i Ljusne. Denna verkstad köpte Runar av en gammal farbror som vistades på ålderdomshemmet Björkbacka. Nu är Runar 78 fyllda och har sedan ett halvår tillbaka Björkbacka som hemadress. Verkstaden är såld sedan många år tillbaka och numera endast ett ruckel och min far lär knappast bygga fler båtar. Men dragningen till sjön finns där fortfarande trots att det är långt ifrån enkelt att ta sig ut på havet för honom nu. Men ränderna går aldrig ur en gammal sjöbjörn även om orken tryter.
Avslutningsvis: att ha telefonsex i min ålder måste väl vara fråga om stå upp-komik. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 1 december (om jag nu har nåt att berätta då).
Henrik Tallgren
Veckan som varit/veckan som gått
I fredags stack jag tidigt från jobbet för att möta Kicki och Ewa vilka blev mina gäster under helgen. Vi hade en intensiv helg innan dom på söndagsförmiddan satte sig norrlandståget, ända upp till Stockholm skulle dom. Först en liten biltur för att visa den lantliga delen av Hisingen innan det blev plankstek och öl på Ada’s. Efter en lite promenad för att skaka ner den goda maten blev det ytterligare öl på Whoopsi Daisy. Vi var tidigt tillbaka och kvällen till ära öppnade jag ett 35 år gammalt moselvin som var riktigt gott. Sånt här vin går inte att få tag på Systemet, men i september inhandlades på plats tre flaskor à 9 euro (82 kronor). Riktigt gott vin faktiskt, får nog köpa fler flaskor nästa år.
På lördagsförmiddan besök i Feskekôrka och Saluhallen innan vi påbörjade en biltur norrut. Vid första stoppet blev den en visning av den pittoreska delen av Kungälv och inköp av några flaskor från det lokala bryggeriet Ahlafors, varefter vi därefter bilade utefter småvägar, hädanefter uppåt Tjörn och Orust vilket var nya områden för mina gäster. Första gången Kicki besökte mig var i oktober 1998 och då fick hon två dagar i rad panerad ost på två olika restauranger. Det här har hon pratat om många gånger, så på lördagskvällen åkte vi in till Gyllene Prag i Linnéstaden för att hon skulle kunna få sina drömmars rätt på nytt. Hade Kicki varit göteborgare hade hon säkert utbrustit i att ”Denna rätt är inte fel!” Men det gjorde hon inte, att vara så lustig passar sig inte för lidingöbor. Under den kilometerlånga transportsträckan till restaurang Solrosen slog cykeldatorn över till 800 mil. Skönt att jag i alla fall uppnådde målet i år och inte föll på mållinjen som förra året.
I början av veckan var det några möten på jobbet som ställdes in. Därigenom har frigjorts både extra tid och det producerades inga dokument som jag sedan måste göra något med. Summa summarum, så har jag denna vecka betat av en hel del av högarna av ärenden på jobbet. Bland annat fick jag tid att skriva ett protokoll från september och behandla tre ärenden från i somras med begäran av lite pengar. Härligt att bli av med dessa surdegar som jag hela tiden får lätt ångest av att se på bordet. Men det gäller hela tiden att prioritera arbetsuppgifterna och då får vissa ärenden stryka på foten istället för att jag lägger handen på dom.
Lite från Ansiktboken
Som inledningsvis nämndes hade jag besök senaste helg av ett par damer från stockholmstrakten. Dom är ett några år äldre än jag, fast inte så mycket mer. Men jag la ut några saker på Fejsbok där jag anspelade på deras ålder, bland annat det här på fredagskvällen: ”Nyss hemkommen från centrala Hisingen. Har haft ett par äldre damer från Norrland som ville se hur livet är på Sveriges framsida. Det är jätteroligt när man kan umgås över generationsgränserna tycker jag.” Och på lördan kom följande: ”Åter efter först ha visat mina äldre besökare Feskekörka och sedan biltur Tjörn och Orust. Besökarna var väldigt nöjda, det är ju sällan som gamla människor kommer ut och får se nånting.” Dottern till den ena kommenterade med ”M enar du att mossan e gammal? det lär du få äta upp isf ;)”, vilket fick mitt svar ”Bodil, hon har inte tillgång till fb här, he he he....;)” Nu var det faktiskt så att mina besökare såg vad jag lade ut för nåt, tror inte dom tog illa vid sig.
Igår var det glatt värre
Jag tog som så många gånger förr en liten extra cykelrunda på väg hem från jobbet igår. Nära Fiskhamnen går det lite utför och blir därpå en 90-graders sväng. Jag märkte redan i nedförsbacken att det var halt och bromsade lätt in. I kurvan gick jag omkull med kanske 10- 15 kilometers fart. Det hände egentligen inte mycket med vare sig mig eller cykeln, men medan jag kravlade mig upp så var det en till som for ikull på samma ställe. Jag varnade därefter en som kom cyklande förbi mig, med resultatet att hon bromsade och for ikull även hon. Sedan var det en annan som kom uppifrån backen som jag inte hann varna och som naturligtvis också gick omkull på exakt samma ställe. Jag kunde ju inte stå där hela kvällen, men då jag skulle sticka iväg var det en femte person som inom loppet av 4-5 minuter gick omkull i kurvan. Jag fick gå väldigt försiktigt för att inte dratta på ändan då jag skulle hjälpa henne. Men sedan for jag därifrån, man kan ju inte vara trafikpolis heller. Undrar hur många som egentligen gick omkull där igår, det måste nog ha varit ett stort antal personer.
Att fotografera….
är nuförtiden hur enkelt som helst, film kostar ju inget i detta digitala tidevarv eftersom det inte längre behövs film. Det är ju bara fråga om ettor och nollor. Fast om det är en nolla bakom kameran så blir inte resultatet lyckat. Sent på lördagseftermiddan tog jag en urusel bild på Uddevallabron medan jag körde bil, den blev både oskarp och lutande, en bild som direkt borde ha åkt i datorns papperskorg.
Men istället för att radera bilden lades den ut den på fejsbok med följande information: ”Ikväll har en enorm storm dragit in över Västkusten. Uddevallabron lutar betänkligt och kan nästan inte stå emot de enorma vindarna.” Det blev direkt kommentarer såsom ”Hur mycket blåser det?; Å fy fan; Men hua!!!” En kvart senare spädde jag på med ” Såg på TV nyss att Göta Älvbron blåst sönder, alla andra broar avstängda. Nu är vi helt isolerade från resten av världen här på Hisingen”, för att strax därefter komma med ”Nästan alla kanaler visar nu bilder från orkanens härjningar. Extrautsändningar. Tsunamivarning utfärdad för Kvillebäcken!” Och som om detta inte var nog kom det slutligen ”Nu har man avbrutit reprisen på gårdagens Rapport och visar bilder live! Det blir bara värre och värre!” Innan kvällen var över så avslöjade jag naturligtvis att detta var helt påhittat. För inte skulle väl Rapport våga bryta sina repriser för en extrautsändning?
Krogvåld
I Göteborg finns det 15 krogar som har öppet till klockan 5 på morronen. Utanför dessa krogar är det ganska ofta stökigt. Förra veckan kom en rapport som föreslog att alla Göteborgs krogar ska stänga senast klockan 2 för att få bukt med våldet som är kopplat till krogarna. Många politiker har nu tagit till sig denna rapport och är för en tidigare stängning än idag för att komma tillrätta med dessa problem. Fast krögarna är ju inte nöjda med förslaget: ”Ett katastrofalt och sanslöst förslag”, säger en av dom. ”Det som händer utanför krogarna är samhällets ansvar”. Jag är ju inte särskilt förtjust i politiker, men här visar dom verkligen det som krögaren efterfrågar, nämligen att samhället tar sitt ansvar. Med andra ord en helt sanslös krögare som inte har förmåga att lägga ihop två och två för att få det till fyra! Se mer här.
Fotnot: Stycket ovan skrev jag i början av veckan, men igår visade det sig att den vetenskapliga rapporten var rent fusk. För rapportskrivaren skrev i den ursprungliga versionen att ”Det finns inget vetenskapligt stöd för att någon annan åtgärd skulle leda till en minskning av våldet”, men efter påtryckningar från stadens tjänstemän ändrade han bland annat den meningen till ”Det finns ett rimligt starkt vetenskapligt stöd för att ett förkortat öppethållande skulle leda till en minskning av våldet”. Personen är anställd som forskningsledare vid Göteborgs universitet. Om detta fusk visar sig vara sant så förväntar jag mig att rektor vidtar åtgärder, för vi kan naturligtvis inte ha vetenskapsmän som medvetet fuskar, även om dom kanske gör det utanför sin egen ordinarie tjänst. Läs mer på http://gt.expressen.se/ledare/wopenka/1.2623543/johan-wopenka-rapporten-som-blev-vardelos.
Ovanligt jobb
I tisdagens Metro såg jag en lite notis: Svårt att få fast jobb som kvinna. Eftersom jag kommit ut som lesbisk (se blogen 30/8 2007) så tänkte jag att det här kanske skulle vara nåt för mig. Min tanke var att som man man kanske har ett visst försteg därför att arbetsgivaren enligt jämställdhetslagen måste sträva efter jämn könsfördelning på arbetsplatsen. Eftersom jag inte har utbildning till kvinna är det nog väldigt svårt att direkt få fast anställning, så jag sökte efter ett vikariat på Arbetsförmedlingens Platsbank. Märkligt nog så fanns det inte ens ett endaste vikariat utannonserat. Nä, jag får väl vara kvar ett tag till på mitt lilla kontor. Fast det skulle ju ha varit väldigt trevligt att vikariera som kvinna ett tag.
Lustigt: båtbyggeri och båtfärder II
Sommaren 1967 gjordes en långresa med min fars båt, ända till hans föräldrahem utanför Helsingfors. Förutom jag så var det min far, hans bror och en till som jag i skrivande stund inte kommer ihåg vem det var. Mellan fastlandet (strax söder om Gräsö) och Åland gick vi på kompass med riktning Mariehamn, men på något sätt hamnade vi en bra bit ovanför Getabergen, ganska många landmil ovanför Mariehamn, men kom så småningom ner till etappmålet. I Mariehamn gick vi alla på en bar, de lite äldre reskamraterna drack öl (och kanske grogg), medan jag fick den nyligen introducerade drycken Fanta. På baren var jag den enda riktigt unga herren och jag minns att det var massor av människor som skickade på mig enmarksslantar – kanske för att döva sina egna sinnen för att dom inte var hemma med sin egen familj?
Återresan från Finland var planerad till ett visst datum och då skulle min onkels hela familj följa med. På avresedagen blåste styv kuling, men för att hinna till Ljusne på tre dagar var det bara att sticka iväg. En efter en fick mina kusiner uppsöka spyhinken i den enorma sjöhävningen och till slut var det min tur. Det var riktigt skönt att gå iland i Hangö, som fick bli första natthamn. Det stormiga vädret gav med sig och vi fick en behaglig resa till nästa stopp, Signilskär som är Ålands västligaste utpost. Dagen efter landade vi på svensk mark, ett strandhugg i Öregrund kommer jag ihåg mycket väl än idag: jag och kusin Camilla stoppade 25-öringar i restaurangens jukebox för att om och omigen höra Rolling Stones Paint it black, vilken oss ovetande utkommit redan året innan. Sista delen upp mot Ljusne i Hälsingland var bara en enkel transportsträcka.
Runars båt var till en början byggd som hard top (se bild i förra blogen), men byggdes efter några år om till familjebåt. Den fick betydligt större ruff och istället för direktdrift via propelleraxel hade han satt i en 106-hästars Volvo Penta med INU-drev, vilket kan beskrivas som en inombordsmotor men med nederdelen av en utombordare i aktern. Midsommaren 1972 kryssade jag och Runar ner till Stockholms skärgård, midsommarafton tillbringades vid den östliga utposten Möja. Efter ytterligare några dagar mönstrade jag av i Öregrund och liftade hem för att kunna sätta sprätt på dom pengar som jag börjat tjäna från arbetet jag börjat några veckor innan. Forts. i nästa blog.
Avslutningsvis så meddelas endast här att jag nu på lördag firar födelsedagen på okänd ort: alla är hjärtligt välkomna! Nästa blog kommer på torsdagskvällen den 24 november eftersom den som fyllt år alltid har att berätta nåt.
Henrik Tallgren
Veckan som varit/veckan som gått
Det milda vädret har bestått en längre tid nu, fast några grader har väl medeltemperaturen sjunkit den senaste veckan. Den kraftiga göteborgsdimman, som i andra delar av landet bukar kallas regn, har den senaste tiden varit nästan obefintlig. Därför har jag kunnat cykla en hel del och det är nu bara 4,2 mil kvar till målet 800 mil under året. Även förra året hade jag 800 mil som mål men föll snöpligt på målsnöret med endast 5,5 mil kvar. Men då hade vi massor av snö och kyla från slutet av november så det var lögn i helvete att få dom sista milen. Och jag är ju inte den som ger upp i första taget, men förra året gick det helt enkelt inte.
I fredags var jag ledig så det blev en lång och skön helg, vilket även syntes på cykelmätaren. På fredan en tur till Långedrag och Saltholmen och på lördan blev det Partille och Jonsered, båda turerna dokumenterade i album som jag lade ut på fejsbok. Fast på söndan slog latmasken till och jag stack inte näsan utanför dörren mer än för att tanka bilen och göra några mindre butiksinköp. Jag kommer knappast att göra några länge bilturer innan vårens solstrålar börjar värma, därför är det bra att ha full tank så det inte bildas kondens i tanken som gör bilen svårstartad.
I tisdags fick alla på kontoret nya datorer. Redan på måndagseftermiddan så spärrade IT-folket allt vårt lagrade material: man kunde läsa filerna, men inte ändra i dom. Tyvärr så hade IT-folket glömt att meddela oss att det skulle bli så. Det är ju trevligt med nya grejer, men sådana har en tendens att inte fungera som dom ska. Datorerna skulle ha varit förinstallerade, men någon hade missat att göra detta så efter vi fått datorerna stod dom och tuggade 1,5-2 timmar innan alla programmen laddats ner från nätet. Officepaketet är mitt viktigaste arbetsredskap, men detta kom inte med i nedladdningen. Så det blev att göra om, vilket tog ytterligare 1,5 timme. Men inte heller nu var det med allt som borde vara. Först vid 15-tiden kunde jag så smått komma igång med ordinarie arbete, men då var det massor av inställningar som skulle göras. Ja, där gick en arbetsdag till de nya datorerna. Fast en massa pappershögar fick jag i alla fall undanstädade till sina rätta pärmar, de äldsta papperen hade legat på skrivbordet sedan januari.
Verklighetsuppfattning?
Drygt nio miljoner av Sveriges invånare har insett att socialdemokraternas partiledare har blivit minst lika mycket av ett sänke för partiet som Mona Sahlin var. I alla opinionsundersökningar ligger partiet nu kring 25 procents stöd, eller strax därunder, bland väljarkåren. Förtroendet för partiet har naggats i kanten en hel del. Men förtroendet för partiledaren är dock betydligt lägre än så, enligt vissa undersökningar endast 12 procent av alla väljare i Sverige. Omvänt betyder detta att 88 procent inte har förtroende för Juholt. I tisdagens Metro (men från det trovärdiga TT) hittade jag ett intressant uttalande av Juholt: ”Valresultatet kommer att visa inte bara att jag har stärkt S[ocialdemokraterna] utan….”. Det är intressant med politiker som har en helt egen verklighetsuppfattning. Måhända han har stärkt vissa partimedlemmar, men inte ett parti som rasar i opinionsundersökningarna och inte heller alla de människor som inte har förtroende för honom
Ruttet
I våras hade jag hantverkare som fixade till det som finns under köksgolvet och hallen i sommarhuset. Det såg riktigt illa ut därunder: bärande balkar som i ena änden kanske var 2-3 decimeter tjocka och i den andra bara 4 centimeter (kärnvirket), se särskilt balken till höger. Jordbädden under golvet var en stor del av boven i detta, den samlade fukt som aldrig riktigt försvann. Men nu är det en ny konstruktion och golvet kommer nog att överleva mig och flera generationer till. Ett mycket gediget arbete som jag är väldigt nöjd med!
Nu i höst har hantverkarna påbörjat arbetet i salen, det så kallade”finrummet”. Det ser inte riktigt lika illa ut under golvet där, men ändå så pass illa att de bärande balkarna måste bytas ut. Även här får underdelen av golvet en ny konstruktion så att huset förhoppningsvis ska kunna stå kvar några hundra år till. Det är även skador på den bärande sockeln, vilken som måste muras om på vissa ställen. Som tur är så är det milt väder även i Finland så murningsarbetet har påbörjats denna vecka en enligt de fortlöpande rapporterna. Det har i många år funnits mögel under golvet i salen, förhoppningsvis blir jag även kvitt detta nu i samband med renoveringen.
Lustigt (favorit i repris 29/5 2008)
Sommaren 1984 var min sista tid i frihet innan jag började studera igen, en tid som skulle sträcka sig ända in till juni år 2000. Jag var egentligen pank, men hade lyckats fixa ett banklån på 5000 kronor för att kunna ha lite semester innan studierna började. Med min grönfärgade Amazon (bil, inte kärring!) skulle jag, Bengt Göthe och Hasse Bergman (allmänt kallad Hasse B) bege oss söderut – målet var inte bestämt på förhand. Motorn var dock slut så jag fick på omvägar tag i en som Janne Marcusson monterade i åt mig kvällen innan avfärd. Första stoppet blev en bit in i Småland. Det hade redan blivit midnatt och var ganska mörk ute. Bengt hade med sig tre luftmadrasser som vi i god ordning lottade ut. En av dessa läckte – Bengts! – så han fick sova på ganska hårt underlag den natten! När morronen grydde väcktes vi av en massa motorbuller. Det visade sig att vi i nattmörkret hade slagit upp tältet i utkanten på ett litet flygfält, och nu sniffade de enmotoriga planen tätt förbi oss innan de tog sats för att starta. Det blev till att snabbt packa ihop!
Redan nu hade vi märkt att den ”nya” bilmotorn drog oroväckande mycket olja, vi kom 40 mil innan det var dags att fylla på en liter: när vi slutligen var tillbaka i Hälsingland igen så var vi nere på 20 mil på en liter olja; det blev nästan så att vi fick tanka olja och kolla bensinen. Motorn jag fått tag på var betydligt sämre än den jag bytt bort!
Danmark tog vi i ett nafs och snart var vi i Tyskland. Maten fixade vi ofta på spritkök på rastplatser. Vanligtvis var det Hasse som var hungrigast och tog först, han var så hungrig så han tog hälften av maten och lät oss andra dela på det som blev kvar. Ingen behövde dock gå hungrig från dessa måltider, men Hasse råkade gå upp några kilo, jag och Bengt fick den huskur vi behövde och blev några kilo lättare! Efter våra dagliga frukostar blev det sedan något av en sport att ta så sen lunch som möjligt, den som började prata om mat blev utskrattad (mobbad), men vi andra stannade gärna för vi var minst lika hungriga.
Bilen var strippad från kofångare både bak och fram, inte heller stod det Volvo eller Amazon någonstans (en naturtrogen kopia här). Min Volvo från 1963 var redan vid den här tiden mycket ovanlig i dessa länder och ibland väckte vi viss uppmärksamhet. Vid en järnvägskorsning ute på landet då vi väntade på att tåget skulle passera var det ett mopedgäng som stannade och studerade bilen noga och diskuterade vilket märke det kunde vara. Det fanns dock en bilexpert bland dom och han kunde stolt konstatera att ”Es ist ein Volvo!” Fast lite osäker var han, för han frågade mig om det verkligen var en Volvo, för den såg så annorlunda ut. (fortsättning följde i blogen därpå, alltså 5 juni 2008).
Många hjärtliga gratulationer till….
Beatrice Marianne Ellinore Tallgren, bland många känd som Bea, vilken – hör och häpna! – blir 30 imorron! Jag kan väl knappast säga att jag minns det som igår då du föddes, för det är ju trots allt 30 år sedan. Ja Bea, då kryper du så sakteliga in i medelåldern. När jag fyllde 30 fick jag hatt och käpp, vet inte vad de yngre medelålders damerna får, men från mig får du i alla fall ett stort GRATTIS! Och så får väl Janne och Petra Thordson (å Niklas) komma med på ett grattishörn: ytterligare en halvmeters gosse föddes igår förmiddag.
Språkvård?
OK, jag är väl en sur och bitter gnällgubbe som dessutom är medlem av stofilgruppen på fejsbok. Men jag reagerar på att en mycket stor procentandel av butikerna i centrala Göteborg har namn på engelska trots att det är fråga om svenska företag. Kanske att de yngre medborgarna tycker att det låter häftigare med butiker som låtsas vara lite engelska eller amerikanska och säljer ut varor på Sale istället för Rea. Det riktiga skräckexemplet på språkblandning slog upp portarna i måndags: Le Croissant med undertiteln The French CoffeeHouse. Ett franskt café i Sverige som skriver på engelska. Det rågade måttet har nog runnit över lite väl mycket. Jag kan ju undra hur detta skulle ha tagits emot av fransmännen i Frankrike, alltså ett franskt café som skriver på engelska. Dom skulle knappast få en endaste kund.
Lustigt: båtbyggeri och båtfärder I
Tillsammans med min far Runar har jag gjort ett antal båtfärder. Min far har absolut ingen båtbyggartradition bakom sig, men han började sin båtbyggarbana i Ljusne i början av 1960-taet. Då hade några finlandssvenskar från Borgå etablerat ett båtbyggeri i den tidigare lackhartsfabriken (vilket långt senare blev den nya kättingsmedjan). Den första båten Runar byggde var en fyrameters eka i mahogny, vilken han donerade till sin far. Nu är det ju inte det lättaste att få en eka till Finland, men på något sätt lyckades han få den transporterad ner till Kalmar där hans svägerskas bror titt som tätt anlöpte hamnen på väg till Finland. Den lastades ombord och hamnade så småningom i min farfars ägo.
Det blev verkligen ett lyft för farfar som tidigare dagligen rott långa sträckor med mjölk från gårdens kor, nu fanns det en eka med en femhästars Evinrude som gjorde arbetet i ett nafs. Motorn var i minsta laget så farfar konstruerade en tvåmeters stång som kopplades till motorns styr- och gasreglage: när han var ensam i båten kunde den nästan plana då han satt på mittbänken med denna ”styråra”.
Nästa båt blev en fullstor motorkryssare, åtta meter lång och av hard top -modell. Genom korrespondens har jag sett hur kostnaderna rusade i höjden för detta som egentligen skulle ha blivit ett billigt hemmabygge. På något sätt har jag utläst att båten egentligen var ämnad för hans bror, men att den stannade i Runars ägo. Vid denna tid hade hans kompis Lasse Tuomela (senare Tåneland) börjat bygga på en båt i storlek något mindre, fast ändå inte så mycket mindre, kanske 6 meter lång. Runar fick i uppdrag att frakta den till Lasses hemtrakter i det finländska Österbotten. Det naturliga skulle ju ha varit att ta den på släp eftersom bränslekostnaden på den här tiden var oerhört låg, endast omkring 19 öre litern för diesel. Men istället lastades den ombord på Runars båt för att skeppas över till Finland. En syn på gudarna må jag lova, tyvärr har jag inget kort på detta. Forts. i nästa blog.
Avslutningsvis noterar jag att det i tisdags var 10 år sedan morsan dog. Det var ju så att säga ingen vidare 20-årspresent som Bea fick….. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 17 november (om jag nu har nåt att berätta då).
Henrik Tallgren
Veckan som varit/veckan som gått
Alldeles nyss gled vi in i oktober, känns det som. Och nu står det november i almanackan. Attans vad snabbt tiden går, hoppas den förbannade vintern också kan försvinna lika snabbt då den kommer. Men det gör den väl inte. Fast den kommande helgen försvinner nog i ett nafs: vi har fyra timmars arbetstidsförkortning imorron och då är det liksom ingen idé att gå dit över huvudtaget. Så för ett par timmar sedan inledde jag helgfirandet. Intressant hur denna extra lediga dag dyker upp ur intet varje år, de flesta på jobbet brukar bli förvånade över att man hux flux får en extra ledig dag genom att plocka ut några komptimmar.
Jag vaknade ganska sent på söndan, hade varit på en jättefest här på Hisingen. Jag gjorde stora ögon då jag såg att det stod en parkbänk i vardagsrummet. Kunde inte riktigt komma på vad som hänt, men mindes lite att Roffe och Gunilla följt med mig hem på nån slags efterfest så jag ringde Roffe. Det visade sig att jag yrat nåt om att trädgårdsmöblerna måste in annars slutar inte sommartiden. Det är ju bra att kunna ramsan om trädgårdsmöbler in och ut på vår och höst, men för en person med två promille och en hjärnfunktion som nästan upphört är det kanske inte så bra. Sent på söndagskvällen när alla i huset gått och lagt sig bars bänken ut igen.
Det har varit ovanligt varmt för årstiden, vilket jag är ytterst glad över. Senaste veckan har temperaturen legat tämligen konstant kring 11 grader. Tyvärr så är statistiken obarmhärtig: vi gå mot kallare tider i raskt tempo. Men man får väl njuta så länge det går. Och det är ju lite märkligt hur man tycker att 11 grader är fantastiskt skönt i november, medan man fryser aschlet av sig om det är 11 grader i juli!
Den senaste tiden har annars sömnen inte varit den bästa. Som vanlig lägger jag mig vid midnatt och vaknar av mig själv morronen därefter. Om inte annat så av väckarklockan som ringer halv åtta. Men nu har man under en månads tid hållit på med asfalteringsarbete i området och de har sina grejer uppställda femtio meter från sovrumsfönstret. Det är inte alls roligt att alla vardagar väckas ett par minuter efter klockan 6 på morronen av asfaltvält, bil, traktor och vad dom nu har. Skramlar och låter gör det i alla fall. Usch och fy!
Från fejsbok
En liten fånighet från i förrgår: ”På fredag är jag ledig. Då ska jag fotografera mycket eftersom det är kortvecka.” Rosie kommenterade detta med ” Glöm inte att utöka minnet!!!”, vilket fick mitt svar ”Ibland blixtrar du till Rosie, kanske borde börja med kvällsfotografering?”
Janne och Petra ska ju få utökning i familjen nu i dagarna, har för mig att det var planerat till för ett par veckor sedan. Lite lätt frustrerad skrev Petra i förrgår, alltså 111101, ”Min ’inneboende’ verkar ha hittat sin drömlägenhet utan närmare planer på snar förflyttning till ’Världen utanför’ - hoppas bara inte att det är 111111 som hägrar ;-)”, vilket jag svarade ” Då vinner du mig med en etta, just idag ligger vi lika. Min är 811111, alltså en ’femetta’!” [dvs. Bea].
”Även i djurens värld finns det fönstertittare” illustrerades med denna bild. Och i söndags la jag ut följande bild: ”Nu nalkas vintern med rasande fart. Knäppte nyss kort på en flyttfågel som hade vääääldigt bråttom att komma hem till värmen.” Och så denna läckerbit: ”Jag hade väntat besök ikväll, men hon fick annat för sig. Så här sitter jag ensam....;)”
Man bör vara lite musikaliskt bevandrad för att förstå denna lustighet som jag lade ut i lördags: ”Varför ska det vara så jävla svårt att spela gitarr??? Många har sagt åt mig ’Lär dig tre ackord så kan du spela tusentals låtar.’ Jag har efter mycket träning lärt mig G maj7, Bb+ och A dim. Inte fan får jag det att låta som någon låt! Jag slänger snart bort gitarren och köper en CD-spelare istället!”
Bilen
I förrgår var bilen klar för avhämtning hos reparatören. Lite väl dyrt blev det, tror inte han lade ner mycket energi på att fixa handbromsen, men det är bara att betala och se glad ut. Eftersom bilen hade automatiskt körförbud och bara får köras mellan verkstad och Bilprovningen så lät jag den stå kvar vid verkstan över natten för att igår morse åka till Bilprovningen för en ombesiktning. Och bromsen testades flera gånger: ”Den tar inget vidare, ligger precis på gränsen, men jag godkänner den”. Enligt besiktningsmannen är det ett konstruktionsfel på dessa Volvo som gör att det är väldigt svårt att få bromsen att ta. Om den inte fixas till innan nästa besiktning, sa dom, så blir det nog en tvåa då också. Men det viktiga nu är ju att bilen är godkänd ett år framåt.
Lite felaktig reklamkampanj….
kan man väl minst av allt säga att radiostationen Rix FM hade förra helgen. En liten handskriven lapp påtalade att ”Det är inget större fel på din musiksmak, men ÄRLIGT KLOCKAN 03.00 PÅ NATTEN föredrar vi att sova!! /Grannen”. Det här var ett reklamutskick av några yngre förmågor som i sin okunnighet tyckte det var en rolig reklam, men inte kunde tänka längre än vad deras näsor pekar. För det slog slint utav bara helvete, särskilt i hus där det redan råder dålig grannsämja. Jag fick ju själv en sån här lapp i brevlådan och läste den då jag vaknade sent på söndan utan att riktigt veta vad jag gjort. Mer om detta på exempelvis http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.762088-manga-arga-pa-rix-fm-s-kampanj och http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13859709.ab.
Hjälmar
Sedan en del år tillbaka har jag en cykelhjälm liggandes i ett skåp. Två eller tre gånger har den använts för att sedan gå till en evig vila. För det är inget kul att ha hjälm då man cyklar. Dessutom är det fel personer som använder cykelhjälmar: dom som har cykelhjälm är vanligtvis väldigt försiktiga i trafiken och tänker väldigt mycket på trafiken. Det är sällan eller aldrig som dom får användning av sin cykelhjälm. Vi som valt att inte använda hjälm är dom som verkligen borde ha en sådan på knoppen. För vi älskar cyklingen mycket mer, särskilt tjusningen med farten och vi brassar på som om vi rökt brass. Och med ökad fart så ökar risken för olyckor betydligt, i alla fall i stadstrafik. Ute på landsbygden är cykelhjälmen i princip värdelös, den hjälper endast om man råkar köra omkull. För den som blir påkörd bakifrån av en bil som kör 70- 90 kilometer i timmen kommer att bryta en sjuhelvetes massa ben i kroppen och få inre skador som vanligtvis leder till döden. Då hjälper inga hjälmar. Världens första och enda felsökningsschema för cykelhjälmar finns för övrigt på www.tallgren.org/cykel.doc.
När jag var riktigt liten var det nästan ingen hockey- eller bandyspelare som hade hjälm. Nuförtiden har de utrustningar som nästan fördubblar deras kroppsvikt. Efter hand började dom använda hjälmar som det stod VM eller spAps på, har för mig att den nyligen hädangångne hockeylegenden Sven Tumba hade en sådan. Men vad i helvete betyder detta spAps?
Tills igår eftermiddag….
hade jag aldrig hört talas om hoppkräftor. Det är en liten krabat som max blir en centimeter stor. Det som fångade mitt intresse (naturligtvis!) var en artikel i Sjöräddningssällskapets tidskrift Trossen: ”Hoppkräftans sexliv studeras”. Ingen vet riktigt hur hoppkräftorna väljer partner, men detta håller man på att studera nu: Den sexuella urvalsprocessen har inte studerats förut, den är ett okänt område.” Nu skulle man kunna tro att det är en doktorand som studerar den lilla krabaten för sin kommande doktorsavhandling, men nej, det är nio (9) personer som håller sig sysselsatta med denna studie vilken stöds av EU-pengar. Och dessa EU-pengar kommer från oss skattebetalare i EU, dit vi betalar mycket mer än vi får tillbaka i form av stöd; Sverige är ett av de få länder som betalar mycket mer till EU.
Min kompis Roger sa för några år sedan att man aldrig får kritisera pengar som går till kultur eller forskning. Jag har ju redan kritiserat kulturpengar (se blog 11/11 2010) och fått en massa kulturvasaller efter mig, så därför ska jag inte kritisera detta. Ser med stor förväntan fram mot att läsa allt om hoppkräftans fortplantning. Kanske.
Lustigt: Jag och mina datorer (del 2)
När jag efter vistelsen i Kalifornien kom hem till Sverige vintern 1996 så hade internet etablerats. Det fanns massor av information att få, inte bara sånt som rörde min ganska snäva universitetsvärld. Kommuner och företag skaffade internetadresser. Dom som var sent ute fick se sina möjliga namn ”name-napped”, det var helt enkelt folk som registrerat deras naturliga namn för att sedan sälja det för dyra pengar. Antagligen är det därför som Volvos hemsida heter volvocars istället för bara volvo.
År 1998 gjorde jag en internetsökning på ”Turlock”, den stad där jag gjort min socialantropologiska studie. Det blev fler än 400 träffar, men jag kollade upp varenda en, ett mastodontarbete tyckte jag då. Idag får jag mer än 9 miljoner träffar på samma sökord. En rejäl utveckling alltså! Jag roade mig häromdan att googla på mig själv och fick då drygt 1800 träffar, för ett par år sedan var det bara 500 träffar. Det skulle vara betydligt fler eftersom jag figurerar på ett antal ställen i jobbet, men det mesta är dolt i vårt intranät och därmed oåtkomligt för sökmotorerna. Fast egentligen så finns det alldeles för mycket information på internet, man drunknar ju nästan i information och det är svårt att hitta det man verkligen söker. Men utvecklingen går ju inte att stoppa.
Hösten 1997 fick jag genom jobbet min första laptop, en maskin med massor av minne så jag skulle klara mig många år framöver. Det var väl i alla fall vad man trodde då. Har ingen aning om hur stort minne den hade, men skulle väl tro att det kanske motsvarar det som en film tar idag – en film som man nu kan ladda ner på ett par minuter. Jag var annars en av de sista i Sverige att skaffa internet, det är nog bara fyra år sedan. Anledningen var att jag arbetar med dator i jobbet hela dagarna och kände inte något som helst behov att även ha internet hemma (dator hade jag ju). Nu får jag abstinens om jag är utan uppkoppling ett par timmar. Det har varit en mycket lång resa från de första stapplande stegen att programmera en ”dator” för 25 år sedan tills idag med nästan ständig uppkoppling och i stort sett obegränsade lagringsmöjligheter!
Avslutningsvis måste jag gnälla lite på cykelvägen till jobbet som är så usel. Fast på kartan är den utmärkt. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 10 november (om jag nu har nåt att berätta då).
Henrik Tallgren
Veckan som varit/veckan som gått
Våren 1983 köpte jag en gitarrförstärkare av Halkan, som då höll till på Hornsgatan i Stockholm. Den var begagnad och jag lyckades pruta ner den till bra pris. Förutom att jag med några års mellanrum måste spruta kontaktspray på reglagen så har den fungerat utmärkt. I helgen såg jag en förstärkare på pantbanken, kollade upp den lite på nätet och lät gitarrkännaren Kjell Olsson avge sitt omdöme: ”Köp”, skrev han. Så i måndags köpte jag denna nya leksak. Den har betydligt fler finesser än den gamla som är byggd i mitten av 1970-talet, den gamla får jag ta till en musikaffär som säljer begagnat. Får antagligen dubbelt så mycket som jag gav för den en gång i tiden, vilket är dubbelt så mycket som jag gav för den nya förstärkaren. Hade jag haft TV så skulle jag ha köpt Bingolotter för hela vinsten, men nu blir det istället att slösa bort slantarna på dyra öl på pubben. Och taxi hem dom sista 800 meterna. Fotnot: för snart 40 år sedan hade Janne Schaffer en hyllning till Halkans (musik-) affär: http://www.youtube.com/watch?v=Eof2Kac9UqY.
I fredags köpte jag en backspegel för en hundring på skroten och i förrgår körde jag över bilen till min reparatör Leif för att få parkeringsbromsen fixad, en vecka tidigare hade jag fått tid för att komma över med bilen just på tisdag. Imorron är det sista dag för besiktning, sedan är det körförbud. Sent i eftermiddags ringde min reparatör: hinner inte reparera bilen denna vecka, men kanske på måndag….. Grrrr, nu blir det körförbud från lördag. Men det är inget jag kan göra åt, lite sent att skaffa ny bilreparatör till den, liksom.
Arbetshögarna växer enormt på jobbet. Förra fredan arrangerade jag en konferens och dagen efter, alltså i måndags, deltog jag i en annan heldagskonferens. Igår förmiddag deltog jag i ett möte som tog hela förmiddan i anspråk och idag ett möte hela eftermiddan. Jobbdatorn börjar bli överfull med obesvarade mail och telefonen blinkar ilsket rött över alla obesvarade samtal. Men det är väl egentligen inget att hetsa upp sig över, har den senaste veckan försökt jobba normala åttatimmarsdagar och då växer arbetshögarna direkt om jag samtidigt har en del extraordinära uppgifter såsom dessa konferenser och möten. Samtidigt är det ju skönt att veta att det är många i verksamheten som behöver mina tjänster, det hade ju varit värre om jag skulle behöva sitta och vänta på att telefonen ska ringa eller att det droppar in ett mail. Och imorron sticker jag hem direkt efter kaffet på eftemiddan. He he.
Förra veckans nyhet om att nykterister nu får dricka 30 centiliter vin om dagen var inte sann, men den var upplag så att det säkert var en och annan som trodde på den. Hoppas ni gillar allt bli lite lurade!
Favorit i repris (15/5 2008)
En gång för många år sedan hemma i byn Ljusne ställde jag upp som chaufför en lördag åt Håkan. Vi var först inne i Söderhamn och snurrade lite runt torget och en del andra ställen, med i bilen var även Christer och Jörgen. Någon sa lite på skämt att ”kör till Stockholm!” (vilket ligger 25 mil söderut). OK sa jag, svängde ut på E-4:an och drog nedåt. När vi närmade oss Gävle visste dom att det var dit vi egentligen var på väg eftersom det fanns några ställen där som vi då och då brukade besöka. Men Kungsgatan passerades och ganska snart var vi i Furuvik, fortfarande i riktning söderöver. OK, tänkte de i sina groggindränkta dimmor, han kör väl till Uppsala och den stan kan det ju vara kul att besöka. Men fyra timmar senare (pisspauserna ökade väl på restiden en del) stannade jag bilen i centrala Stockholm.
Efter ett par minuters promenad var vi ungefär mitt på Sveavägen. Det hade ju blivit en och annan grogg på nedvägen för mina gäster och redan vid första stället blev vi stoppade av dörrvakten. Vi drog oss vidare in mot centrum och försökte komma in på olika ställen, men med samma klena resultat. Vid Sergels torg vände vi åter och försökte komma in på pubbar och krogar. Efter ett tag var vi tillbaka vid det första stället, men det var lika mycket stopp nu som förra gången, hur än mina gäster försökte tjata sig in. Vi drog vidare mot Norrtull och gjorde några tappra försök här och där att komma in. Sedan inåt centrum igen. Nu kom vi för tredje gången till det första stället vi hade nekats inträde. Då Jörgen fick se vakten där så ropade han bakåt till oss andra: ”Grabbar, här kommer vi in för jag tror jag känner igen vakten!” Nja, riktigt så blev det ju inte.
Efter en liten runda på Malmskillnadsgatan för att betrakta den svenska synden så vände vi åter norrut. Mina gäster var nu inte lika livade som på nedresan, men vid tankningen i närheten av Uppsala vaknade Christer och köpte en Club Soda på bensinstationen. ”Oh, fy fan va gott”, utbrast han. Och så höll han sig vaken kanske fem sex mil och tjatade hela tiden om denna fantastiska Club Soda. Nån gång när natten började kallas tidig morron släppte jag av mina gäster vid sina respektive bostäder. Trots att dom inte kom in på nån pubb i Stockholm så tror jag att de ändå var mycket nöjda med detta lilla äventyr.
Ansiktsboken
Rosie har de senaste veckorna rest land och rike runt och skrivit sina uppdateringar på fejsbok från olika hotellrum. Som tur är så är barnen vuxna nu, men jag inflikade ändå följande lilla kommentar: ” Rosie, dina ungar blir ju förvirrade: att ha en mor som far......;)”
En i mitt tycke härlig bild lade jag ut i förrgår med följande text: ”Hösten är ju jaktens tid för ett stort antal herrar. Överallt ser man dessa tråkiga jakttorn där dom sitter och fryser en hel dag utan att se ett enda djur. Men så finns det förståss dom gör det lite mer bekvämt för sig.......”
Och i söndags lade jag ut denna härligt skojfriska bild, som till ca 102 procents säkerhet torde vara skapad av en man, med följande text: Om några dagar har vi november och sen står det inte på förrän julen är över oss. Så det börjar redan nu bli dags att fundera över årets julpynt.
Helan går?
I fredags fick jag en 35 centiliters Gammel Dansk av en kollega på jobbet. Det här är en av de få spritsorter som inte tål lagring utan ska drickas inom, säg, ett halvår. Flaskan var kanske 6-7 år gammal och redan öppnad nån gång i tiden. Jag hällde upp en 4:a. Herrejestanes vilken vedervärdig smak som utvecklats, det var finkelalkoholer så det stod härliga till. Jag lyckades i alla fall få i mig snapsen med tanken att jag nog vänjer mig. Det gjorde jag inte. Som tur är har jag en betydligt färskare Gammel Dansk och den tog jag en 4:a av i lördags. Den var riktigt god faktiskt! Istället för Helan går, så är det halvan som går rakt ner i vasken!
Pension
Om 10 år och 2 dagar går jag i pension, nämligen fredag den 29 oktober 2021. Just nu är det roligt att jobba, men om tio år så känns det nog skönt att få byta inriktning på livet igen och njuta av den eviga ledigheten innan det är dags att dö. Om man nu inte drastiskt höjer pensionsåldern. För det gjorde den danska regeringen häromåret, det drabbade dom danskar som är ett par år yngre än jag. Fast ännu mer drastiska är den japanska regeringen. Just nu går folk i pension redan vid 60, men man vill höja med tio år till 70. Skulle vi höja med tio år här innebär det att jag går i pension först vid 75. Och det har jag verkligen inte lust med! Se det japanska förslaget på http://hbl.fi/nyheter/2011-10-14/japaner-i-pension-forst-vid-70.
Redan den senaste socialdemokratiska regeringen ville drastiskt höja pensionsåldern, särskilt drivande var den tidigare fackpampen Björn Rosengren. Alla som är någorlunda insatta i ekonomi och statistik inser ju att det i längden inte håller att allt färre ska försörja allt fler. Så även nuvarande regering är inne på samma tankar. Och för att få in oss vanliga på samma tankebana så kommer det hemska rödrosa kuvertet nästa gång ha en varningstriangel om att vi måste jobba längre för att behålla en någorlunda dräglig standard innan vi dör. Se mer om de olika uträkningarna på http://www.dn.se/ekonomi/alla-maste-jobba-allt-langre-for-samma-pension.
Lustigt: Jag och mina datorer (del 1)
I höst är det precis 20 år sedan mitt första e-mailkonto. De första åren var det bara några få andra som jag kunde skicka mail till, alla dessa fanns inom universitetsvärlden. Mitt första möte med datorer var på Bollnäs Folkhögskola ca 1985. Det var en liten maskin som vi skulle programmera för att göra en mycket enkel miniräknare. Den bestod av ett litet tangentbord, en minimal skärm och en helt vanlig kassettbandspelare. Kommandona var t.ex. ”If 20 is > go to 21” eller nåt liknande. Datorn och jag kom redan från början på kollisionskurs i denna datorkurs. Det pedagogiska felet var att lära oss programmera istället för att lära oss använda datorer.
Efter mycket tvekan började jag hösten 1990 att skriva lite på en dator igen. Nu hade utvecklingen gått framåt rejält, det var en dator som liknade de stationära vi har idag. Programmet var WordPerfect för DOS, detta DOS innebar att man kunde gå in i ”kodbilden” och rätta till lite felaktigheter som låg och skräpade; all information tog plats och segade hela datorn, så texten skulle vara så ren som möjligt. För att starta datorn behövdes en mjuk floppy disk, och sedan en diskett där man hade materialet (dvs. texterna) på. Våren 1991 fick jag ibland skriva på institutionens nya dator. Hej vad den var snabb! Istället för att gå i slow motion så flyttades piltangenten i rasande takt, ungefär som den gör på dagens datorer. Så här skrev en på facebook om de gamla datorerna: ”Den f örsta var en IBM 8088 med 2! Floppyenheter (alltså de mjuka ’disketterna’ på 5 1/4") Windows på den ena och program och filer på den andra, lite styvt 2 Mb tillsammans! Hårddisk(kort) på 10 eller 20 Mb blev det senare. Har förövrigt ett Windows 1.03 liggande nånstans (kräver en lååååångsam maskin!)”
Höstterminen 1991 blev jag doktorand. Jag tror att det var i oktober som vi flyttade till nya lokaler och fick då mer permanent tillgång till dator. Och e-mail. De första tre åren skrev jag ut alla e-mail på papper, det var inte särskilt många mail. År 1993 eller 1994 så var det en dam från institutionen bredvid som kom för att visa Gopher, en internetföregångare till www, som är det system vi använder idag. Inte heller nu blev jag intresserad, det fanns ju nästan inget att visa. Hösten 1994 till vintern 1996 tillbringade jag i Kalifornien och hade då med mig en någorlunda bärbar dator som jag skrev ner mina observationer och reflektioner på. Under tiden gjordes stora framsteg på internetfronten, vilket gick mig helt förbi. Mer om detta nästa vecka.
Avslutningsvis kan jag här förklara varför brandmännen har så dåliga löner: dom är lågutbildade. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 3 november (om jag nu har nåt att berätta då).
Henrik Tallgren
Veckan som varit/veckan som gått
Nu har jag satt igång den amerikanska långfärdscykeln som importerats från England men tillverkats i Taiwan. Den skulle ha börjat rulla för länge sedan, men eftersom den andra nya cykeln också fungerat bra har jag inte haft alltför stor brådska. Och så behövs ett rejält lås, vilket jag själv inte fick dit. Men cykelreparatören Leif satte dit låset med lite trixande, likaså fick han dit cykeldatorn – styret är betydligt tjockare än standardmåttet, så det blev att göra en speciallösning för datorn. Jag är hyfsat nöjd med cykeln, men utväxlingen på den låga sidan borde ha varit bättre. Fast man kan ju inte få allt…. Dock passar jag mig för att parkera cykeln utanför cykelaffärer, då kan den bli såld. För det var vad som hände en kvinna i Valbo i förrgår: hon var inne en stund i butiken och då hon kom ut hade affären lyckats sälja hennes låsta cykel, se http://gd.se/nyheter/gavle/1.4015515-butik-salde-hennes-lasta-cykel
Den nya långfärdscykeln är ju väldigt bra, men krävande i stadstrafik. Så i måndags bestämde jag mig för att ta den andra nya cykeln till jobbet och ha långfärdscykeln för lite längre turer. Nästa sommar skeppar jag ”vardagscykeln” till stugan i Finland, men innan dess kan den ju användas för kortare turer i stan. Cykeln var visserligen billig, men jag har två rejäla lås på den. Utanför jobbet låstes cykeln ordentligt, men redan då jag kom upp på kontoret insåg jag misstaget: jag hade glömt cykelnycklarna hemma! För på nyckelknippan satt bara nycklarna till långfärdscykeln, dom andra hade jag plockat av. Grrrr. Det blev att ta spårvagn och buss hem.
Annars så bär det emot lite att ge sig ut med cykeln nu när höstrusket sätter in. När dimman är ”lagom” eller mer så ger jag mig inte ut, men lite smådimma klarar jag (det regnar ju aldrig i Göteborg, fast dimma har vi ibland…..). Roligt är det i alla fall inte. Överhuvudtaget är motion sällan rolig, fast väldigt nyttigt. För att det ska ge effekt så bör man motionera åtminstone en halvtimme, fast att springa ett helt maratonlopp är väl att ta i. Så tyckte även den som kom trea i ett maratonlopp i England i söndags, för han tog nämligen bussen en rejäl bit för att fräsch kunna springa in under målskynket, se http://www.dn.se/sport/tog-bussen-under-maratonloppet.
Det blev ju två 2:or på senaste besiktningen, handbromsen och en trasig backspegel. I slutet av förra veckan cyklade jag till en bilskrot en dryg mil utanför stan för att få ett backspegelglas. Det fanns en Volvo 440/460 inne, men där hade nån redan innan farit iväg med backspeglarna. Iväg snabbt till en bilskrot i Angered innan dom stängde, men där ville man sälja hela den eldrivna backspegeln för 350 kronor. Jag behöver bara glaset och ett sånt får jag nytt för 364 spänn, så nej tack! I måndags var jag förbi en bilskrot som ligger betydligt närmare. När jag gick in på kontoret såg jag att dom hade min bilmodell utanför. Jag framförde mitt ärende och skrothandlaren gick ut för att bända loss glaset. Efter en halvminut kom han tillbaka och sa att det här gick ju snabbt. Kanske lite för snabbt, för glaset sprack!” Han får dock in en 440/460 idag eller imorron, så jag sticker dit igen efter fredagens jobb. Och på tisdag, två dagar innan automatiskt körförbud inträder, så ska min bilreparatör Leif kolla på handbromsen. Det har ju varit problem med den tidigare, får se om det lyckas nu…..
Vin är nyttigt!
Ja den nyheten som kom nog verkligen som en kallsup för de flesta svenska nykterister i söndags. IOGT-rörelsen är ju en jätteorganisation som finns i ett 70-tal länder över hela världen. Synen på alkohol varierar betydligt mellan de olika medlemsländerna. För de flesta länder gäller det att få ner alkoholkonsumtionen till rimliga nivåer, men man arbetar inte för att människorna helt ska avstå från alkohol. I sina stadgar säger IOGT att deras ”organization [is] working solely from evidence based facts.”
Nu har det visat sig att forskningen är entydig då det gäller vin: i måttliga mängder är vinets hälsoeffekter betydligt högre än dess negativa effekter. Eftersom IOGT i sina stadgar säger att de uteslutande arbetar utifrån bevisbara fakta så togs ett historiskt beslut på det internationella årsmötet i Manilla på Filippinerna att tillåta medlemmarna ”a daily consumption of two glasses (approx. 30 centiliter) wine of maximum 10 percent alcohol volume.” Detta mottogs mycket positivt av de flesta medlemsländer, men de nordiska delegaterna var rasande och rusade (!) ut från mötet. Dock måste alla medlemsländer att rätta sig efter vad det högsta beslutande organet bestämmer (källa: rapport på internationella IOGT:s hemsida 2011-10-16). Så nu ska det nog äntligen bli folk av nykteristerna i Sverige också! Fast ungdomsförbundet Torr Ungdom har i veckan sagt att dom ska sätta in nån form av motåtgärder.
Så har det ju varit lite…..
aktivitet på fejsbok också. Marie: Ooops har visst glömt att sota pannan på ett tag, det var LITE fullt av sot o slut på pelletsen! Henrik: Det man inte har innanför pannan får man sedan sota för.... ;)
Häromdan hittade jag en lustig kattbild på nätet och lade ut den med följande text: ”Det bor ett kattpar ovanför och dom bråkar ofta. Fast ibland är dom snälla, då brukar jag knacka på och få mig en jamare.” Och i söndags gav jag ut följande meddelande: ”Många här på fb som aldrig träffat mig IRL [i verkliga livet] undrar hur jag ser ut. Till er kan jag säga att jag ser ganska bra ut, men håller på att förbättra utseendet: tvättar nämligen fönstren just nu!” Att jag ”ser bra ut” kanske kan kopplas till denna som jag lade ut då jag vaknade i söndags: Gomorron allihopa! Har sovit väldigt dåligt inatt, hade en fruktansvärd mardröm. Jag drömde att jag var ensam på en öde ö i Söderhavet tillsammans med Miss Denmark, Miss Finland och Miss Norway. Och själv var jag Miss Sweden!
I lördags skrev Maj: Jaaa nu har vi trådlöst Internet. Henrik: Synd att du inte var trådlös förra helgen, då hade jag smugit utanför knuten som Gran......;) (not: Gran var en känd ”fönstertittare” i byn). Och så var det Bodil som stolt lade ut en bild på två nygräddade bullar, vilket jag inte kunde låta bli att kommentera: Men Bodil! Inte ska du väl visa bröna offentligt!
Till Estland och Lettland (del 3) (Del 1 1/9, del 2 29/9)
Den vackra badorten Jürmala måste ha en av Lettlands fulaste järnvägsstationer, så det blev att plocka fram kameran. I den lilla staden Apvedcels blev vi lite förvirrade över färdriktningen, men kom så småningom till hamnstaden Ventlpils där Susan kunde köpa en scarf för motsvarande 35 öre på en loppmarknad – det är riktigt billigt i Lettland! Ventpils är en hamnstad av öststatsmodell, men den gamla stadskärnan var betydligt mysigare än hamnen. God mat fick vi för en skrattretande låg penning.
Sedan gick färden neröver Östersjökusten. Vi planerade att leta efter bärnsten, vilket det lär finnas gott om, men vägen gick för långt från stranden för att vi skulle idas promenera till vattnet. Hamnstaden Liepaja var vårt sydligaste stopp och samtidigt resans bottennapp. En grötig industristad som inte har mycket att erbjuda. Efter att ha installerat oss på hotellet åkte vi en bit utanför stan för att leta bärnsten, men hittade absolut ingenting. På kvällen en bit mat och ett par öl på en restaurang varpå vi gick vidare till nästa, men den enda öppna hade ett gäng stimmiga tyskar så vi gick tillbaka till hotellet. För hela stan med 86 000 invånare stänger redan vid 22-tiden. På hotellet ville nattportieren inte sälja nån öl åt oss – han fördrog att titta på TV – så vi bar upp några egna från bilen. Nä hit åker jag aldrig mer.
Jag skrev tidigare att vi snurrade säkert tre varv runt Riga innan vi lyckades tråckla oss norröver. Susan knäppte i alla fall en massa kort från bilfönstret, så nu vet jag hur Riga ser ut. Vid gränsen till Estland skulle mitt resesällskap göra sig av med de sista mynten i en butik, man samlar ju på sig en del eftersom det är lättast att betala med sedlar. Men genom en liten felräkning blev hon tvungen att betala med en sedel och kom ut med mer mynt än hon hade med sig in! Mynt går ju inte att växla tillbaka till den egna valutan, men vi har redan nu planerat att ta oss neröver Lettland till Litauen nästa sommar. Så då får hon väl handla för dessa mynt igen.
Den estniska staden Viljandi blev sista övernattningsställe på resan. En trevlig småstad, men hotellet var ett riktigt hemskt stålskelett med plåtöverdrag. Den sista dagen stannade vi till på en mindre ort där Susan kunde köpa lite grönsaker till betydligt bättre pris än hemma. Om nu Susan är barnsligt förtjust i grönsaker, så gillar jag billiga cigaretter. Såna fick jag tag i riklig mängd i Tallin, det finns fortfarande en limpa kvar av dom. Det går massor av fartyg dagligen mellan Finland och Estland. På hemvägen såg vi något som skulle kunna vara en reklamskylt för ”Welcome to Finland”!
Lustigt: Ont!
Alla städer, små som stora har ju ett gäng så kallade A-lagare, lite törstigare typer än genomsnittet. Sommaren 1978 hade jag fått ett tremånaders vikariat på Systembolaget i Söderhamn. Direkt vi öppnade på morronen kom samma gamla gäster in som kommit morronen innan och morronen före det. En av stammisarna var ”Lasse” som alltid köpte sju Pripps Blå för sin 50-lapp. Mina kolleger berättade att han alltid gjort det så länge dom kunde minnas. Lasse höll sig lite för sig själv, var inte med det andra gänget som levde rövare utanför Bolaget.
Lasse brukade dra i sig dessa öl ganska snabbt för att få lite effekt av dom. Effekten blev att han ganska snabbt slocknade på nån parkbänk. En dag råkade det komma förbi en homofil som såg Lasse sovande på parkbänken med röven putande ut. Homofilen kunde inte behärska sig då han så Lasse ligga där, utan drog ner byxorna på honom och satte på Lasse. Efteråt började skammen komma, så han stack ner en 50-lapp i bröstfickan på Lasse, som inte märkt nåt. Så småningom vaknade Lasse och märkte att han hade en 50-lapp, så han knallade iväg till Systemet för att köpa fler Pripps Blå.
Nu blev han förståss full igen och somnade. Under tiden hade homofilen laddat om igen och kollade om Lasse fanns kvar på parkbänken. Jovisst. Och så upprepades proceduren. Det här pågick i flera dagar. En fredagsmorron då vi öppnade Bolaget var Lasse där igen med sin 50-lapp. ”Sju Gränges starköl”, sa han. Jag blev ju oerhört förvånad och frågade varför han inte skulle ha sina vanliga Pripps Blå. ”Jo Henrik”, sa han, ”Jag måste pröva nån annan sort eftersom jag får så ont i arslet av Pripps”.
Avslutningsvis kan jag meddela att jag i veckan besökte en dåligt arrangerad kattutställning, det var massor av missar. Trots att jag med största sannolikhet inte har nåt väsentligt att berätta så torde nästa blog komma på torsdagskvällen den 27 oktober.
Ett lite ps: förra veckan skev jag om Joe Farellis restaurang, men hade ingen bild med i texten. Dock tog jag en sån bild för en månad sedan då jag började planera texten, här kommer den.
Henrik Tallgren
Veckan som varit/veckan som gått
Förra veckan var riktigt hektisk på jobbet, massor av övertidstimmar. Den veckolånga doktorandkursen som jag är med och arrangerar får i princip läggas utanför det ordinarie arbetet. En hel del timmar blev det, men vid lunchtid på fredan stack jag upp till den gamla hembyn Ljusne i Hälsingland, en 60-milsresa som jag med smärre hastighetsöverträdelser klarade på 6,5 timme.
På ytan verkar det inte som att mycket har hänt sedan mitt förra besök för fyra månader sedan. Men första stopp blev hos Bea och Danne. Och se, dom hade skaffat sig en liten sedan jag senast träffade dom. Någonstans i bakhuvudet kändes det som att jag hört talas om detta, men i dagens informationstäta samhälle kan man ju inte komma ihåg allt. Det visade sig i alla fall att Bea fött en dotter som kallas Tiril, och vilken vid fredagskvällens besök ”fyllde” fyra månader. För att vara människa så var denna Tiril väldigt liten, men jag antar att hon fortsätter växa innan det är dags att gifta sig och skaffa barn…..
I våras förflyttades min far Runar till ålderdomshemmet Björkbacka. Vid besöket i juni hade han stora svårigheter att gå, antagligen fick han för hög medicindos. Nu besökte jag honom två gånger och han gick betydligt bättre än tidigare. Tyvärr så förbättras inte minnesfunktionen med tiden, men ibland går det väldigt bra med konversationen.
Ödebygd
Vid 19:30-tiden i fredags gled jag in med Volvon i Söderhamn. Då jag bodde i dessa trakter så var det under fredags- och lördagskvällar full fart på torget med så kallade raggarbilar och helt vanliga bilar. Och massor av människor i rörelse. Nu såg jag kanske 4-5 människor i centrala stan. Efter ett kortare besök hos dotra så fortsatte jag till Ljusne. Det exakta antalet människor som jag såg ute på byn var 0. Efter att ha installerat mig i den hyrda stugan cyklade jag ut en liten sväng, såg att pizzerian var helt tom på gäster och fortsatte cykelturen. Vid en av de många nedlagda kioskerna träffade jag som vanligt på Uffe och vi slog följe till pizzerian. Vid flera av de tidigare besöken hade byns enda pizzeria stängt redan klockan 21, men nu hade dom fått konkurrens av en nyöppnad pizzeria och höll öppet så att vi hann dra i oss ett par bira där. Sedan ett varv på byn med cykel. Vart än jag for så var det helt öde. Inte en människa så långt ögat nådde, inte ens någon som var ute och rastade hunden. Ljusne är nästa lite kusligt, ibland undrar jag om det ens finns…..
Mer om räknande (favorit i repris 29/5 2008)
I tisdags var jag med jobbet på studiebesök till Ryaverken, ett ställe som får ta hand om all skit som våra lokalpolitiker beslutar om. Ryaverken renar avloppen från i stort sett all skit som släpps ut i avloppsnätet i Göteborg och de kringliggande kranskommunerna. I snitt tar de emot 4000 liter i sekunden, men med toppar på upp till 16 000 liter, enligt vår guide. Nere i källargångarna har de sin stolthet, en muralmålning (alltså väggmålning) som har klassats som världens längsta och största utav en portertillverkare från de brittiska öarna – vid sidan av att brygga mörk porter så ger dessa ut en rekordbok också, och ett diplom kunde ses i källargången. Ett mycket intressant studiebesök var det, men det verkar som att guiderna har gått samma matematikkurs som våra vänner journalisterna. Vid en av reningsanläggningarna där de skulle få bort kväve (eller vad det nu var) så silas vattnet 7 meter nedåt genom ett stort antal tättsittande gummiplattor, vilka tillsammans ”utgör en yta motsvarande 700 fotbollsplaner”.
Nyfiken som jag är frågade jag hur stor en fotbollsplan är i kvadratmeter, men det kunde inte guiden svara på utan sa att de brukar exemplifiera med detta mått så att folk ska få en mer konkret uppskattning om storleken. Några minuter senare hade dock guiden funnit uppgifter i en liten broschyr: varje sådan här kvävereningsanläggning har ca 2600 kvadratmeter gummiplattor. Eftersom det finns 6 sådana anläggningar blir ytan ca 15 600 kvadratmeter . Om denna siffra delas med 700 får man fram att en fotbollsplan, enligt Ryaverken/Gryab, är 22 kvadratmeter . Fan trot! Då skulle en fotbollsplan vara omkring 4 gånger 5 meter . Det är lätt att kasta ur sig siffror, men jag tillhör väl det fåtal som kollar upp och ifrågasätter. Jag tycker om att på ett lättsamt sätt narra folk – och gärna bli narrad själv – men är desto mer uppmärksam på rena falserier. Med andra ord så kommer Gryab med falserier, men rena är dom bra på!
Från Fejsbok
Igår skulle Maj baka muffins, vilket inte lyckades särskilt väl. På den första plåten blev det kladdkaka och på den andra plåten brändes allt. Ett par timmar meddelade Maj att hon inte mådde så bra: ”Treo, alvedon, ipren inget hjälper i dag, kanske sängen då!” Som den rolighetsminister jag är kopplade jag naturligtvis ihop detta med det föregående inlägget: Dom hjälper inte imorron heller Maj, det är BAKPULVER du behöver till dina muffins!
Älgjakten är nu igång i hela landet. Eftersom jag är påpasslig med kameran finns det flera älgbilder att lägga ut. I förrgår lade jag ut denna bild och text: Då är älgjakten i full gång. Det är lite märkligt att så många jägare kan vara lediga denna tid på året, fast dom kanske skjuter på sin semester...... Bilden är en lätt beskuren vindflöjel som jag hittade i Maråker, inte långt från Ljusne. Igår morse var det dags för nästa bild, även den från Ljusne, och vilken fick denna text: Nu är ju älgjakten i full gång. Fast det finns älgar som är duktiga att kamouflera sig.....
Socialdemokraterna har ju som så många gånger tidigare problem med mygel och fusk, för att nämna några är ju hur kommunalråden i Motala och Gävle betett sig med det allmännas medel. Det var någon som räknat ut (jag har inte kollat om det stämmer) att nuvarande partiledarens bidragsfusk motsvarar värdet av 1,3 ton Toblerone. Jag försöker att inte ta hem billiga poäng på dessa girigheter, men kommentarerna på Facebook har varit många och ibland har jag varit tvungen att inflika något käckt med anspelning på den senaste affären. Till exempel skrev Marie igår att hon ”Har sååååå tråkigt!”, vilket fick mitt glada tillrop: ” Du kanske skulle mygla lite grann? Då blir du kändis och kommer i tidningen och allt!” I ett annat inlägg av Marie för ett par dagar var uppmaningen att man inte ska ljuga för då åker man i fängelse. Henrik: Ljuger man så får man halva hyran betald av riksdagen...... trots att man yrar i mössan om att ”man inget visste”......
Många människor är sportintresserade, andra är anti-sport. Mitt under den pågående EM-kvalmatchen i fotboll lägger Micke ut en liten fråga om vad är det för VM-kval alla tjatar om? Det kom ju massor av förslag som var helt felaktiga, mitt blev ” Det är ju VM i fickpingis! För fyra år sedan var jag med i finalen men blev diskad: två bollar!” (skämtet finns mer utförligt i blogen 18/2 2010).
Ljusne Folkets Hus….
var en gång i tiden ett mycket populärt dansställe, har varit där ett stort antal gånger. Men det gick nog 25 år mellan de senaste besöken. I lördags var det åter dags att besöka Folkan. Men först en traditionell förfest hemma hos Fredrik som bor ett par hundra meter därifrån. Egentligen skulle förfesten ha varit hos Angelica som bor 30 meter ifrån Folkan, men vi blev för många för hennes lägenhet. Redan på förfesten blev det återseende av några personer jag inte träffat på 25 år.
Det var en privat tillställning på Folkan och vi kunde ta med oss egna läskande drycker, vilket många av oss gjorde. Förr så fick man gå ut i skogen för att läska sig, men tiderna har ju ändrats! Även på Folkan träffade jag några som jag inte sett på 25 år, och så Cathy som det torde vara 32 år sedan jag såg senast. För musiken stod några glödheta lokala band, musikanter som jag känner men faktiskt aldrig hört spela live. En riktigt trevlig afton faktiskt! Och jag fångade upp tre av bandens låtar med filmkameran, men tyvärr så tar min kamera alldeles för många megabyte i anspråk så det går inte att lägga ut på nätet.
Lustigt: Joe Farelli
Joe Farelli har hedrats med en restaurang på vår paradgata Kungsportsavenyen. Den italienskättade amerikanen Joe Farelli intar en hedersplats i restaurangen, allt påminner om hans gärningar. Från början till slut är allting påhittat, ungefär som min historia om cykelturen i det påhittade landet Tizvistan (se under Egna fånerier). Det är väl därför som jag finner idén om den påhittade immigranten så tilltalande. Vi göteborgare går sällan ut på de krogar som finns vid Avenyen (jag säger inte vart vi går!), utan detta är förbehållet turister och besökare från förorterna. Så jag har tyvärr inte haft nöjet att besöka Joe Farellis krog för att med egna ögon se skapelsen. Dess ”historik” går att läsa på http://www.joefarelli.com/the-story och om skaparen bakom krogen på http://di.se/Templates/Public/Pages/ArticlePrint.aspx?pl=100226__ArticlePageProvider
Denna ”Lustigt” blev ju så kort så jag tar lite om det hus där jag doktorand höll till i många år. Huset vid Pustervik är en gul tegelbyggnad från slutet av 1980-talet som kallas ”Världshuset”, vilket är en göteborgsk lustighet. Att det kallas Världhuset beror på att de institutioner som håller till där (fast dom flyttade för fem år sedan) har hela världen som arbetsfält. Men nu är ju bokstaven ”L” i Världshuset tyst och man kan lika gärna höra ordet ”Värdshuset”. Och det är precis vad som fanns på denna plats innan den nuvarande byggnaden kom till. Vad den gamla krogen egentligen hette är det få som känner till, eftersom den i folkmun alltid gick under beteckningen Rôva”, ett namn som krogen fick efter ägarens dotter som hade ett osedvanligt stort bakparti. Dottern med den stora rôven lär ha varit verksam på 1930-talet, men namnet levde kvar länge efter det. I skrivande stund ser jag att det faktiskt finns en bok om detta matställe, den som är intresserad kan ju kolla mer på detta: http://libris.kb.se/bib/7649042
Avslutningsvis kan jag meddela att jag nuförtiden bara dricker svensk vodka: har blivit Absolutist. Näst blog torde komma på torsdagskvällen den 20 oktober (om jag nu har nåt att berätta då).
Henrik Tallgren
Veckan som varit/veckan som gått
Då är vi redan en bit inne i oktober. Den senaste tiden har det nästan varit som att sommaren kommit tillbaka, i söndags var dock sista dagen då man kunde vara ute i shorts och T-shirt. På fredan gjorde jag och Janne en barhopping, som vanligt med start nere vid Röda Sten. Fast det var inte riktigt som vanligt, eftersom solen redan hade gått ned. Men det var varmt och för ovanlighetens skull vindstilla, så vi satt med mörknande utsikt över Göta Älv och njöt av värmen, tog några bira och planerade för den fortsatta kvällen. Det här var för övrigt vår sista utgång på ett bra tag eftersom dom väntar tillökning i familjen inom dom närmaste veckorna. Det redan finns ju en tvååring i hushållet så lär det bli fullt upp inom en snar framtid.
Den här veckan har det blivit mycket på jobbet, särskilt på måndan fick jag trixa en hel del för att få ihop det. Tisdag till fredag går det en kurs för doktorander, där jag håller i all praktisk planering. Dagen innan kursen var hela eftermiddan vikt för ett krävande styrelsemöte, det blev verkligen att pussla ihop den värdefulla tiden så att alla bitar skulle falla på plats. Att ordföranden hastigt insjuknat och den vice tämligen oförberedd fick ta över gjorde måndan lite mer spännande! Protokollet från styrelsemötet, som jag skriver och sedan låter studsa fram och tillbaka mellan ett antal personer, justerades idag vid lunchtid. Mellan måndagens möte och dagens protokolljustering har jag hunnit varit in till doktorandkursen ett antal gånger, deltagit i en tvåtimmars paneldebatt och ansvarat/deltagit i gårdagens middag för 40 doktorander. Övertidskontot har svällt rejält denna vecka, så imorron har jag bestämt mig för att bara jobba halva dagen, avslutningen på doktorandkursen får en kollega ta hand om.
På jobbet håller man nu på med en mycket stor omorganisation, hela universitetet ska omorganiseras för att bättre anpassas till dess huvudverksamhet: utbildning och forskning. De förslag som för tillfället ligger är tämligen radikala, fast det har tidigare funnits ännu radikalare förslag som hade mitt fulla stöd. Många är rädda för omorganisationer, men den organisation som inte ständigt är utsatt för omorganisation riskerar att stagnera och inte utvecklas. Även min arbetsenhet (fakultet) med 800 anställda ska reduceras från nio till sex institutioner från årsskiftet och det arbetas mycket med detta just nu. Antagligen kommer det inte beröra mitt arbete så mycket, men förändrade arbetsuppgifter får jag nog räkna med. I sammanhanget kan jag berätta att jag anställdes som avdelningsdirektör (som inte säger vad man arbetar med), fick senare funktionstiteln fakultetssekreterare. Förra mveckan beslutades att min titel på engelska ska vara Senior Executive Officer. Brukar man inte säga att det ”låter fint när katten fiser”? Samma jobb som jag haft de senaste tio åren….
Kinesisk visdom?
Då och då dyker det upp såna här saker på facebook: ”Årets oktober har fem måndagar, 5 lördagar och 5 söndagar. Detta sker en gång vart 823 år. Detta kallas pengapåsar. Så kopiera detta till din status och pengarna skall komma innan 4 dagar. Baserat på kinesiske Feng Shui. (Den som inte kopierar, blir utan pengar).” Mitt svar denna gång blev ”823 år? Oj vad gammal jag känner mig, för senast det inträffade var år 2005..... Detta baserat på den svenske Henrik Tallgren som inte tror ett smack på ’gammal kinesisk visdom’.” Här har vi fråga om något som folk tror att är helt unikt, vilket lyckas eftersom man på sin höjd kollar i almanackan och ser att det verkligen är en märklig månad – för det stämmer ju att den har fem måndagar, lördagar och söndagar.
Vad den okritiska läsaren glömmer bort är att tänka om det påstådda verkligen är rimligt. För det är det ju inte. Är man lite mer matematiskt begåvad, eller ifrågasätter rimligheten i påståendet, så ser man ju genast att det inte kan stämma. Det är ju ganska ofta som vi har månader med fem måndagar, lördagar och söndagar. Detta inträffar ju alltid då en 31-dagars månad börjar på en måndag, det är bara att kolla i en almanacka. I genomsnitt var sjunde gång det inträffar så är det oktober. Ungefär på samma sätt arbetar dom som sprider så kallade konspirationsteorier: släpp lite fakta och blanda detta med nåt påhittat som låter rimligt, och vips så finns det nåt nytt sensationellt som de icke-kritiska lätt går på. Jag har säkert själv blivit lurad ett antal gånger, men vanligtvis är jag på min vakt och gärna ifrågasätter påståenden.
För visst kan jag hitta på dumheter som man lätt sväljer, vad sägs om denna som jag just nu skriver: ”Det går visst bra för dom politiska partierna just nu. Hörde på radion i veckan att samtliga partier har ökat med några procent sedan förra mätningen.” Det låter kanske rimligt, men är ju absurt. Och den 2 juni skrev jag här i blogen följande, vilken ingen reagerade på: ”Vi har nu en längre tid varit bortskämda med bra väder. Men största delen av förra veckan var enormt blåsig, regnig och småkall. Nästan varje år brukar vi annars vid den här tiden ha temperaturer långt över genomsnittet, fast nu blev det mer normalt.” Om man inte tänker till så är det lätt att svälja såna här saker.
Terrorister finns överallt omkring oss….
Det verkar som att vi numera drabbats av terroristskräck och ser terrorister, bomber och granater i snart sett varje gathörn. I förrgår trodde man sig ha hittat en skarpladdad granat i småstadsidyllen Alingsås, inte långt från Göteborg. Det man trodde var en granat var en oljelampa som i den kraftiga vinden blåst ned från balkongen ovanför. Men nu kallades konstaplarna Kling och Klang in och dom beslutade sig för att spärra av halva stan och kalla in bombexperter från Göteborg. Det tar ju lång tid för experterna från Göteborg att ta sig till Alingsås, istället borde dom ha gnidit lite på oljelampan så att en god ande uppenbarat sig och berättat för dom att oljelampor inte är farliga. Mer går att läsa på http://www.gp.se/nyheter/lerumalingsas/1.739945-granaten-var-en-oljelampa.
Tänk vad besvärligt…..
livet ofta var före vi hade mobiltelefonerna. En gång i mitten av 1980-talet skulle jag och Bengt Göthe träffa några kompisar på Bellahöjs camping i Köpenhamn. Av någon anledning blev vi ett dygn försenade och kompisarna hade dragit vidare. Eller så var dom kanske bara inne i stan, för utan mobiltelefon så kunde vi ju inte lokalisera varandra. En annan resa som dock gick bättre var hösten 1975 då jag via Interrail skulle träffa en kompis i Limerick på Irland. Vi hade skrivit till varandra innan och så hade jag ett telefonnummer. Vid ankomsten till Irland fick jag först kolla upp kommunikationerna och sedan ringa så att han kunde vara på plats för att möta mig vid rätt tåg. Det funkade den gången.
För sisådär 10-15 år sedan gick debatten het om man skulle låta små barn ha mobiltelefon, en debatt som sedan länge tystnat. Men det var många bakåtsträvare som ansåg att man inte var mogen att ha en sån där telefon förrän, säg, 14-15-årsåldern. Vilken jävvla idioti! Nuförtiden är nog de flesta föräldrar väldigt måna om att utrusta sina barn med en mobiltelefon så att dom kan hålla reda på ungarna. Dessa telefoner skulle nog ha funnits under min ungdomstid också….
Sedan några år tillbaka har dom flesta så kallade Smart Phones. Har dock inte skaffat någon sådan ännu, bland annat för att min syn inte är den bästa utan läsglasögon. Så jag är nöjd med att kunna ringa och någon gång ibland kunna skicka textmeddelanden. Jag är inte teknikfientlig, men behöver ofta väldigt lång startsträcka innan jag accepterar den nya tekniken (mobiltelefoner undantagna, har endast haft mobilabonnemang de senaste 15 åren). Jag var nog den sista i Sverige att skaffa mikrougn och kaffebryggare, men det är ju en annan historia.
Lustigt: Lite från hispan
Under en hel del av studieåren jobbade jag extra inom psykvården. Trots att patienterna ofta var ganska sjuka så var det ett trevligt jobb, en hel del beroende på arbetskamraterna. Många av oss som jobbade där var relativt unga och umgicks en hel del på fritiden, detta särskilt under några år då jag bodde på Sankt Jörgens personalbostadsområde. Även då vi jobbade helg så stack vi ibland ut på galej halva natten. Jag minns bland annat en fredag då vi direkt efter jobbet stack ner till danspalatset Generalen. Detta var nog inte rätta stället för mig, särskilt inte som Sten & Stanley spelade eftersom denna musikgrupp lockade en ännu mer fullmogen publik än den som annars frekventerade stället. För min del blev det en snabb öl och sedan vidare till nåt mer ungdomligare ställe.
Många patienter var såna som regelbundet kom tillbaka, en av dessa var den 75-åriga Eva. Hennes manodepressivitet utbröt alltid i samband med storhelger då hon storstädade och gick upp i varv. Sedan var det vårt jobb att få ner henne i normala gängor. En dag följde jag henne till ögonläkaren som var på tillfälligt besök på sjukhuset. Denna läkare hade ringa erfarenhet av psykpatienter och hade svårt att hantera dessa. Läkaren bad Eva lägga hakan på nåt stöd för att titta in linsen: ”Doktorn menar väl hakorna”, sa Eva lite spjuveraktigt. ”Ja lägg hakorna där”, grymtade läkaren. Det blev några andra undersökningar och så bad läkaren Eva att åter lägga hakan på stödet: ”Men har doktorn redan glömt att det hette hakorna? sa Eva”. Läkaren höll på att få spader!
Säkerheten på ett mentalsjukhus är oerhört viktig. Alla dörrar hålls låsta, likaså utrymmena där köksknivar förvaras är inlåsta. Det är lås, lås och åter lås. Till vår säkerhet fanns larmanordningar ute i korridoren med kanske fyra meters avstånd. Vid nödläge var det bara att föra ett metallföremål över larmet så kom i stort sett all personal från fyra avdelningar. En som tyckte om att larma var Göran, han älskade att se personalen komma rusande, eller brandkåren om han gavs tillfälle. För att han inte skulle okynneslarma så stod han ofta under ”extravak”, alltså en skötare som ständigt var med honom. De gånger jag hade denna uppgift hann Göran i stort sett aldrig larma. När jag såg att han var på väg med det så skrek jag så högt det bara gick: GÖÖÖÖRAN!!!Då stannade han upp för en halv sekund och jag hann få handen framför larmet. Det kom naturligtvis personal från avdelningen för att se vad som stod på, men de andra avdelningarna skonades.
Avslutningsvis har jag här ett tips för hur ni ska klara dom hetaste sommardagarna: svälj något så blir det svalt. Nästa blog kommer med största säkerhet på torsdagskvällen den 13 oktober eftersom jag har nåt att berätta då.
Henrik Tallgren
Veckan som varit/veckan som gått
Jag har inget emot att göra långa dagar på jobbet, i måndags kom jag t.ex. inte hem förrän klockan 20:30. Men det här gäller endast veckans fyra första dagar, fredan är liksom helig då det gäller att sticka tidigt från jobbet. Och detta även om jag inte har planerat att göra nåt särskilt på fredagskvällen. Förra fredan kunde jag inte sticka hem förrän bortåt 18-tiden, det var en massa styrelsehandlingar som måste ut till ledamöterna innan helgen. Jag är inte skapare av mer än ett tre av dessa handlingar, det mesta materialet är jag beroende av att andra levererar. Från början var det ett 40-tal dokument som skulle sättas ihop till ett tiotal större, vilket slutligen skulle bli en enda pdf-fil dokument där man snabbt kan klicka sig fram till de andra dokumenten. Det gäller verkligen att ha tungan rätt i mun, att vara totalkoncentrad. Att göra detta som sista arbetsuppgift i veckan frestar på, så jag var ordentligt slut när jag äntligen kom hem och orkade inte ens med den planerade cykelturen. Dock är ju detta en del av mitt jobb så jag borde ju inte klaga. Fast, som sagt, fredagseftermiddagarna är ju heliga…..
I detta sammanhang kan jag nämna att jag igår hade ovanligt omfattande mailkorrespondens på jobbet. När jag gick hem kunde jag räkna till 53 inkommande mail (där flertalet krävde någon form av åtgärd) och 46 utgående mail. Det kanske inte är rekord för mig, men är en sån där arbetstopp inträffar inte särskilt ofta som tur är.
I söndags hade vi kanonväder med 17 grader. In med cykeln i bilen och iväg till alingsåstrakten, drygt 6 mil i cykelsadeln utan att behöva ha höstjackan på. Nuförtiden tar jag ibland en massa kort på dessa turer och lägger sedan ut på facebook, den här gången blev det en serie på 25 bilder (från tysklandsresan lägger jag ut tre serier à 25 bilder). Här bild från det öde Ödenäs där TV-långköraren Hem till byn spelades in. Innan bilderna publiceras så brukar jag vanligtvis beskära dom så att det jag vill visa bättre kommer fram. Egentligen borde jag använda Photoshop för att räta upp vissa bilder som är lite snett tagna, men har inte programmet; hade det i förra datorn, men förstod inte hur programmet skulle användas.
Igår besiktade jag bilen, två underkännanden blev resultatet: det ena backspegelglaset trasigt (fixas lätt) och ena sidan av parkeringsbromsen ur funktion. Bromsarna är ju nästan nya, så jag får hoppas att det bara är något som har släppt. Det blir ju i alla fall inte att kosta som flera av de tidigare besöken hos bilreparatören. Fast å andra sidan så spände han handbromsen till det yttersta förra året eftersom besiktningen klagade på den. Sån otur jag haft med denna skitbil så går det kanske inte att fixa…..
Som vanligt…..
har jag haft viss aktivitet på fejsbok. Exempelvis skrev Kent att ”I går kväll när jag skulle ladda upp foton till Face-Book, så dök denna dialogruta plötsligt upp !!??? [och en bild till detta] FÖRVIRRAD SERVER ?? KAN DET VERKLIGEN VARA MÖJLIGT ?? Eller är det nån jävel som rape-at min dator ??” Svaret från mig blev ” Servrar som får ta emot mycket personlig information utvecklar efter hand humanoida sidor. Här är det antagligen fråga om en äldre server som med ålderns rätt blivit lite förvirrad. Den kan även ha påverkats av metallskalet runt den och utvecklat Aluheimer.”
Igår lade Bodil ut en bild på lite bakverk/godis och hade följande text: ”Bra att ha barn så man har en anledning att baka chokladbollar!” Nu är det som så att jag varken är politiskt korrekt eller kan förlika mig med det namnbyte många gjort på dessa bollar för att inte stöta sig: ” Det ser ju nästan ut som negerbollar med strössel på.”
Till Estland och Lettland (del 2, del 1 kom 1:a september)
Första stopp i Estland var den idylliska badorten Haapsalu där kusin Susan och jag tog en liten promenad på stranden och även beundrade den vackra träbebyggelsen. Fast nåt kaffe i sommarrestaurangen blev det inte trots lite protester från mitt resesällskap, vi var ju tvungna att köra vidare till en annan pittoresk stad, Pärnu, där första övernattningen skedde. Jag anser mig ha ett bra fotografiskt minne och hade studerat kartan noga innan vi åkte hemifrån för att enkelt hitta hotellet. Till min ära så hittade vi alla fall staden, fast hotellet var det svårare med, det tog väl fyra varv runt stan innan vi var där. Fotografiskt minne är bra att ha, fast mitt funkar visst inte så väl!
I Pärnu kom första och enda regnet på resan, en rejäl åskskur. Men då satt vi inne på en restaurang och drack konstiga drinkar. Regnet drog norrut, och vid sommarstugan i södra Finland fick dom 50 millimeter regn under de dagar vi var borta. Det gäller att välja sina platser… Dagen efter åkte vi spikrakt nerefter den estiska kusten/Rigabukten och in i det för mig nya landet Lettland. I båda länderna fanns den ena efter den andra fantasirika busshållplatsen och jag knäppte kort på en del av dessa. Etappmålet för dagen var Jürmala, ett semesterparadis strax utanför huvudstaden Riga. Planen var att köra runt Riga för att slippa detta gytter, men en person vi träffade på vägen ner sa att det bara är att svänga till höger i korsningen ett par mil framöver och sedan är vi på ett litet kick igenom stan. Och det stämde faktiskt! När vi på återvägen skulle åka igenom Riga så blev det nog tre varv runt denna miljonstad innan vi var ute på rätt väg norrut igen.
Vi var tidigt framme i Jürmala, hittade snabbt ett hotell och gjorde en tur ut på landsbygden. Målet var vinodlingen i Sabile, vilket enligt Rekordboken är ”the most northern open-air vineyard in the world.” Som öldrickare var jag även intresserad av ett besök på bryggeriet, som enligt kartläsaren skulle finns i byn. Hur vi än letade såg vi inget bryggeri, så jag tittade på informationsskylten. Det lettiska ord som kartläsaren trodde betydde bryggeri, kunde jag snabbt konstatera betyder slott! I den här trakten hörde jag åter syrsorna för första gången på en del år, antagligen en annan sorts gräshoppor än dom som finns vid stugan; den lettiska torde ha lite lägra frekvens som min hörsel fortfarande kan uppfatta. Tillbaka i Jürmala besökte vi den enorma stranden och tog oss sedan några glas i den trevliga staden, vilken kan sägas vara ännu pittoreskare än de ovan beskrivna städerna. Åk gärna dit själva på ett litet besök, det går ju kryssningsfartyg från Sverige till Riga: kliv ombord på sena eftermiddan och 17 timmar senare är du framme i Baltikums största stad.
Lite om reklam på facebook
Lite diskret på högerkanten finns alltid sponsrad reklam. Den tar inte mycket utrymme, men finns där och är en del av de intäkter som behövs för att finansiera detta sociala medium. Den reklam som visas är oerhört riktad till varje facebookanvändares personliga profil. Skulle jag ändra min status från ogift till gift är jag säker på att alla annonser för kontaktannonser skulle försvinna. Exempelvis så ändrade min kompis Håkan bostadsort till något han hittat på, men det råkade vara namnet på en stad i Polen och vips fick han massor av polsk reklam!
På facebook ges användaren skev av att man själv kan styra den reklam som poppar upp. Genom att högerklicka på den reklam som kommer upp kan man säga varför man inte vill ha den. I min värld betyder detta att sådan typ av reklam aldrig mer kommer upp. Men så funkar det inte. För jag har säkert klicka ett 50-tal gånger på att ”jag finner denna reklam stötande”. Sedan är den strax tillbaka. Och om jag skulle vilja använda mig av en sån där sida för kontaktannonser så skulle jag aldrig för livet gå via facebook. För där står det att den eller den av mina vänner använde just denna. Det är inget som jag i alla fall skulle vilja skylta med.
Tillnyktrad
I veckan avslöjades hur Sverigedemokraternas (SD) idéer kommer till: dom är helt enkelt berusade. Och vi vet ju alla vad man kan säga och göra i fyllan och villan. SD:s riksdagsledamot William Petzäll gick i fyllan och villan med i SD för fem år sedan och lyckades till och med bli riksdagsledamot. Visst är det trevligt att ta sig ett glas då och då, men nån måtta får det vara, för det kommer väl ut lite för mycket tokigheter om man är konstant på fyllan. Nu var det visst den närmaste familjen som sa stopp och belägg åt riksdagsledamoten, så han lades in på behandlingshem för tillnyktring. Och tänk, när han nyktrade till så såg han alla tokerier på ett helt klart sätt och tog genast avstånd från de åsikter han i berusat tillstånd stått för. Med sina tillnyktrade insikter har han försökt köpa ut sig, alternativt bli köpt av ett annat parti, för tre miljoner kronor. Men inget parti vill ha med denna nykterist att göra, så han kommer fortsättningsvis att lyfta sitt riksdagsmannaarvode till en kostnad av tre miljoner kronor för oss skattebetalare. Mer går exempelvis att läsa på http://www.expressen.se/nyheter/avslojar/1.2572011/sd-ledamoten-william-petzall-lamnar-partiet-blir-politisk-vilde
Lustigt
I juni 1979 ryckte jag in i lumpen, tre år senare än mina kamrater eftersom jag hade krånglat lite med militärtjänstgöringen innan. Som 23-åring har man betydligt mer skinn på näsan och det visade jag på ett ganska markant sätt. Meningen var att militärerna skulle göra plutonsbefäl av mig, en utbildning på tolv månader. Men jag ville bli ”malaj”, för då skulle jag klara mig med endast 7,5 månad. Den militära myndigheten kan vara besvärlig, men dom gick med på att jag ryckte in en vecka senare än dom andra eftersom jag gick en tremånaders lastbils- och bussförarutbildning, en utbildning som jag fick förkortad med en vecka. En anledning till det här är säkert att jag två år tidigare redan hade gjort en månad i det militära, men hade med omedelbar verkan hemförlovats eftersom jag sökt vapenfri tjänst ”på grund av min djupt religiösa tro” (!).
I min utbildning till plutonsbefäl var jag tvungen att ha ett militärt körkort för lastbil, annars kunde jag inte bli befäl i denna befattning. Efter några veckor i det militära påbörjades en tre veckor lång lastbilsutbildning vilken avslutades med uppkörning på allmän väg. Uppkörningen klarade jag galant, för om jag tokat mig här hade det civila körkortet varit i farozonen. Sedan blev det dags för teoriprov: 60 frågor att besvara och jag skulle lätt ha fått full pott. Om jag velat. Men eftersom jag var tvungen att ha detta körkort för att bli befäl, så råkade det bli 27 fel på provet. Fanjunkaren som ledde utbildningen var vansinnig och skrek åt mig ”Du får göra om provet tills du klarar det!” Lugnt svarade jag att provet sannolikt aldrig kommer att klaras, hur många gånger jag än försöker. Fanjunkaren visste ju att jag precis innan fått en betydligt mer avancerad körutbildning och körkort samt att jag gjorde allt för att slippa bli befäl. Så efter mitt svar bestämde han sig på stående fot att jävlas tillbaka: han skrev ut det militära körkortet! Så jag torde vara den enda i Sverige som missat provet totalt men ändå fått ett sånt där körkort. Dessutom mot min vilja!
Avslutningsvis kan jan nämna att vår mest kända göteborgare – Poseidon vid Götaplatsen – tagit några månaders semester lagom till sin 80-årsdag. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 6 oktober (om jag nu har nåt att berätta då).
Henrik Tallgren
Veckorna som varit/veckorna som gått
Då är jag tillbaka i samma hjulspår efter att ha spårat runt på hjul en massa mil i Tyskland. Tyvärr hann jag inte få klar min fina internetcykel från England som kom på torsdag eftrmiddag. Men den näst nyaste (köpt fyra dagar innan fincykeln) fungerade alldeles utmärkt, 46,5 mil i cykelsadeln under åtta dagar blev det. Målet för resan var Rhendalen (här utsikt från Loreleiklippan) dit jag anlände på måndan. Inte en tillstymmelse till cykelvägar utefter floden: av tidsbrist hade jag inte hunnit kolla upp något utan körde bilen mest på måfå. Må få fina upplevelser i Moseldalen också, tänkte jag efter ett tag och vek upp mot Moseldalen och fick en underbar vecka med mestadels sol och svenska sommartemperaturer.
Jag knäppte över 400 bilder och planerar att snart lägga ut en del av dessa på facebook eftersom det är betydligt enklare än att lägga ut på hemsidan. Moseldalen har inte ändrat sig särskilt mycket sedan exakt ett år tidigare så det går ju även att se förra årets bilder under rubriken Bilder här på hemsidan. Några bilder från årets resa finns i denna blog som klickbara länkar: Tips: högerklicka på bildlänkarna så kommer bilderna upp direkt.
Jag är väldigt beroende av internet. I sommarstugan tar det ett par veckor innan jag har vant mig av med internet, på en så här kort resa finns behovet kvar hela tiden. Den första lördagskvällen tog jag in på ett riktigt hotell, vilket kostade hela 69 euro för en natt (annars betalade jag vanligtvis 30-40 euro för pensionat eller privat hotell) och där fanns en gästdator så jag kunde komma ut på nätet. Resten av resan fick jag förlita mig på meteorlogiska rapporter från Söderhamn. Via SMS uppgav jag vistelseort eller vilket dagens resmål var och vips hade dotra kollat på datorn och skickat utförlig rapport. Tack Bea!
Efter tio dagars resa gav jag mig i söndags hemåt igen från den nordtyska utposten Burg auf Fehmern. Under överresan till danska Rödby vräkte regnet ner och i Rödby hamn var det riktiga ”sjöar” på hamnområdet. Störtflod uppifrån och trafiken på motorvägen gick länge i makliga 60 km/h innan regnet upphörde. Strax efter Helsingborg vräkte regnet ner igen, men nu kunde trafiken flyta på utan vattenplaning (!) i 80 km/h. En ganska jobbig återfärd trots att jag är mycket van chaufför som gillar att köra bil. Men det här var inte roligt.
Många vill ju vara bäst, fast det är ju svårt att uppnå. Liksom. För en stund sedan såg jag i alla fall vilka som är sämst i rugby, nämligen Finland. Nu vill ju ingen riktigt vara sämst så lagets förbundskapten försvarar lagets placering med ”Visst är vi sist på IRB:s ranking men det finns en mängd länder som inte alls är rankade och då är de tekniskt sett sämre än vi är.” Hmmm. Artikeln finns i alla fall på http://hbl.fi/sport/2011-09-21/finland-rankat-som-samst-i-varlden-pa-rugby.
Mörkt blev det (nedskriven minnesanteckning efter fyra dagar)
Start vid lunchtid från Göteborg, incheckning vid hotellet vid Burg auf Fehmern kl. 19:30. Det började bli mörkt då jag hoppade upp på cykeln, men fyra mil blev det i alla fall. På lördan blev det många småvägar, med riktning söderöver. Efter hand blev jag sugen på att cykla, men då var det lögn i helvete att få tag i ett ledigt hotell eller pensionat. Det fick bli det oerhört fantasilösa skithotellet IBIS i Paderborn. Och mörkt hann det bli innan jag tappert försökte få ihop några kilometer i cykelsadeln. Oerhört varm dag och över 20 sent på kvällen.
Utefter floden Lahn såg jag vackra cykelvägar och tog redan klockan 13 på söndan in på ett hotell i Wetzlar för att cykla lite i det fina vädret. Jag hann precis göra klar cykeln för en långtur innan ett ihållande åskväder kom. Klockan 19:30 hade det dragit förbi och jag kunde rulla några mil i mörker som vanligt! På måndan fick jag i alla fall 3 cykelmil i dagsljus, vilket kunde ha blivit betydligt mer om det inte duggregnat. (Senare anteckning om måndan): Dubbelrum med stor balkong för 280 kronor. Riktigt skönt att sitta på balkongen sent på kvällen i 20 graders värme och ta några pilsner!
Å så lite från fejsbok
Rosie jobbar på ett matematikinstitut och kommer vara på bokmässan i helgen: ”Alla som ska gå på bokmässan i Göteborg är välkomna att besöka monter C03:30 där jag kommer att vara fredag förmiddag och lördag eftermiddag. Vi bjuder på godis och presenterar våra böcker som ni kan köpa av oss.” Henrik: Det är säkert bara matteböcker, sedan kommer räkningen.....
Kicki råkade missa en bokstav då hon meddelade vad hon skulle göra igår kväll: Laddar för hockeymatch, men gruvar mig för jag fryser redan. Lånkallingar på och täckjacka får det bli. Jag högg direkt: Har du inga egna kallingar utan måste ha lånkallingar?
Marie meddelade häromkvällen att hon just skulle gå och lägga sig: Nej, nu får det räcka för idag, bara att lägga sig och invänta en ny dag med nya möjligheter, natti natti. Henrik: Försök att sova en stund istället för att bara ligga och invänta den nya dagen....;)
Jag är sjuk!
När jag vaknade i söndags morse så ömmade foten en hel del. Eftersom jag var tvungen att handla öl på lördagskvällen (butiken stängd på söndag förmiddag) lät jag cykeln vara kvar i bilen och promenerade runt i stan i dom tunna sandalerna. Det var antagligen därför som foten ömmade. När jag kom hem på eftermiddan fick jag bära upp ett antal öllådor, sannolikt inte bra för foten. På måndag morron var det ungefär lika illa med foten, men under dagen svällde den upp till sin dubbla storlek och jag haltade alltmer. En kollega påtalade att jag hade haltat sådär för ett par år sedan också, ett svagt minne av detta kom fram.
På måndagskvällen beskrev jag mina besvär på facebook, och vips hade flera uskor (sköterskor som gör under tror jag det betyder) gett diagnosen gikt. Jag googlade på detta och fann att det helt stämde, inklusive den lätta feber man får. Gikt får man av att kristaller av urinsyra bildas, det är därför man mår piss. Det här kan man få av bland annat stor konsumtion av inälvsmat. Och när jag tänker efter så var det ju för precis ett år sedan som jag hade denna giktattack, alltså efter förra tysklandsresan. Och i Tyskland förlustar jag mig rejält i deras läckra korvar som sannolikt innehåller hjärta, lever och gu vet allt. Om jag åker ner till Tyskand en vecka i september nästa år så får jag försöka komma ihåg att inte äta av deras goda korvar. För det är INTE roligt att få gikt, trust me. På nätet stod det att man ska kontakta en vårdcentral, men dom kan nog inte göra mer än vad jag själv kan så jag proppade i mig både Treo och Iprem som båda är antiinflammatoriska (gikt är en inflammation). Efter en mycket besvärlig måndagsnatt började inflammationen ge med sig vid lunchtid på tisdan och på sena kvällen kändes det inte så mycket längre, likaså började svullnaden gå ner. Och nu på torsdagskvällen är foten åter nästan helt kurant.
Men är han sjuk?
Många privatpersoner försöker fuska med allt möjligt, därför är det tur att myndigheterna håller koll på oss medborgare. Myndigheter är ju specialister och kan avgöra vad som är rätt eller fel för oss. Häromveckan försökte TV4 göra sig lustiga över myndigheterna, men det hade dom inget för. Det handlade om en man som amputerade ett ben för tio år sedan och nu måste åka till läkare vart tredje år för att få ett nytt handikappintyg. Men detta är ju klart som korvspad, endast en skicklig läkare kan avgöra om inte benet växt ut på några år! Under har ju skett i många andra länder, särskilt i dom katolska, så varför skulle inte ett litet ben kunna växa ut igen. Det hade ju växt en gång tidigare, i barndomen! Det är bra att myndigheterna håller koll på oss medborgare så att vi inte fuskar och luras som politikerna gör. Läs mer på http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.718652-maste-bevisa-att-benet-inte-vaxt-ut.
Kärleken är blind? (favorit i repris 29 maj 2008)
Strax efter jag lagt ut blåggen förra torsdan så fångades mitt intresse av en artikel i Expressen. Den handlar om 57-årige Edward som har haft sex med över 1000 bilar. Just nu lever han ihop med en Volkswagen Bubbla som är döpt till Vanilla, men det framgår inte hur gammal hon är men eftersom det är en Bubbla så har hon antagligen åldern inne. Läs mer på http://www.expressen.se/sex/1.1170627/edward-smith-blir-bara-kar-i-bilar
Det här hände i USA och där verkar det som att folk är mer vidsynta än i Sverige. För här finns det en man som nyligen åtalats för att ha haft sex med tre damcyklar (tre är ju bara hälften av sex så det måste ha varit fråga om petting, alltså halvsex!). Men istället för som i USA uppmuntra mannens relation med damcyklar så väljer man här att åtala honom. Det är skamligt tycker jag! En liten filmsnutt finns att se efter reklamen på Aftonbladets TV: http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article2522900.ab
Moseldalen vindlar….
hit och dit i sina vindalar. Faktiskt så vindlar den sig fram i alla väderstreck på sin resa som har en nordöstlig riktning. Detta innebär att man som cyklist än har solen till vänster, än till höger, motvind ibland, medvind andra stunder. Ännu i september är det tusentals cykelturister, i stort sett alla pensionärer och många av dom på batteridrivna cyklar. Överallt finns det små vinkaféer där dom sitter och kolkar i sig vitt vin, men särskilt där floden svänger. Kanske det är därför floden svänger? Alltså en massa krökare….;)
Lustigt: Eco-driving
Eco-driving, eller ”sparsam körning”, är ju något som vi alla borde lära oss. Om vi går en sådan kurs kan vi alla lära oss att spara 10, 20 ja upp till 30 procent bensin genom att köra rätt. Tills för några år sedan fanns det ett stort antal skolor som lärde ut denna så kallade eco-driving. Först kör du normalt genom en bana för att få se hur mycket bensin bilen förbrukar utan ”eco-kunskaper”. Efter genomgången kurs kan du spara massor av bensin. Fast jag undrar ju hur många liter bensin man skulle får för den skyhöga kursavgiften…..
För bra för att vara sant? Just det: Bluff! Hela denna eco-idioti är ruffel och båg för de flesta bilister. Mig har dom absolut inget att lära: har kommit ner i 0,66 liter (6,6 liter/100 km) med en fullastad Volvo Amazon; min Volvo 440 från 1995 har jag som bäst lyckats pressa ner till strax under 0,6. Om man nu ändå skulle vinna några centiliter på sin bränsleförbrukning genom att ha lärt sig eco-driving genom en kurs, hur oändligt lite är inte det om man ser att bilförare i andra länder ”kör som biltjuvar” och struntar helt i bränsleförbrukningen? Sveriges andel av Europas bilpark är väldigt liten, sett till hela världen är andelen nästan obetydlig. Och sett till alla som har fått sitt ”eco-certifikat” är andelen så obetydlig att inte ens den skarpaste matematiker kan räkna ut det. Eco-drivingskolorna är en bluff!
Avslutningsvis vill jag skicka många grattis till Bettina Matouch i Alplandet som fyller 50 imorron fredag: Grattis Bettina! Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 29 september (om jag nu har nåt att berätta då).
Henrik Tallgren
Veckan som varit/veckan som gått
När jag trodde att sommaren var över för denna gång så slog den i söndags till med full kraft: 28 grader och hög luftfuktighet. Sent på kvällen var det fortfarande drygt 20 grader, alla dörrar och fönster på vid gavel. Men sedan kom regnvädren och stormvindarna, min hemstad kallas ju inte för inte Blöteborg…. Nä, nu skiter jag i det här. Imorron vid lunchtid drar jag ner till södra Tyskland på en veckolång turné, förhoppningsvis får jag en lika härlig sensommarvecka som förra året då jag åkte till Moseldalen. Väderkartorna ser i alla fall för tillfället ganska hyfsade ut.
Hela drivningen på min cykel har varit dålig en längre tid. Jag har haft funderingar på att köpa lite Biltemadelar för att rusta upp cykeln och ta med den till sommarstugan, men i fredags säckade bakhjulet ihop. Det var fälgkanten som vek sig, fast cykeln rullade när jag kopplade loss bromsen. Som grädde på moset fick jag punktering på bakdäcket söndagskvällen. Tidigare på dagen hade Evans Bicycles i England meddelat att de lämnat den nya cykeln till UPS för vidare transport till Göteborg. Eftersom det var osäkert om jag 1) skulle hinna få cykeln innan jag sticker till Tyskland imorron lunch för cykelsemester 2) behöver en cykel på studs och 3) behöver en ny cykel att ha vid sommarstället så bestämde jag mig för att också köpa en billig cykel.
Biltema har ju billiga cyklar av låg kvalitet, så en sådan fick det bli, tänkte jag. I måndags direkt efter jobbet stack jag till Biltema, men kollade för säkerhets skull ett par cykelaffärer på vägen dit. Den första hade en cykel som verkade OK, 3000 kronor ville dom ha. Fast det är väl en tusenlapp över Biltemas pris, så jag fortsatte till en butik som ligger 500 meter därifrån. Butiken ska flytta och har utförsäljning. En minut efter jag kommit in i butiken var jag ägare till en cykel som kostat 3700 kronor (400 euro), men blev min till halva priset. (OBS: understruket i texten betyder att jag där har lagt en länk till bild, långt ifrån alla verkar ha förstått detta….). Post Script: sent i eftermiddags kom nya cykeln, vilken några kolleger satte ihop åt mig. I morron slänger jag in den i bilen på väg till södra Tyskland!
”Busschauffören som tänkte Att va fan…”…
var en novell som Tage Danielsson skrev 1969. Den handlar om en busschaufför som i många år kört samma sträcka i lokaltrafiken men som inser att han måste göra något åt sin livssituation. Så vid ändhållplatsen i Huddinge fortsätter han framåt: Norrköping, Helsingborg och ända ner till paris. För att finansiera det hela tar han upp lite passagerare utefter vägen. Så småningom tar det hela slut och han återvänder för att ta sitt straff. Men innan dess så vill han en sista gång köra rundan som han kört i 23 år. Det kommer ombord en inspektör från lokaltrafiken som tittar sig omkring och avslutar med att ”Det här ser ju bra ut.” Ungefär denna känsla fick jag häromdagen då jag gick förbi ett kontor där det på dörren satt en gul memolapp med texten ”Eftermiddan ledig. Eventuellt åter.” Jo jag tackar jag. Här fanns det en riktig karl som ännu inte bestämt sig för att gå tillbaka till jobbet eller inte. Om han kom tillbaka vet jag inte. Men just känslan att skippa allt och göra nåt nytt känns ju väldigt lockande. Det skulle vara skönt att våga gå utanför dom givna ramarna ett litet tag.
Och varför är maten så dyr?
Redan för två år sedan (se blog 8 oktober 2009) visade jag hur ICA-handlarna vilseleder och förvrider sanningen, t.ex. genom att slå på stort att dom sänker priset på 1000 varor men inte ett ord om att dom istället höjer andra varor så att matkassen i slutänden blir dyrare för kunden. Jag missunnar inte alls näringsidkare att göra goda vinster, men att ägaren till ICA Maxi i Göteborg plockar ut 29 miljoner nu och 33 miljoner häromåret så har gränsen för skälighet passerats för länge sedan. Matkassen är en stor del av utgifterna för många hushåll. Det finns handlare som gör vinst på över 7 kronor för varje hundralapp vi spenderar, men har dom omsättning på hundratals miljoner kronor borde dessa handlare ha alla möjligheter i världen att sänka vinstmarginalen och låta kunderna få en lite billigare matkasse. Vi är ju i händerna på dessa handlare för konsumentkooperationenen har tyvärr inget att sätta emot, deras priser är ju generellt ännu högre. Se gärna den korta artikeln i GP på http://www.gp.se/ekonomi/1.714295-28-miljoner-till-ica-maxis-agare Det finns betydligt mer referenser och bakgrundsmaterial i artikeln för två år sedan (klicka på höstbloggar 2009).
Favorit i repris (5/1 2007)
Fast å andra sidan kan jag ju delge det som hände för fem år sedan, då jag liksom nu [på nyårsafton] satt hemma och tjurade vis av erfarenhet av ett misslyckat millennieskifte. På grannens balkong stod de två barnen – ca 3 och 5 år gamla – medan raketer och bomber kreverade runtomkring. Men det som fäste deras blickar var några andra barn ett par balkonger under och som hade tända tomtebloss. Mina grannbarn gav blanka fan i tusenkronorsraketerna, men tomteblossen imponerade: ”Oj så vackert, så fint!” Dessa småttingar har ju inget begrepp om penningars värde (som tur är!) och det här exemplet påminner ju om julen då morfar och mormor ger en jättestor och dyr present till sin treårige dotterson. Som naturligtvis snabbt öppnar paketet och börjar leka med den stora kartongen!
Dumheter från facebook
Det kopieras hejdundrande vilt på facebook, ibland uppmanas man att kopiera om man exempelvis stödjer de dövas kamp för något, eller att man känner någon moster som har en tvåäggstvilling med partikelcancer. Ibland går det kanske till överdrift, så i måndags skapade jag denna lilla sak: ”Det kan vara svårt att ta avsked. Men ibland har förhållandet kommit till vägs ände. Alldeles nyss klämde jag ur de sista dropparna ur min tub med Aura-senap (eldig) på en bit skinka. Skinkan var rökt, senapstuben öppnade jag på midsommarafton. Sätt det här i din status om du också har slut på senapen.”
I söndags lade jag ut en bildserie utav Helsingfors sett från sjösidan, kort som jag knäppte då jag och Susan var på väg med färja till Estland och Lettland. En av bilderna på domkyrkan hade jag knäppt vääääldigt snett och den borde egentligen inte ha publicerats. Men istället fick bilden följande text:”Den lutande katedralen i Helsingfors finns med på UNESCOs världsarvslista. Den lutar alltmer efter att finländarna drar sig bort från religionen.”
Och på lörsdagseftermiddan meddelades att ”I helgen ska jag på ridläger för första gången i livet. Har varit spänd hela veckan, men har fått besked att dom nu hittat en lämplig häst åt mig”, vilket hade denna bild till texten. Det blev ju förståss en del roliga kommentarer och muntra tillrop!
Svenska bilförare
Varför är svenska bilförare så usla i trafiken att dom inte kan framföra en bil på säkert sätt efter att ha druckit ett par glas vin eller några öl? I de flesta europeiska länder finns det utmärkta bilförare som tar det lite extra försiktigt om dom har druckit ett par glas vin, därför har de lagstiftande församlingarna satt gränsen för alkohol i blodet vid 0,5 promille. I Sverige är vi däremot så usla bilförare att det går endast att ha 0,2 promille för att visa att man är på rätt sida lagen. Tester har visat att reaktionsförmågan är sämre vid den något högre promillehalten. Men det finns ingen entydig forskning under realistiska förhållanden som visar att det skulle vara fråga om sämre bilförare vid den något högre promillehalten. För de flesta kör utefter sina förutsättningar och kompenserar med lägre hastighet och mer uppmärksamhet.
Visst sker det en massa olyckor med rattfulla inblandade, men då är det fråga om människor som kör bil med åtskilligt mer alkohol i blodet än, säg, 0,3 eller 0,4 promille. Den som kör bil med en, två eller tre promille skiter fullständigt i detta och kan sällan stoppas från att köra bil. Istället är det vi som har gott omdöme och är laglydiga som drabbas av att riksdagspolitikerna beslutat om en gräns som inte vilar på en vetenskaplig grund som utgått efter realistiska förhållanden. Läs gärna vad Aftonbladets bilexpert Robert Collin sa om detta redan för ett par år sedan: http://www.aftonbladet.se/bil/collin/article12084714.ab
Lustigt
Nu kan det erkännas: Jag är väldigt förtjust i Mauritz. Trots sitt namn är Mauritz ingen människa utan en humlesort. Min kompis Hasse Johansson har sedan några år tillbaka börjat experimentera med att brygga eget öl och odlar bland annat sin egen humle på balkongen. Den sort Hasse odlar är just Mauritz och för två år sedan fick jag med mig två små skott till sommarstugan. Det bästa hade naturligtvis varit ett rotskott, men nåt sådant hade han inte tillgängligt. Mina två Mauritz var cirka 4 centimeter långa och virades in i vått hushållspapper som lades i en liten plastpåse. Ett dygn senare satte jag dom i ett varsitt snapsglas fyllt med vatten. Efter ett par veckor hade plantorna små rötter och jag planterade dom intill en sten. Det var inte mycket dom växte den sommaren, men jag satte i alla fall ut ett varningsmärke så att den som eventuellt skulle klippa gräset våren efter inte skulle köra över humlen.
När jag kom till stugan midsommarveckan 2010 visade det sig att Mauritz hade överlevt vintern. Min Mauritz var därmed etablerad som de enda exemplaren i den finländska faunan och är än idag än idag unika. Men hur jag än gjorde så växte humlen väldigt dåligt. På sensommaren kom kusin Calle över med lite hästgödsel så humlen skulle få mer näring.
I år har den förökat sig rejält: jag räknade till att de två första plantorna numera förökat sig och är det nu finns 14 plantor som växer på samma plats. Dock vill Mauritz inte riktigt växa på höjden utan i sidled utefter marken. Först försökte jag få den att växa uppefter en lite tjockare pinne (den till höger i bilden ovan), men den ville liksom inte. Efter tips från Hasse så satte jag dit en smalare bambustång som den klättrade på några veckor. Men sedan gav den sig ner mot marken igen. Vet inte riktigt vad jag gör för fel, men den kanske längtar tillbaka till sitt ursprungsland Sverige och helt enkelt vill rymma dit?
Avslutningsvis noterar jag att det åter varit bråk på fotbollsläktarna vilket får mig att undra om ståplatserna verkligen ska finnas kvar på våra fotbollsarenor, eller är det nu dags att sätta ner klacken? Nu tar blogen lite semester så nästa blog torde komma om två veckor, alltså på torsdagskvällen den 22 september (och då vore det väl själva fan om jag inte hade nåt att berätta, jag har ju gjort en resa!).
Henrik Tallgren
Veckan som varit/veckan som gått
Jag stack tidigt från jobbet i fredags för att hämta den nya cykeln som skulle vara klar för leverans klockan 16. Den gamla cykeln bars först upp i lägenheten för att den skulle få lite tid för sig själv innan den skickas till sista vila på cykelkyrkogården. Efter 2,5 kilometers promenad var jag vid butiken. Och där stod den, min nya cykel fullt utrustad med skärmar, pakethållare och en del annat. Betald och klar var den, bara att köra därifrån. Tyvärr hade dom inte kunnat bygga på den utväxling som var ett minimikrav från min sida. Jag erbjöds att lämna tillbaka den, gick ut och rökte en cigarett medan jag tänkte över situationen. Nä, eftersom jag ska ha cykeln kanske 8-10 år så skulle inte detta funka. Firman var väldigt förstående och jag fick tillbaka mina pengar. Det var bara att traska tillbaka och fundera lite mer hur man kan få tag på en bra cykel.
Så cyklade jag till en annan cykelbutik i närheten. Och där fanns den, pärlan! Det var kärlek vid första ögonkastet. Rätt storlek, rätt utväxling, ja allt stämde. Förutom att det var sista exemplaret som en annan kund redan köpt. Och en sökning på nätet visade att modellen inte fanns någonstans att få tag i. Well, då plockade jag upp esset ur rockärmen: på stående fot (eller sittande röv för att vara exakt) skickade jag in en beställning till en firma i England på en cykel som jag tittat på ett antal gånger under de senaste veckorna. Och det var visst i grevens tid, för när beställningen gått igenom så fanns det inte en enda cykel kvar av denna modell. Efter lite mailkontakt så har dom lovat att snabba på leveransen eftersom jag på fredag om en vecka drar neråt Tyskland på en kombinerad bil- och cykelsemester. Bild och allmänna data på cykeln finns på http://www.evanscycles.com/products/jamis/aurora-elite-2011-touring-bike-ec025753. Hoppas att jag nu har köpt rätt, det är ju lite som att köpa den grisande säcken. Fullt utrustad väger den 12,5 kilo, ett kilopris på 936 kronor.
I veckan har jag gjort hamburgare som sedan frysts in i portionsförpackningar tillsammans med rejält med lökringar. Att göra hamburgare tar tid, i alla fall när dom görs på 3,6 kilo köttfärs. Och stora mängder lök. Enkelt recept faktiskt: i köttfärsen blandas i två burkar sambal olek, några nävar grovmalen svartpeppar, femtielva finhackade lökar, lite salt, ett sexpack frigående ägg, två decentraliserade ströbröd och en skopa ovett. Hamburgarna steks helst i telefonbelagda stekpannor. När den telefonbelagda stekpannan ringer är dom färdiga. Därefter ska man ringa tillbaka, vilket görs genom att lägga i lökringarna. Dessa lökringar är färdiga då dom inte längre ser ut som ringar utan ser helt färdiga ut och redo för en vilopaus på hemmet. Några klyftiga vitlökar har jag inte i: är dom så dumma att dom inte följer med mig hem från butiken så får dom vara kvar i Vara. Vitlökar från Vara är just en sådan vara. Lycka till med matlagningen, hoppas du får en lika smaklig måltid som jag!
Jag noterade häromdan att hovrätten fastställt straffet på tre månaders fängelse för Plura Jonssons innehav av några stackars gram kokain. Fängelsestraffet är principiellt fel: artisterna behöver ju denna drog både för att hålla sig på topp och för att orka med en tjatig publik. Dessutom är ju drogen konstruerad för ”innefolket”, alltså inget för oss vanliga. Plura borde därför ha blivit friad tycker jag. Jag tror heller inte att artisterna påverkas av denna så kallade drog. Så det så!
Latmasken…..
slog helt plötsligt till med full kraft förra helgen. Fredan var underbar med temperaturer på 25 grader, 22 långt in på senkvällen, så det blev 7,5 mil i cykelsadeln. Lördagen var regnig och enda gången jag var utanför dörren var för att handla lite mat i närlivsbutiken. Inte en meter cykling. På söndan hade ambitionsnivån höjts, nu skulle det cyklas! In med cykel i bilen och upp till Gräfsnäs, sex mil ovanför Göteborg. Sommaren börjar ta slut nu, inte mer än 15 grader och nån skur. Så cykeln fick stanna kvar i bilen medan jag bilturistade. Men jag fick i alla fall en trevlig stund i Gräfsnäs, en titt på dess slottsruin och slottspark och fick stanna för en rälsbuss som körde den korta sträckan Anten-Gräfsnäs på det som numera är en museijärnväg.
Men cykling har det inte blivit mycket av de senaste månaderna. Den 15 juni passerade jag 500 mil för året, under den långa sommarsemestern blev det bara 20 mil. Först idag passerade jag med nöd och näppe 600 mil. Antagligen har denna nedgång i cyklandet samband med att midjemåttet åter svällt ut…. Hoppas att den nya cykeln innebär en nytändning med motionerandet.
Till Estland och Lettland (del 1)….
for jag en måndag i juli med min kusin Susan Tallgren. I Tallinn har vi båda varit ett antal gånger så färden gick rakt genom stan ut mot kusten. Utanför huvudstaden är prisnivån bra och passar den mest magra plånboken. En helt bra lunch med köttiga korvar, potatis, sallad och bröd till fick jag för 2,20 euro (ca 20 kronor). Vägstandarden i Estland är nu riktigt bra, det är skillnad mot natt och dag sedan jag var där för kanske 8-9 år sedan. I Lettland däremot så är vägarna i samma skick som vid mina första besök i Estland, men det är vägarbeten överallt och inom några år är dom säkert ikapp Estlands standard.
Trafikvettet i Lettland liknar inte något annat jag varit med om. Jag skulle kunna tro att dom mer eller mindre fått sina körkort i ett corn flakes-paket. Hela tiden vansinniga omkörningar där de måste tränga sig in, även långtradarna gjorde dessa vansinniga omkörningar. Ingen bakom ratten verkar ha förstått hur lite man vinner i tid: från normalfart till vansinnesomkörningar vinner man kanske 20 sekunder på en sträcka över ett par mil. Om man kommer fram helskinnad.
Lettland är fortfarande ett land som domineras av lantbruksprodukter, s ärskilt deras jordgubbar var enormt stora och smakliga. Utefter de större vägarna fanns det försäljare av bär och svamp, antagligen plockade strax innan. Susan ville gärna köpa med sig kantareller hem, men dessa skulle ju ha torkat bort innan vi återvänt till Finland. Det visade sig tyvärr att svampförsäljarna inte visade sig efter de estniska vägarna som vi åkte utefter då vi var på väg till färjan mot Helsingfors. Men hon fick i alla fall ett par kilo kantareller på ett torg i Tallinn till kanske lite högre pris än utefter vägen, men billigare än om hon skulle köpt estniska kantareller i Finland.
Dålig koll….
på våra fyra vanligaste sädesslag har jag och många med mig. Vid brödinköp känner jag till att vete inte är det bästa för diabetesen så jag tar nåt annat istället. Men ICA, där brödet ofta inhandlas, har heller inte koll. Det är illa, för i en landsomfattande kampanj nyligen ville dom lära våra barn mer om de vanligaste sädesslagen. Herrejestanes vad fel det blev. ICAs PR-byrå hade inte den blekaste aning dom heller, men gissade sig till vilka sädesslag som var vad. Fast det är nog svårt att gissa rätt om man inte vet. Stackars ban som deltog i tävlingen och svarade rätt på frågorna och fick till svar att det var fel. Ja det går ju inget vidare då man sätter duktiga informationsmänniskor på att informera om nåt som dom inte har en blekaste aning om. Mer går att läsa på http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.703095-ica-utan-koll-pa-sadesslagen.
Många har undrat…..
hur blogen egentligen kommer till och hur mycket tid jag lägger ned på den. Jag har ju alltid svarat lite undvikande, men kan nu för första gången berätta att jag i stort sett inte lägger ner något av min fritid alls på att skapa denna blog. För jag skriver den i sömnen. Just det! Vid sänggåendet lägger jag mig på rygg med tangentbordet på magen. Och så börjar jag tänka på trevliga saker för att drömmarna ska ta en positiv vändning. Medan jag drömmer så knappar fingrarna mer eller mindre automatiskt ner en hel del av dessa drömmar, vanligtvis mellan en halv och en hel A4-sida per natt. Det blir naturligtvis en del felstavningar och så, men dom fixar jag snabbt på ett par minuter då jag vaknat. På ett ungefär så lägger jag ner 20 minuter i veckan på denna blog, det vill säga 20 minuter av min vakna tid.
Jag har dragit ner sömnbehovet till det minimala fem timmar per natt och får sålunda oerhört mycket fritid över till att göra en massa roliga saker. Lite störande är det förståss att jag måste vara på jobbet 40 timmar i veckan, men eftersom jag har ett arbete som har stora inslag av kreativitet som kräver en hel del tankeförmåga så brukar jag få ett par timmars sömn på jobbet. Då stänger jag kontorsdörren, sätter upp skylten ”kontemplation pågår”, slänger upp benen på bordet och ser ut som jag vore sysselsatt med tänkande. Det händer ibland att jag sover över kafferasten, men då brukar jag sätta upp en halvtimmes övertid. Eftersom övertiden betalas dubbelt så kan jag gå hem en timme tidigare.
Jag har helt enkelt en oerhörd massa fritid, vilken jag ständigt försöker utöka. Det senaste är att jag har kopplat en tandborste till rakhyveln, så när jag rakar mig tvättas samtidigt tänderna. Mycket tidseffektivt alltså. Jag har alltså en oerhörd massa fritid. Den brukar jag tillbringa vid datorn 5-6 timmar om dagen för att söka runt på internet efter idéer om hur man kan bli ännu mer tidseffektiv.
Lustigt: Min lön….
är väl inte dålig. Men den är ju inte särskilt bra heller, särskilt i ett internationellt perspektiv. ”Statens kaka är liten men säker” hette det förr. Det stämmer inte längre, nu kan folk bli uppsagda på grund av ”arbetsbrist”, vilket vanligtvis betyder att det inte finns pengar att betala lönen (fast det finns massor av arbete som borde utföras). Men som statsanställd har man vissa löneförmåner, bland annat fri läkarvård och mediciner, dock skattar man för löneförmånerna.
I måndags ringde personalhandläggaren på lönekontoret och frågade om jag inte har en till läkemedelsräkning eller kvitto för läkarbesök eftersom jag ligger precis på brytpunkten för högre skatt. Kostnaden för läkemedlen var 103,50 men jag betalade 104 kronor på grund av öresutjämningen. Från arbetsgivaren får jag dock bara tillbaka 103,50. Nu är det så att skatten på detta blir 104 kronor, så jag får 50 öre mindre i lön än om jag inte haft denna räkning. Jag förlorar alltså 50 öre plus 50 öre, alltså en krona! Jag sa dock åt lönehandläggaren att ändå sätta upp det på september månads lön, för i slutänden betalar jag skatt för alla inkomster under året och då rättar det till sig. Får man hoppas.
Avslutningsvis noterar jag att Coop denna vecka har rabatt på striptease-kläder. Avdrages i kassan. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 8 september (om jag nu har nåt att berätta då).
Henrik Tallgren
Veckan som varit/veckan som gått
Hurra! Löning idag! Kan behövas, för jag har äntligen köpt ny cykel. Cykeln köptes redan i söndags, men levereras imorron fredag. Butiken ska först sätta på skärmar, pakethållare med mera. Märkligt nog så lade jag inte märke till vilket märke som köptes, men det är inget av dom jag känner till sedan tidigare [i förrgår var jag till butiken och fick veta att den heter Extreme, vilket är butikskedjans eget märke]. Modellen är av cyclocross-typ, alltså den liknar en racercykel men är betydligt stabilare och klarar packning och tuffa tag. Innan skärmar och sånt kommit på så vägde cykeln 11,5 kilo, så den är ungefär 4 kilo lättare än den jag har nu. Det ska bli skönt att cykla på en bra cykel igen, för det var tio år sen sist. Nuvarande cykel kuggar över ganska mycket om jag tar i lite extra, den cykel som står i stugan kuggar över ännu mer.
Förra torsdan åkte jag med jobbet till Varbergs kurhotell för ett lunch-till-lunch-möte. Mötet blev bra och konstruktivt och vi fattade en del informella beslut. Innan kvällsmiddan på gick jag runt och fotograferade i omgivningarna och lade ut en bildserie på facebook ett dygn senare (kolla gärna om du har fb). Där kurhotellet ligger var det under senare delen av 1800-talet ett stenhuggeri och det finns massor av lämningar därifrån, bland annat en stenhög som ser ut som en uråldrig grav. Texten till stenhögen löd ”Assar den Ruskige av Pommern (1328-1369) ligger begraven här. Blev ihjälslagen av en uppretad skara blinda bybor. När graven senare restes frågade de ’Var berg?’, därav stadens namn Varberg.” Ingen kommenterade detta. Vet alla att jag skämtar, eller köper folk all den information som finns på internet?
Släng ut TV:n!
Det gjorde jag för nio år sedan. Det har återigen visat sig att jag var före min tid, för helt ny forskning från Australien visar att varje timmes TV-tittande förkortar livet med 22 minuter. TV-tittandet är faktiskt minst lika farligt som att röka, ja till och med lite farligare. För rökningen förkortar livet med 4 år medan TV-tittandet förkortar livet med hela 4,8 år för storkonsumenterna. Det här låter så bra så nu ska jag unna mig en extra cigarett! Artikeln hittar ni på http://www.metro.se/halsa/res-dig-upp-fran-tv-soffan-lev-langre/EVHkhu!EtlA2K78OrEEg/?stop_mobi=yes
Lustigt (favorit i repris 12 januari 2007)
I mitten av 1990-talet så genomförde jag antropologiskt fältarbete i Turlock, en småstad i Kalifornien. Turlock är ett fäste för den så kallade Kristna högern och i vart och vartannat gathörn så finns en kyrka. Faktiskt så förekom Turlock under 1930-talet i Ripley’s Beleive it or not, en slags föregångare till Guinness rekordbok, som den stad i världen av den storleken som hade flest kyrkor per capita. Än idag så har staden en mycket stark religiös prägel och man är även så kallade ”moralens väktare”. I bostadsområdet där jag bodde fanns det ett äldre par som upprördes över en yngre familj gjorde som sin morrongymnastik nakna utan att ha gardinerna fördragna. Och det här går ju inte för sig i Turlock. Så de kallade dit pastorn från sin församling för att han skulle få se eländet och kunna rapportera vad han sett till myndigheterna för att dessa skall kunna agera mot detta moraliska förfall. Pastor Petersen kom över till det äldre parets lägenhet tidigt en morron, men efter att ha tittat en stund på morrongymnastiken sa han att det nog inte var så farligt: ”Man ser ju bara överkroppen på dom”. ”Jamen pastorn,” sa det äldre paret, ”man måste stå på en stol för att se allt!”
Man ska inte ge dåliga råd….
men det kan vara svårt att låta bli! En av mina vänner hade varit på kalas igår kväll och meddelade mig via chatten på facebook att hon måste sitta uppe en stund för att nyktra till. ”Lägg dig istället, man förbränner exakt lika mycket då!”, skrev jag. Annelie: ”Vågar jag det? Tänk om jag börjar må illa?” Henrik: Lägg dig på rygg så kommer inte spyorna på golvet.” Senare meddelade jag förståss att det var ett skämt och att hon absolut inte skulle göra så eftersom det kan vara livsfarligt.
Var och en sin egen sekreterare
Jag har i många år predikat på jobbet att den som är expert på vissa saker även ska göra just det och inte en massa annat som dom gör betydligt långsammare. Det här kallar jag för ”faktor fyra”, dvs. att det är (minst) fyra gångers skillnad i pris för att få samma sak gjord av olika personer. Tidigare hade vi ganska många sekreterare anställda på jobbet. Dom utförde en massa rutinärenden snabbt och effektivt. Men med tiden har man på universitetet tyckt att det blev för dyrt och lyxigt med dessa sekreterare och låter istället lärarna göra de saker som sekreterarna gjorde förr. När jag presenterade idén med faktor fyra så hade en sekreterare ca 20 000 kronor i månaden och en lärare 40 000. En sekreterare gör exempelvis en resebeställning dubbelt så fort som läraren, vilket innebär att arbetsuppgiften endast kostar 1/4 av vad det kostar att låta läraren göra detsamma. Fast på papperet ser det ju ut som att man har rationaliserat då det är färre anställda.
En eller ett par gånger per år får vi vanliga anställda en räkning som ska attesteras. Förr kollade vi räkningen, skrev under och överlät den till en sekreterare för vidare behandling, vilket tog cirka 20 sekunder. Nu ska vi alla göra hela proceduren själva. Jag kan säga att det tar betydligt längre tid för oss icke-experter att göra det här än för en som sysslar med det dagligen. Det är fråga om en massa knapptryckningar hit och dit, med kommandon som är rena grekiskan för oss som inte sysslar med ekonomi dagligen. Här är det inte längre fråga om faktor fyra utan betydligt högre. Jag har svårt att tro att vår myndighet sparar pengar på att rationalisera bort sekreterarna.
Saknad
För länge sedan hade bilarna en liten trekantig ventilationsruta längst fram på framdörrarna, den större nedvevbara sidorutan var mer fyrkantig då. När man öppnade ventilationsrutan så strömmade det i massor av frisk luft om den vinklades på rätt sätt. Jag saknar denna lilla ruta på dom moderna bilarna där det endast finns en heltäckande ruta på framdörrarna. Kanske att det är bättre att få en mer allmän cirkulation av luften i bilkupén för att slippa eventuell nackspärr som man kan få av det direkta draget. Å andra sidan så öppnar jag vanligtvis sidorutan helt den varma årstiden, vilket i längden torde vara ganska illa för hörseln. Jag får nog skaffa en bil av senast 1960-tal om jag vill ha denna saknade lilla sidoruta, så det får väl stanna vid en slags nostalgisk saknad.
Så noterar jag att….
Jerry Leiber kilade vidare i måndags i en ålder av 78 år. Vid ett första ögonkast vet kanske inte så många vem han var, men känner nog igen låtskrivarparet Lieber & (Mike) Stoller. Dessa låtskrivare torde vara de mest framgångsrika någonsin inom populärmusiken, de skrev låtar som ett enormt stort antal artister har spelat in. Bland annat hade The Coasters 24 Lieber & Stoller-låtar på de amerikanska hitlistorna. Efter att Mike Stoller gjort ett besök i Europa år 1956 så välkomnades han i hamnen av Jerry som kunde berätta att deras låt Hound Dog hade blivit en hit för Elvis Presley. Mike Stoller: ”Elvis who?” Senare kom dom att skriva ett stort antal låtar direkt för Elvis. Mer går att läsa på http://en.wikipedia.org/wiki/Jerry_Leiber
Norgehistoria
Då jag i förra veckan var på konferens bläddrade jag strax innan sänggåendet i en branschtidning för researrangörer och hittade följande lilla notis med rubriken Dags att ta semester? ”Visst kan man bli lite tankspridd framåt sommaren, efter en lång vinter med jobb. Om det var detta som orsakade Aftonbladets försäljningschefs lilla misstag förtäljer inte historien. Han blev kallad till ett möte i Norge, men istället för att bege sig till företagets mötesrum ’Norge’ packade han väskan och flög till Oslo”!
Lustigt
Nuförtiden är jag en ganska bra chaufför när det gäller att framföra bilar. Jag släpper alltid fram fotgängare som väntar vid övergångsställen och håller alltid hastighetsbegränsningen i stan och i stort sett alltid ute på landet. En ansvarsfull bilist alltså. Man skulle kunna tro att detta har med ålder och mognad att göra. Kanske så, men direkt jag sätter mig på cykeln förvandlas jag till en stridslysten kamikazepilot.
På väg hem från jobbet i måndags skulle jag korsa den mycket breda Aschebergsgatan och stannade lydigt vid trafikljuset och tryckte på knappen för grönt. Från andra hållet var det två som cyklade mot rött, men var tvungna att stanna vid refugen i mitten eftersom det kom trafik från andra hållet. Nu här det till saken att dom inte ser när det blir grönt för cyklister, dom ser bara den röda gubben för gående och den påverkas inte av cyklisternas trafikljus. När jag fick grönt ljus stod jag lugnt kvar och väntade tills det slog om till gult och då började jag korsa gatan. Min förhoppning var att de två skurkcyklisterna också skulle fortsätta sin färd och fångas upp av irriterade bilister. Men dom såg ju det röda ljuset för gående och stod kvar för säkerhets skull.
Häromåret kom jag cyklande på Linnégatan, vilken har en liten sträng på trottoaren för cyklister och en dubbelt så stor för gående. Det är alltså smalt och enkelriktat. Trots det så kommer det ibland en och annan cyklist farande mot färdriktningen. Det tycker jag inte om och viker därför inte en tum, hornen i pannan liksom växer ut och jag får en testosteronkick. Den här gången hade jag en man i trettioårsålden mot mig på den knappt meterbreda cykelbanan. Kamikazepiloten inom mig fick en vilt stirrande blick vilket den mötande noterade. Han körde åt sidan och stannade. När jag passerade så sa han med ljus feminin röst ”Vad elak du är.” Just det. He he!
För kanske 6-7 år sedan cyklade jag en morron uppför Aschebergsgatan på väg till jobbet. Nerför gatan kommer en bilist som helt fräckt svänger rakt framför mig. Jag fortsätter köra framåt lite, men stannar sedan. Även bilisten stannar, men börjar köra igen. Och det gör jag också. Proceduren upprepar sig ett par gånger. Nu hoppar jag av cykeln, rusar till bilen och ger en rejäl smäll i sidorutan, vilken han hann veva upp i sista sekunden. Ont som fan gjorde det i handen efteråt, men när hornen i pannan växer ut så….
Avslutningsvis måste erkännas att jag har blivit helt beroende av datorn, borde nog gå med i internetlänkarna….. Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 1 september (om jag nu har nåt att berätta då).
Henrik Tallgren
Veckan som varit/veckan som gått
Härrejävvlar vad det har gått fort att komma tillbaka i samma gamla gängor efter den långa semestern! Nu är det ungefär samma lunk som i vintras, där jobbet tar alldeles för mycket tid i förhållande till fritiden – det skulle vara skönt att bara jobba två tre dagar i veckan. Men det får väl förbli en dröm tills jag kommer lite närmare pensioneringen. Fast å andra sidan är det bara 11 år kvar i arbetslivet nu, om nu inte pensionsåldern höjs innan dess.
Under de dryga sju veckorna i stugan cyklade jag endast 20,5 mil vilket innebär 4 kilometer om dan. Det har tyvärr satt sina spår runt midjan, torde ha gått upp ett par kilo under semestern. Men nu blir det andra bullar av, cyklade några mil mer förra veckan än under hela semestern, så snart ska jag väl vara nere på samma vikt som innan. En anledning till de få cyklade milen är att cykeln i Finland är helt slut och kuggar över på kedjan för minsta ansträngning. Cykeln som jag har i Göteborg är inte heller den i mycket bättre skick, så under senaste veckan har jag tillbringat ett antal timmar framför datorn för att hitta den perfekta cykeln.
Att hitta den perfekta långfärdscykeln har visat sig vara svårare än jag föreställt mig. Endera väger cykeln för mycket, har fel styre eller växelanordning eller på tok för högt pris. Några av cyklarna som skulle passa skeppas tyvärr inte utanför USA, och skulle man ta in en cykel därifrån så tillkommer moms på 25% plus tullavgift på några till procent. Andra cyklar som jag hittat på nätet har ingen återförsäljare i Sverige, etcetera. En massa svårigheter alltså. Om tre veckor drar jag ner till Tyskland för kombinerad bil- och cykelsemester, så det brådskar att få tag på en bra cykel Har dock engagerat ett par bekanta som också kollar på nätet efter en bra cykel åt mig.
Grillning…..
hör sommaren till. I många år har jag använt vanliga grillkol till den lilla klotgrillen, men satsade nu i sommar på briketter vilket var en klar förbättring. Efter hand har jag lärt mig att spruta på ganska ordentligt med tändvätska, gärna på båda sidor om briketterna, och låta det suga i sig en bra stund innan dom antänds. I somras gjorde jag slut på de sista dropparna av en enormt felstavad produkt, vilken enligt uppgift lär ha en massa fel även på det finska språket. På etiketten står det ordagrant följande: ”TÄNDVÄTSKÄ. Bruksanvisning: Spurta jämnt över grillkolen , bras- eller bastuveden. Låt den suga sig en stund före antändningen. Innehåll: nafta (petroleum, våterbehandlad tung. Farligt! Kan ge lungskador vid förtäring. Undvik inandning av gas/sök/ånga/ dimma.Undvik kontakt med hudan. Vid förtäring, framkalla ej kråkning; kontakta genast läkare och visa upp förpackningen eller etiketten. Vid brandsäckning använg sand, jord, pulver eller skum……” Bildbevis finns här.
Ja om man har glödande kol så är det nog bra att spurta över dom. Den är dessutom våterbehandlad tung, vilket säkert är bra (även om inte jag vet vad det betyder). Att den ger lungskador vid förtäring låter ju lite märkligt eftersom det torde rinna ner i magsäcken utan att passera lungorna. Att man inte ska framkalla kråkning låter bra: kråkorna hoppar ju bara lite hit och dit, det är ju bättre att spurta över kolen. Brandsäckning torde vara en sån där brandfilt som antagligen finns i en säck. Jag hoppas verkligen att en läkare förstår mer av detta än jag som är doktor!
Olof Palme och jag
Olof Palme och jag blev aldrig nära vänner. För det första var åldersskillnaden alldeles för stor, vid hans död 1986 var jag bara knappt 30 år gammal. Med tiden hade vi dessutom utvecklat ganska olika politiska åsikter. Fast den absolut viktigaste anledningen till att vi aldrig blev goda vänner var att vi aldrig träffades. För det var ett asymmetriskt (ojämbördigt) förhållande: jag kände till honom från radio, TV och tidningar, medan Olof Palme knappast hört talas om mig. Så förutsättningarna att bli nära vänner var ganska dåliga. Alltså.
Göteborgskalaset
Den här veckan anordnas Göteborgs kulturkalas, vilket tills häromåret hette Göteborgskalaset. Jag har undvikit att besöka det i flera år, men cyklade ner dit en stund igår kväll. Som vanligt fanns det dansbandmusik med en mycket mogen publik, och dansbandsmusiker som säkert mycket hellre skulle spela rock som det svänger om än denna totalt intetsvängande musik. På några andra ställen var det i alla fall rockmusik. På den större scenen trodde jag att Ulf Lundell sjöng, så jag vände. Men jag såg senare i tidningen att det var Eldkvarn, nåt som jag inte heller kan med (aj, nu får jag nog några läsare emot mig….). På Gustav Adolfs torg fanns i alla fall en massa olika mat från Europeiska länder: konstiga ostar, korvar och gu vet allt. Inte för att jag köpte nåt, men det var trevligt att insupa alla de goda dofterna.
Och vill man inte insupa en massa dofter så kan man ju bara supa. Fast dyrt blir det, förskräckligt dyrt. Trots att det är förbjudet så har alla deltagande restauranger kommit överens om samma pris för öl och vin: 55 spänn för ett 40 centiliters plaststop med mellanöl. Går man in på nån av pubbarna i närheten så får man starköl i glasstop för 30 kronor. 55 kronor är dessutom ungefär vad jag betalar för 24 mellanöl om jag handlar i Tyskland, så nog kan man tala om överpris här. Fast det är säkert fråga om finkultur att dricka öl i plastglas? Det tar nog några år innan jag smyger ner igen på detta kalas!
Till mina kvinnliga läsare….
kommer här en liten rapport från Bea, skriven för en vecka sedan om min dotterdotter: ”Tiril växer och mår bra. Växer något så otroligt mycket. Hon föddes [7 juni] som 50 cm lång och är nu 58 cm på längden. Hon vägde 3606 gram och väger nu 5775 gram, en rejäl viktökning på två månader. Enligt en BVC-sköterska så har hon ökat lika mycket i vikt som två bäbisar och det ändå varit normalt. Tiril ligger också högt på kurvan vad gäller utveckling. Hon är med väldigt mycket och är aktiv och vaken, nyfiken och vill undersöka saker, skrattade väldigt tidigt, hon jollrar och ’pratar’. Riktigt snäll inget skrikigt barn. Tiril är jättestark fysiskt, hon lyfte upp huvudet efter ett par dagar och nu har hon hållit detta helt stadigt i ungefär en och en halv månad. Hon hatar däremot att ligga på mage men älskar att stå och sitta. Hon kanske hoppar över att krypa och börjar gå direkt. Det finns sådana barn som gör det.” Bild från 2 juli finns här.
Det verkar som att Tiril är snabbare i utvecklingen än jag, som särskilt hade problem med att lära mig skriva. När jag gick i tvåan skulle vi enkelt beskriva föräldrarna. Första meningen gick bra, ”Mor är rar”, men att beskriva pappa var svårare, det var först i tredje klass som jag kunde skriva nästa mening: ”Far är Electroluxhushållsmaskinförsäljaragent”!
Rapport från lingonskogen
Det har ännu inte blivit någon utflykt till svampskogen, men det lär väl bli några sådana turer inom den närmaste tiden. I tisdags eftermiddag var jag i alla fall med jobbet ner till Sveriges största odling av amerikanska lingonträd, strax utanför Kungsbacka. De första träden planerades för sex år sedan och har nu en höjd av drygt två meter vilket är en idealisk höjd att plocka lingon på. Dom amerikanska trädlingonen har odlats fram i delstaten Oregon på Västkusten och smakar nästan mer lingon än vad våra skogslingon gör. Eftersom bären är lite större än vanliga lingon så plockar man lätt sisådär 6- 8 liter på en timme. Jag har nu gjort en 25-liters sats med lingonvin som är färdig att tappa på flaska om tre veckor och är riktigt drickbart framåt november då vinet har fått mogna under lång tid. Bild på de vackra bären finns här.
Norsk ingenjörskonst
Den norska mjukostproducenten Kavli tillverkar en hel del läckra produkter. Särskilt deras baconost och räkost med rödlök är smakliga. Kavli bytte bytta i våras på både 250- och 400-gramsförpackningarna. Några norska designers har nu utformat en förpackning som är betydligt fulare än den förra. Som pricken över i, är det nya locket svårt att öppna eftersom det saknas en flik att ta tag i, något som alla andra tillverkare av mjukostar har. Och som prickarna över dubbel-ii har plastbyttan förstärkts med sex utstickande piggar i de inre hörnen. Dessa piggar hindrar oss konsumenter mycket effektivt att skrapa ur det sista i byttan.
Kavlis nya ostbytta är gjord av hårdplast, men eftersom det finns en hel del ost kvar i den ”tomma” förpackningen så ska man inte slänga den i återvinningen (om man nu inte gör sig omaket att diska ur den) utan förpackningen åker direkt i soppåsen. Inte alls miljövänligt! Dom norska ingenjörerna har säkert tänkt efter i enlighet med sin egen förmåga, men tyvärr har dom inte nått ända fram. Inte ens halvvägs. Fortsättningsvis kommer jag att köpa smältost från producenter som inte har norska ingenjörer och designers anställda!
Lustigt
I somras var jag ute och åkte båt med en av mina vänner. Hennes son Lennart hade samma dag ryckt in i det militära och vid lunchtid ringde han och frågade ”Mamma, vilken religion har jag?”. Mamman kunde enkelt svara att han var evangeliskt-lutherskt kristen, vilket imponerade på mig – skulle själv inte kunnat ge ett sådant svar! Det märkliga är att Lennart är både döpt och konfirmerad, men på något sätt har namnet på religionen gått spårlöst förbi trots en hel vecka på konfirmationsläger. Prästerna verkar vara så upptagna med att pränta in religionen på ungdomarna att de glömmer tala om vad just denna religion heter. För prästerna är det tydligen helt självklart medan det för oss andra bara är ”kristendom”, som ju är uppdelad i en massa olika avarter.
Det måste ha varit enklare förr innan det kom en massa nya etniska och religiösa grupper till Finland. För då fanns det säkert ett formulär med två rutor: evangelisk-luthersk eller rysk-ortodox. Fast jag undrar lite vad de finska militärmyndigheterna ska ha uppgifterna till, för vilken religion eller icke-religion de nya rekryterna har är ju något väldigt personligt som militären inte borde ha nåt att göra med. Kan det kanske vara så att dom utifrån religion väljer ut vilka som ska gå främst i leden och bli kanonmat för fienden; att dom spar dom med traditionell finsk religion till sist?
Avslutningsvis vill jag härmed avgöra frågan om fotboll är kultur eller inte: jovisst är fotboll kultur, det finns ju konstgräsplaner! Nästa blog torde komma på torsdagskvällen den 25 augusti (om jag nu har nåt att berätta då).
Henrik Tallgren
Månaderna som varit/månaderna som gått
Efter att ha varit i stugan några mil öster om Helsingfors i mer än sju veckor så startade jag i söndags hemresan prick klockan 4 svensk tid. Drygt 20 timmar senare började jag bära upp bagaget till lägenheten här på Hisingen. Båtresorna är mördande tråkiga, men jag kunde sova en hel del på färjan – hade en hel hytt för mig själv. Vid tretiden kom jag i säng, men var klarvaken redan klockan 8 på måndagsmorronen: stördes av en måndagstrött snickares orytmiska hammarslag på bygget strax utanför. Jag är ju ovan med buller, det högsta ljudet om mornarna i stugan är då koltrasten smaskar och tuggar på vinbären utanför fönstret eller kanske då en kärlekskrank harkranksyngling flaxar extra hårt med vingarna. Det brukar ta några veckor innan jag vänjer mig med bullret i stan.
Sommaren rullade på ungefär som den brukar, med målning och annan upprustning av huset, lite båtturer, visiter till släkt och vänner. Ett litet avbrott i vardagen blev en femdagarsresa till Estland och Lettland med min kusin Susan, vilket jag nog återkommer till i blogen senare i höst. Det var hursomhelst en kanonsommar och de tre regnvädren kom alldeles perfekt: de första dagarna kom det lite regn och vattentunnorna fylldes. Nästa regn kom då jag var i Baltikum, vips fanns det färskt regnvatten som jag använder till både bastun och som diskvatten. När tunnorna återigen var nästan tomma så kom det ett 35-millimeters skyfall under en timme. Varmt och soligt har det varit, medeltemperaturen för juni och juli var 17,8 grader mätt över hela dygnet, vilket är väldigt högt. Så jag är mycket nöjd med semesteravbrottet från det vardagliga slitet med jobba, äta, sova och skita.
En del kvällar har grannen Kaj kommit över med sin gitarr och så har vi knäppt i ett par timmar, andra kvällar har det varit visiter till släkt och vänner eller så har det varit folk på besök i stugan. De kvällar jag varit ensam så har jag läst en massa och löst en del korsord. Sedan förra året har jag ganska bra musikljud i stugan: en mp3-spelare har laddats med 110 CD-skivor. mp3-spelaren är kopplad till en liten bärbar transistorradio med kassettdäck. I kassettingången sitter en konverterare av det digitala ljudet till analogt: den ser ut som ett kassettband och jag måste trycka ner playknappen för att det ska fungera. Till bandspelaren har jag kopplat ett par mindre pelarhögtalare och när man sitter precis mellan dessa så är det riktigt bra ljud, endast lite rasslande hörs från kassettdäcket, se bild.
Jenny Lind
Om man tittar på en svensk 50-lapp så pryds framsidan av Jenny Lind (1820-87). Redan som 20-åring utnämndes Jenny till hovsångerska. En stor del av sitt liv var hon verksam utanför Sverige och var en av dåtidens megastjärnor. Bland annat fick hon ett grundgage på 150 000 dollar för 150 konserter i USA, vilket på den tiden nog var ganska mycket för en 30-årig ogift flicka – 10 000 dollar extra fick hon för den första konserten i New York. Mer om henne går att läsa på exempelvis http://sv.wikipedia.org/wiki/Jenny_Lind.
Förutom att Jenny pryder 50-lappen är hon inte så särskilt känd längre bland de breda lagren i Sverige. Men bland många aktiva svensk-amerikaner är Jenny en stark symbol för Sverige och svenskheten. När jag i mitten av 1990-talet bodde i Kalifornien tillhörde jag en loge inom The Vasa Order of America, och den logen hette just Jenny Lind. Och en halvtimmes bilresa från där jag bodde finns den lilla byn Jenny Lind som grundades under den stora guldruschen. Och så småningom fick byn namnet Jenny Lind för att ära ”Näktergalen från Sverige”. Läs gärna mer på http://en.wikipedia.org/wiki/Jenny_Lind,_California.
Vådan av att plocka bär….
Det är nu högsäsong för bär- och svampplockning. Trots att jag själv inte äter svamp så sticker jag gärna med ut i svampskogen, alltså en idealisk kompis att ha med sig eftersom jag ger bort alla svampar till den jag är ute och plockar med. Jag plockar alltid kantareller som är lätta att känna igen, inget risktagande här (!).Men i år är jag lite tveksam att ge mig ut i skogen, risken är nog lite för stor att kommunen skrotar bilen medan jag letar kantareller. För detta är precis vad som hände en bärplockare förra torsdan. Hon hade ställt ifrån sig sin blå Volvo V40 av äldre modell och under tiden hon var ute i skogen kom kommunen och mosade hennes bil för att köra till skroten. Fast egentligen skulle dom ha tagit den blå Volvo 440 som stod bredvid – en sån bil som jag har! – men tog den nyare och finare bilen istället. Hela historien går att läsa på http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13442240.ab.
Framgångar
Som allmänt bekant är jag mycket ekonomiskt lagd, några illvilliga personer säger snål. Mitt ekonomiska sinnelag har dock rönt ganska goda framgångar på det amorösa området. Alltså bland fruntimmer. Flera gånger i månaden är jag på tjänsteresa med övernattning på hotell. Innan jag går ner i baren eller nattklubben ser jag till att duscha och ta på rena kläder. Det är här tricket kommer in: jag använder alltid hotellets tvål. Att köpa dyra produkter med tvivelaktiga lukter är ju rent förkastligt, hotelltvålarna med kombinerat tvål och schampo har precis samma rengörande egenskaper.
Trots att jag är rökare så är luktsinnet intakt. Nere i baren brukar jag spana in damer som verkar intressanta, steg två är att jag gör en liten lov kring dom. Vanligtvis stinker damerna av exklusiva parfymer och tvålar, men ibland känner jag igen doften av hotelltvålen. En själsfrände alltså. Även damen känner att jag har samma doft som hon; att det är en man som är sparsam med sina slantar. Det är nästan varje gång som det slutar med att vi hamnar inne på samma hotellrum.
Förutsättningarna att vi ska bli ett par på riktigt har alltid varit goda, men har stupat på att vi haft olika bostadsorter. För resor är dyra och sådana ska man bara göra om det är helt nödvändigt. Den dam som jag närmast kom att bli ett par med bodde i grannstaden Mölndal, men eftersom det kostar tre spårvagnskuponger att resa dit så rann hela kärleksäventyret ut i sanden. Men jag fortsätter leta efter min drömkvinna. Fast hon måste ju förståss bo i Göteborg.
Midsommarfest och ölfest
Jag brukar ha två stora fester i stugan: midsommar och en alldeles innan jag sticker hem till Sverige igen. Midsommarfesten torkade in eftersom stugan var helt uppochner efter de renoveringar som gjorts under våren och där jag fortsatte med kompletteringsarbeten. Istället var jag över till kusin Yvonne och Timppa för midsommarfirande. Trevligt, men hade kunnat sluta illa. På nattkröken skulle vi skjuta lite fyrverkerier, vilket gick bra till en början. I fyrverkeripåsen fanns även ett paket med 12 skott, ett paket som inte var större än två sammanslagna cigarettpaket. Jag lade det på en klippa, riktade utöver havet och ställde mig 10 meter bort. Paketet snurrade runt och ett skott träffade strax under ögat med rejäl kraft. Det hade kunna sluta illa. Senare läste jag på paketet att skotten skulle stiga 30 meter upp i luften. Det var alltså rejäl kraft i dom.
Under resan till Estland och Lettland i somras köpte jag på mig en massa olika öl som inte går att få tag på Alko eller Systembolaget. Innan denna resa hade jag fått några exklusiva öl av Susans man Markus. Tanken på en ölfest mognade fram. En vecka efter resan i Baltikum så var vi ett dussin personer som smakade oss igenom det stora ölsortimentet. Regeln var att varje öl skulle delas med minst en annan, helst två andra. Min och Markus höjdpunkt var då det mest exklusiva ölet öppnades, en 75-centiliters flaska som kostat 20 euro på Alko. Markus och jag tog ett varsitt dricksglas, medan de övriga fick ca 4 centiliter. Och tur var det, för de flesta gäster var ganska oförstående till detta öl. Men flaskorna från de baltiska länderna gick åt som smör i solsken. En trevlig och lite annorlunda fest blev det. Fast jag misstänker att många vill ha tillbaka den mer traditionella sommarfesten…..
Lustigt: Vänä, vidi, vici
”Jag kom, jag sågs, jag segrade” heter på latin veni, vidi, vici . På finska heter båt ”vänä”, så jag har ändrat lätt till det som står i rubriken: Jag kom med båt, jag sågs, jag segrade. År 1999 var jag fortfarande ganska fattig student som inte kunde spara ihop särskilt många slantar, men ett mindre banklån gjorde att jag äntligen kunde köpa en egen båt. Med pengar på fickan åkte jag och min kompis Bobo runt i trakten kring sommarstugan för att leta efter båtar som var till salu. Efter mycket letande hittade vi ett anslag om att EF hade en Marino Swing till salu. Det var en gul styrpulpetbåt med en 20-hästars Yamaha. Wow! För mig som bara kört båtar med en 10-hästars snurra baktill så var det en spark som hette duga då man drog på för fullt, se bild från 2005.
I somras bestämde jag mig för att sälja båten för att satsa på en lite större och säkrare båt. För dessa Swingar, med en vikt på 130-140 kilo, är mer av ungdomsbåtar. De är oerhört snabba och därigenom väldigt populära bland ungdomar. Jag kollade runt lite grann vad en sån här båt skulle kunna säljas för och annonserade sedan ut den för 1800 euro via några anslagstavlor i trakten. Det var en del som nappade, bland dem EF som jag köpt båten av 12 år tidigare. På stående fot erbjöd EF 1600 euro kontant. Eftersom jag hade en annan spekulant avvaktade jag med att acceptera budet. Den andra spekulanten hörde aldrig av sig, men ett par dagar senare kom en av grannarna över och köpte båten för samma summa som EF bjöd.
Jag betalade 7500 finska mark för båten 1999, vilket i dagens penningvärde motsvarar 1293 euro. Alltså en vinst på 307 euro (ca 3000 kronor), eller 25 euro per år som jag haft båten! Naturligtvis har den kostad mig en del, har bland annat bytt en del motordelar och sedan också motor, men det känns ändå som att jag har gått på plus. Jag hoppas att den nya ägaren kan göra en lika bra affär då har säljer båten vidare.
Avslutningsvis kan jag avslöja att under en period i livet var väldigt fascinerad av gångtunnlar. Jaja, det är sånt man går igenom. På grund av konferens torde nästa blog komma redan på torsdagsmorronen den 18 augusti (om jag nu har nåt att berätta då).
Henrik Tallgren
