Välkommen till Henrik Tallgrens vänners Gästkrönikor

Här presenteras lite tankar och idéer som skrivits av mina vänner. Vill du också ha med några rader här? Skriv då ett mail så kanske jag lägger in även din text här.

4 juni 2010 Gästkrönika av Madelaine Söderström

Transportsträcka eller rent nöje?

Åkt med Finlandsbåten har jag gjort sedan 1970. Det har blivit en hel del resor, varje år har jag åkt år minst fyra sträckor. Ibland har det blivit en extra resa eller en liten kryssning också. Dom flesta resorna har jag gjort med ”de röda båtarna” dvs. Viking Line, men det har hänt några gånger att jag stigit på en av färjorna som går från Värtan. Tyvärr måste jag konstatera att Värtans fartyg (har glömt namnet på dom till och med…) är en stor besvikelse. Och jag säger ”tyvärr” eftersom det skulle passa så bra att åka med dom då det är nära till den hamnen hemifrån Lidingö.

Men nu ska jag inte jämföra fartyg, utan hade tänkt berätta om en kryssning till Mariehamn och tillbaka som jag och min goda väninna gjorde härom året. Jag hade verkligen sett fram emot en spännande resa med trevligt folk, dans, god mat, underhållning m.m. Redan vid Slussen, dit jag tagit mig med kommunala färdmedel, kände jag mig en aning frusen. Men det goda humöret var det inget fel på.

Äntligen blev det incheckning vid terminalen. Det var många som ville ut på havet och slösa pengar. Vi hittade till vår hytt och installerade oss där i godan ro. Då började jag nysa och var tvungen att snyta mig. Det var städat i hytten, så det var inte fråga om dammallergi. Vi lämnade hytten för att gå upp i puben och ta oss en öl medan vi väntade på att restaurangerna skulle öppna. Jag såg fram emot en kall Lapin Kulta, men den smakade just ingenting. Vilken besvikelse. Och då vi var ute på däck för att ta en liten cigarrett till ölen, så smakade min cigg av favoritmärket Camel blue ingenting den heller. Jag kände inte ens någon doft! Något var ju absolut fel, men vad?

Svaret kom kvickare än kvickt: Förkylning på väg! Jag började känna mig ruggig men tänkte att ”Skam den som ger sig”. Vi bokade bord till första dukningen i buffén. Tur var ju det, för jag skulle aldrig ha orkat vänta till andra dukningen. Jag tog mig ner till hytten efteråt och tänkte vila en liten stund. Min kompis gick på upptäcktsfärd. Efter en halv timme var jag tvungen att gå till tax free-shoppen. I vanliga fall brukar jag handla sprit, tobak, godis och liknande varor. Denna gång var min korg fylld med näsdukspaket, halstabletter, vattenflaskor och mera halstabletter. Vägen tillbaka till hytten kändes dubbelt så lång än när jag tog mig från hytten. Jag bäddade ner mig och fick dåligt samvete över att min goda väninna fick roa sig bäst hon kunde. Det blev ömsom snyta näsan och ömsom sova litet. Däremellan blev det dricka vatten och hälla munnen full med halstabletter.

I Mariehamn sov jag också hela tiden då fartyget stod i hamn. När vi var på väg mot Stockholm igen staplade jag upp till kafeterian med min väninna och tog en varm kopp te och en smörgås. Jag kämpade med att hålla mig i sittande ställning. Till slut gav jag upp och vi tog ett litet varv i tax free-shoppen igen. Jag fyllde på med näsdukar och vatten och var ju till slut tvungen att köpa en whisky i alla fall. Annars skulle ju denna resa vara totalt till ingen nytta. Sedan ner i hytten igen och sova bort resten av resan. När vi anlade Stockholm kände jag mig något bättre, så pass att jag kunde ta kollektiva färdmedel hem till Lidingö.

Min väninna påpekade att ”Vi kan inte hålla på att träffas på detta viset!”… Hon kom ihåg föregående gång vi sågs, då satt hon med mig på Danderyds Sjukhus akutavdelning en hel natt och höll uppsikt över mig. Men det är en annan historia.

Skepp-å-skoj

Kicki

15 april 2010 Gästkrönika av Madelaine Söderström

”Nu är långa vintern slut-slut-slut och vi vågar ta oss ut-ut-ut…”(melodi: Liten julvisa. Sjunges muntert…)

Efter denna långa och snörika vinter, som aldrig ville ta slut, började vi ana ljuset bortom horisonten. Solen tittade fram ett par gånger och hoppet tändes. Nu skulle våren komma precis som den alltid gjort. Jag skulle få ta på mig mina promenadskor och ställa undan vinterstövlarna, långt in i garderoben. Tänk så underbart att slippa ishalkan då man fick ta sig fram med myrsteg för att inte behöva köa in till ortopeden.

Men glädjen varade inte länge. Nu fick man akta sig för gruset som samlats efter att snön och isen smultit på vägarna. Det visar sig vara lika riskabelt att gå en rask promenad nu som på vintern. Bilarna har ABS-bromsar och nu har motorcyklar det också. Jag såg ett inslag i tv:n om hur motorcyklarna stannar utan att slira på vägar där det fanns mycket grus kvar efter vinterns halkbekämpning. Snart får väl cyklarna det också kan tänka. Men det finns ju inte skor med sådana bromsar, så vi fotgängare lever farligt.

Jag tog det säkra för det osäkra och tänkte börja motionera inomhus i stället, så jag gick med på att delta i något som heter ”Zumba”. Det är en sexig motionsdans och kommer att bli jättepopulär. Det bevisades genom att flera av deltagarna var män som placerat sig längst bak i salen för att ha fri sikt på våra rumpor. Eller så kände dom sig litet generade och pryda helt enkelt. Efter tio minuter gick jag därifrån med känslan av att kunna drabbas av inflammation i knän och andra leder och litet var stans. Jag var ju helt otränad. Denna motion måste man starta försiktigt med, men den är en både rolig och effektiv för den som vill få upp flåset (…hm) och må bättre fysiskt. Rekommenderas faktiskt för den som gillar dans och även för dom som vill gå ner i vikt.

Nej, tacka vet jag ögonjumppan! Sitta i fåtöljen och läsa en bra bok och vifta på tårna, eller helt enkelt ligga ner i soffan och drömma om sommarens soliga dagar i hängmattan.

Tack för mig, Kicki

PS. Ett tips nu i vårtider. Aska lär vara bra putsmedel ! När man skall putsa glaset som sotat igen på öppna spisen , så tar man en aningen blöt trasa och tar aska ur spisen och så putsar man fönstren. Torka med torrt efter. Dom blir snabbt skinande rena. Tag nu tillfället i akt och tvätta era fönster. Man vet inte hur länge vulkanutbrottet på Island håller på. Bra motion! DS.

1 februari 2010 Gästkrönika av Madelaine Söderström

Trött på snön!

Skulle fira helgen med min dotter Bodil och mina två barnbarn. Hennes man, Thomas var i Sälen med RT-gänget, så jag skulle vara till litet hjälp åt Bodil hade jag tänkt. Allt var packat o klart i ryggsäcken och jag skulle åka direkt efter jobbet med bussen till Sticklinge. Bodil ringer 08:30 till mitt jobb och berättar att Simon (den yngste) har kräkts på natten och har diarré. Hon och Oscar (den äldre) var fortfarande krya. Jag fick i stället gå till apoteket och mataffären och inhandla diverse medikament och blåbärssoppa m.m., på arbetstid, och ta bussen ut för att lämna kassarna vid ytterdörren och låna deras bil för att ta mig tillbaka till jobbet. Bussarna går rätt sällan vid den tiden, så jag stod och frös om tårna, men maten hölls ju i fint skick…

Väl framme lämnade jag de tunga kassarna utanför dörren och ringde på. Bodil kastade ut bilnyckeln genom dörrspringan och sade att jag antagligen får borsta bort snö från bilen.

Jag fick stå i stora, höga snödrivor i ca. 45 minuter och ”borsta av” bilen! Först 30 cm snö på hela bilen, sedan skrapa is från bakrutan, sidorutor, speglar, lyktor och inte minst framrutan! Jag är ju inte så himla lång så det var ett helviti att komma åt mitten på framrutan. Jag såg ut som en snögumma efteråt! Till slut kom jag iväg. Jag var då genomsvettig, blöt och snöig och senare än tänkt, tillbaka på jobbet. Vaddå vinna tid med att låna bil?

Men sedan hade jag då bilen till förfogande och det var roligt. Åkte till flera ställen för att få tag i en aluminiumfilt att lägga på framrutan och slippa skrapandet av isbildningar m.m. men ingen hade någon sådan att sälja. Alla var slut! Typiskt, nu när jag hade möjlighet att fixa en sådan. Den är himla bra för den håller is och snö borta på vintern och värmen borta på sommaren. Den tål regn också. Kostar 99 spänn.

Perkele, säger jag bara!

Nåh, på lördag förmiddag får jag höra att dom mår bra och jag åker dit med färdigpackad ryggsäck, med mera mat och grejor från affären, samt är sedan lektant åt Oscar som skall tumla om ute i snön. Någon nytta måste man ju göra. Det var en lyckad lördag och jag sov över och söndag morgon började finfint. Så småningom skjutsade Bodil och gossarna hem sin mommo. Senare ringer Thomas och berättar att Bodil är sjuk och kräks som en gris. Kräks grisar förresten? Nåh, det blev ju en orolig natt för mig. Skulle jag bli sjuk i alla fall eller skulle jag kunna åka till jobbet på måndag morgon? Jag berättade om min helg på jobbet och hade ordentligt med plats vid fikabordet. ;-)

Nu är det måndag kväll och jag har varit i gång sedan 05:25 utan minsta tecken på magsjuka [not: dagen efter kl. 13.15 slog magsjukan till med full kraft!]. Dessutom har denna snö börjat smälta och nu är det ännu värre. Den är skitig, slaskig , slirig och blöt!

He va he å vi ti griina, som Sibbobon säger J

Kicki

* * *

17 december 2009 Gästkrönika av Madelaine Söderström

Irriterande smittbärare

Man undrar ibland vad människor tänker med. Det verkar som om ”lampan är tänd men ingen är hemma” eller att ”hissen går inte ända upp”.

Jag jobbar som bemannare och ser alltså till att få in vikarier när någon har semester eller sjukskriver sig. Det har visat sig, alltför ofta, att folk fuskar med att få sin ”karensdag” och det går till så att dom kommer till jobbet och är så förkylda att dom egentligen skulle ha stannat hemma. Men nej då, dit släpar dom sig och efter halva dagen, eller ett par timmar, går dom hem och är sedan sjukskrivna en vecka. Det kan dom vara i sju dagar utan läkarintyg.

Ett av många exempel är det som hände idag, att en anställd kommer upp till kontoret och ser såååå eländig ut och ber om ursäkt för att han är tvungna att gå hem och lämna arbetskamraterna i sticket och har dessutom mage att påstå att han har dåligt samvete! Då har denna snoriga och hostiga individ, och med ögonen halvt slutna, tagit sig från avdelningen och promenerat genom korridorer, åkt upp med hissen och staplat in på mitt kontor, för att sjukanmäla sig resten av dagen. Inte nog med det, han har ju smittat ner alla de äldre som bor på avdelningen, plus arbetskamraterna där!

Jag tycker inte ett dugg synd om honom och hans gelikar! Det är ett så genomtänkt fusk att jag kan få krupp av mindre orsaker. Tänk då på hur denna smittbärare dessutom riskerar att smitta ner alla han möter på den långa vägen upp till mitt kontor. Sedan staplar han in, fram till mitt skrivbord och ställer sig ganska nära och snörvlar och hostar och vill ha sympati av något slag. Jag skickar ju iväg vederbörande illa kvickt med en något för besk kommentar om att hålla sig hemma tills han blir frisk igen.

Mitt i vanliga fall så outgrundliga pokeransikte krackelerade och han förstod att det inte fanns någon sympati att finna på mitt kontor, så han skyndade iväg. Staplandet hade minskat på vägen mot hissen.

Gud så trött jag är på fuskare. Jag tror jag har huvudvärk i morgon och stannar hemma, med en hel karensdag!

Kicki

* * *

13 november 2009 Gästkrönika av Madelaine Söderström

Vaccinationens biverkningar…

Som alla andra har jag blivit bombarderad med information om för eller emot vaccination mot svininfluensan. Denna hemska pandemi. Min första reaktion var att absolut inte låta vaccinera mig. Det kändes bra att ha bestämt sig. Och sedan läste jag dessutom att någon klok (?) tyckte att det inte var nödvändigt med vaccinet bara man levde sunt. Nästa tidningsrubrik skrek ut att nu hade en till dött i svininfluensa och att massvaccination var på gång. Jag frågade min storasyster, som alltid varit min stora idol och klok som ugglan i boken, vad hon tyckte? Hon bad mig absolut ställa mig i vaccinationskön.

Och såhär var det fram och tillbaka, tills jag via mitt arbete fick tillfälle att gå och låta mig vaccineras. Jag arbetar ju på ett äldreboende, visserligen på administrationen, men har mycket kontakt med både personal och de boende. Så en vacker dag stod jag där i kön och hux flux var det gjort. Nu kom funderingarna på hur just jag skulle reagera efter det. Skulle jag få feber? Skulle jag få andningssvårigheter? Skulle jag få huvudvärk? Osv. osv. Inte ens en vecka senare hade jag märkt något av alla de biverkningar som det pratades om. Jobbade på som vanligt och var lättad!

En morgon vaknade jag och gick till badrummet och skulle göra morgontoalett som vanligt och vad fick jag se då jag tittade mig i spegeln. Oj, jag hade fått en biverkning! En knorr! Nej, inte i ändan utan mitt på huvudet, i håret. Jo, det är sant. Precis som ”Stig-Helmer” i filmen ”Sällskapsresan” hade jag en knorr som absolut inte gick att kamma, borsta, tvätta eller på annat sätt få bort! Jag får helt enkelt leva med denna knorr!

Nöff nöff ;-)

* * *

7 november 2009 Gästkrönika av Madelaine Söderström

En helt onödig reflektion

Det har sedan länge varit en oskriven regel att när man åker rulltrappa så står man till höger och de som har bråttom trampar på, och förbi, på vänster sida. Det är otroligt frustrerande för människor om man råkar stå ”fel” och prata med en bekant och man stoppar upp hela trafiken.

Inte så länge sedan fick man en förklaring till ett annat fenomen som sker i rulltrappor. Jo, att bandet, där man håller i sig, alltid går fortare än själva rulltrappan. Så man kan se människor som flyttar handen hela tiden tillbaka till utgångsläget. Annars skulle man ju tänja ut sig och ramla framåt och sträcka ryggmusklerna.

Nu undrar jag om ni märkt att då man kliver på rulltrappan, oberoende om man skall uppåt eller neråt, så stannar man inte på det trappsteget man kliver på först. Nej, man tar automatiskt ett trappsteg till, i ovanliga fall till och med två.

Det har blivit en slags sport för mig att absolut inte gå i en rulltrappa, utan jag ställer mig lugnt och stilla på högra kanten och kopplar av den stunden som färden tar till slutmålet. Jag har tid att iaktta människor och det är ju som en gratisteater att stå där och studera deras beteenden. Det är faktiskt en bra metod, ett tips, att stressa av några sekunder. Jag har märkt att jag ändå kommer fram till busshållplatsen i tid och där står då även ”den jäktade” och väntar.

Men så kommer tanken om varför vi tar detta steg framåt i rulltrappan? Jag gör det också och kan liksom inte förklara fenomenet. Är man rädd att inte trappan fungerar i början av färden? Men den rör ju på sig hela tiden, så du kommer ju dit du skall i alla fall. Har någon en bra förklaring på detta? Jag kan bara spekulera och kommer till slutsatsen att det är en alldeles onödig ”reflex”, något medfött. Vi är alltså inte nöjda ens då…

Mvh. Kicki

* * *

16 oktober 2009 Gästkrönika av Madelaine Söderström

En liten novell angående ÄMBETSBETYG

Jag har alltid varit stolt över att jag är Finländare, född och uppvuxen i Finland som är tvåspråkigt!!! Det är inte så många länder i världen som kan skryta med det. Till alla mina vänner från Sverige, och från andra länder, har jag berättat om detta unika land. Det finns skolor i Finland för dom vars modersmål är finska och skolor för dom vars modersmål är svenska. Som andra språk har man då svenska respektive finska på schemat redan från första klass, ja, så var det på min tid i alla fall. Därefter lär man sig sedan andra språk så småningom.

Mina vänner har åkt på kryssningar till Finlands huvudstad, Helsingfors, och fått av mig veta att där kan alla både finska och svenska i affärerna och på restaurangerna och även engelska om det behövs. Men till min förvåning kommer alla tillbaka med erfarenheten att ingen kunde svenska och dessutom en usel engelska. Man fick helt enkelt peka sig fram och betala det som stod på prislapparna eller menyn. Jag fick ju skämmas ögonen ur mig.

Varför är det så? Tänk om alla, som har finska som modersmål, skulle satsa på att upprätthålla det unika i att kunna landets båda språk flytande! Dom skulle kunna konversera med danskar och norrmän också, inte bara svenskar, eftersom i de länderna kan befolkningen tala så att vi som talar svenska kan förstå dom. Ja, dom försöker i alla fall göra sitt bästa med att bli förstådda och det hedrar jag dom för.

Men tanken har slagit mig att finnar har ett mindervärdeskomplex som finns i deras gener. Först tillhörde dom Sverige och sedan tillhörde dom Ryssland. Och när dom äntligen blev självständiga så tog ryssarna tyvärr med sig ena armen och en bit av kjolen på ”den finska flickan” alltså av det finska territoriet. Eller är det ändå storhetsvansinne dom har i generna kanske ... Jag har hört att finnarna tror, på fullaste allvar, att om dom bara blir flera i olika länder så kommer det att bildas finska skolor och finska språket kommer att talas överallt. Dom vill kanske hämnas?

Tänk nu t.ex. under kriget så hette det att finnarna skulle erövra Ryssland och göra Finland till ”Suursuomi”=”Storfinland”. Hur skulle det då bli för en stackare i Vladivostok som måste ha ett ämbetsbetyg från Helsingfors, som då blivit huvudstad förstås? Det skulle ta veckor att få kontakt med en myndighet och sedan skulle han sent omsider få en sketen liten blankett på finska, samt litet längre ner på sidan där texten är översatt till svenska, som i gamla tider. På blanketten står att han är född i Vladivostok. Detta skulle han få betala 12,10 euro för, varav ämbetsbetyget kostade 3,35 euro, bankens behandlingsavgift 6,75 euro och sedan indrivningsavgift på 2,00 euro (eftersom han aldrig fått första fakturan, utan detta är en påminnelsefaktura. Den första har tydligen kommit bort på posten…). Han skulle inte ha råd att betala detta höga pris utan kronofogden från Helsingfors skulle ta sig till Vladivostok och göra utmätning hos honom. Vad skulle inte det hela kosta då? Hisnande tanke! Och när ämbetsmannen äntligen skulle vara framme i Vladivostok så skulle stationspersonalen få se en full finne vingla ut ur tåget. Det bjöds ju på vodka under resan, eftersom han ju måste få någon kompensation för att han fick ta tåget då flyget skulle kosta för mycket och på flyget talar dom tyvärr bara svenska, engelska eller tyska. På tåget behöver man bara peka så får man sin vodka och så vaggas man, i takt med tågets dunkande ljud, in i en rosa dröm om makt och härlighet.

Nej, upp till kamp nu alla finnar och visa att ni kan svenska flytande och dessutom en bra engelska! Ni har ju redan talangen att lära er spanska, tyska, ryska m.m. riktigt bra. Visa litet kurage och framåtanda! Visa ert mod! Tänk vad stolta era barn, barnbarn och kommande generationer skulle vara när dom kunde säga att ”Vi är så stolta för vi är födda och uppvuxna i ett tvåspråkigt land med massor av härliga dialekter både på finska och svenska, och där vi dessutom undervisas i många andra språk i våra skolor. Vårt land är mycket unikt!!! Vi kan med lätthet prata med vem som helst i världen!” Då skulle jag på fullt allvar börja kunna kalla Finland för ”Storfinland”!

Mvh.Kicki ;-)

24 april 2008 Lustigt: Gästkrönika av Susan Tallgren

Kanonkulan

Vet ni vem det är. Ni gissade nog rätt. Jo Henrik när han var liten fick han heta kanonkulan för han kunde inte gå han bara sprang. Det var farmors bror, morbror Ragnar, som började kalla honom för det. Men han har nog ännu kanonkulan i sej fast han springer inte mera. Den ligger frampå och kallas också för magen.

Annors kommer jag inte själv ihåg så mycket av barndomen men han lär skall ha varit ganska så vild. Det började med att han i sandlådan bet kusin Camilla (dvs. min storasyster) i ryggen men hon skall ha bitit tillbaka i pannan. Första minnet som jag har av Henrik var när han knuffade ner mej i ett dike där det låg en orm. När han sedan skulle åka tillbaka till Sverige så hade vi en massa läskflaskor i källaren: ”Ni behöver väl inte dricka upp allt i år heller – lite sparar ni väl till nästa sommar???”

Henrik var redan affärsman redan i tidiga tonåren då han sålde han en flaska whisky åt mej. (utblandad med hälften vatten). Nå lika bra det. Fast whisky och en massa annat gott i strupen har vi alla på senare år fått då Henrik öppnade årets sommarpubb på Mattsas. Avslutningsvis vill jag tacka för den fina utmärkelse som jag fick av Henrik då jag anlände till Göteborg i morse. Något som kallas för Nordiska Tantakademin har tydligen upphöjt mig till ”Diplomerad tant”. Ja mycket ska man få vara med om då man ska fylla femti. Men tack i alla fall Henrik!